Tag Archives: stadsdelar

Var pågår det autentiska Göteborg?

av Axel Demker

Det är vid Herkulesgatan i Kvillebäcken som det riktiga Göteborg händer. Ett Göteborg från 1980-talet med tilläggsisolerade plåtfasader och landshövdingehusarkitektur. Men i samma stund som det uppmärksammas – vilket redan skett – inleds en förändringsprocess. Men kanske är det plåtfasaderna som hindrar området från att betraktas som pittoreskt och i en tid när bostadsrättsomvandlingarna kan avta finns förutsättningar för att behålla en stadsdelskaraktär. Samtidigt hittar stadskännarna  något nytt, som representerar sin generations ursprung.

SG206037

Beroende på vem man frågar och vilken koppling till Göteborg personen har får man förstås olika svar på var ”Göteborg” pågår. Turister eller nyinflyttade svarar säkert Avenyn, Långgatorna, Haga eller kanske Slottsskogen. Det är alla tillgängliga och centrumnära platser som präglar en allmän uppfattning om vad Göteborg är och vid en vistelse i staden är det lätt att ha ärenden dit. Någon som är uppvuxen i stadens mer perifera stadsdelar kan betrakta sin uppväxtmiljö som ett autentiskt Göteborg, fast kanske också betrakta uppväxtområdet som något annat än ”Göteborg” för att det är områden som ofta lyfts ut ur det göteborgska. Det är effekter av språkbruk, social status och segregation. Något som skulle kunna ges en utvecklad förståelse med begreppet imaginära geografier, vilket jag tidigare skrivit om i förhållande till Majorna.

Jag är själv född och uppvuxen i Göteborg och vad som allmänt betraktas som en del av den centrala staden, men sedan snart ett år bor och arbetar jag i Sala, en liten stad på gränsen mellan de Västmanländska slätterna och det kuperade Bergslagen. Att lämna Göteborg har givit möjlighet att betrakta vad som pågår i staden med förändrad blick.

Långgatorna och kvarteren runt Järntorget, liksom Majorna och Haga kommer säkerligen fortsätta att locka folk och vara en stark del av känslan ”Göteborg”, men för egen del upplever jag att dessa miljöer övergått från något genuint till något som är konstruerat och upprätthållet genom berättelser. Inget fel i det, och områdena har sina kvaliteter, men letar man efter ett pågående Göteborg och inte ett berättat Göteborg är det till andra platser man bör styra stegen.

Ett av dessa områden menar jag är Kvillebäcken och kvarteren omkring Herkulesgatan på Hisingen. Här härskar en traditionstyngd landshövdingehusarkitektur i ett oregelbundet kvartersmönster, både som äldre ombyggda byggnader och som senare tillägg i samma anda. Här är det fortfarande enkelt och ofixat – på det sättet likt småstadskänslan jag upplever i Sala – i motsats till tidigare nämnda göteborgsplatser som byggs av närvaro av ”rätt” ställen, ”rätt” människor och ”rätt” smak.

Kvillebäcken är nära förestående en sannolikt stor förändring. I kvarteren bredvid, nära Hjalmar Brantingsplatsen, byggs det för fullt i en anslående arkitektur, men det blir byggnader som knappast har något att utbyta med sina trevåningsgrannar intill. Men kanske finns det inslag som gör Kvillebäcken motståndskraftigt, på samma sätt som Joakim Forsemalm beskrivit porrbutikernas närvaro på Andra Långgatan som en faktor för att gatans karaktär ska leva vidare.

Ur ett bebyggelseperspektiv är ett tydligt inslag i Kvillebäckens stadsbild de i mitt tycke föga tilltalande plåtfasaderna, som tillkom med tilläggsisolering och energikrav i en tid när arkitekturen kom i andra hand. Men just plåtfasaderna hindrar området från att uppfattas som mysigt och pittoreskt. Egenskaper som annars lätt bidrar till popularitet hos den breda medelklassen.

Vidare kan Kvillebäcken gynnas av en gryende förändrad inställning till ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. I veckan som gick läste jag i Svenska Dagbladet om hur segregationen, alltså skillnaderna mellan rikare och fattigare stadsdelar, i Stockholm har ökat och att det bland annat har drivits på av de många omvandlingarna som gjort hyresrätten allt mer sällsynt i centrala lägen. Inga nyheter eller något att förvånas över egentligen, men att det skrivs och framhålls som en sanning är ett gott tecken att ta på allvar. Bibehållandet av hyresrätter i stadsdelar nära centrum gynnar otvivelaktigt både staden och stadsdelen.

Visst finns det (åtminstone) ett metaperspektiv på det här blogginlägget. Jag tillhör de ”stadskännare” ur medelklassen som med just sådana här blogginlägg bidrar till vad som numera ofta sammanfattas som en gentrifieringsprocess. Något som riskerar att förändra stadsdelar som Kvillebäcken, och låt vara ge dem något nytt men desto värre ta ifrån dem något äkta och viktigt. Men förutom att diskutera och reflektera staden är syftet med det här inlägget att bidra med kunskap om hur det sker och vilken typ av faktorer som kan ha betydelse. Förhoppningsvis gör en större medvetenhet omkring värdering av stadsdelar att vi blir bättre på att ta hand om staden som en helhet.

Det är heller inte konstigt att jag som åttiotalist fastnar för inslag i stadsbilden som kommer ur mitt födelsedecennium. För visst är det så, att det jag ser och gillar i Kvillebäcken i stora delar är kvarlevor från ett äldre Sverige och ett gammalt Göteborg. För sådan är tiden, att vi ständigt omvärderar och framhåller något nytt. Och efter mig kommer nya stadskännare som hittar sitt ”Göteborg” i en annan miljö, med andra uttryck, på en annan yta.

Tack till Rikard Bruzelius för inspiration till blogginlägget.

Annonser

Majorna-triologin sätter spår

av Axel Demker

SG205611

De tre delarna om Majorna som vi publicerat här på Sociologisuget i vinter har väckt en del uppmärksamhet på nätet. I synnerhet gentrifieringsbegreppet, som har fått bloggare att undra om gentrifieringskritiken har kört fast. Gentrifieringsbegreppet är komplext men intressant och fångar sannolikt bara delar av den förändring som vi menar har skett i Majorna. Om Majorna och andra stadsdelar som kallas gentrifierade i själva verket är det låter vi därför vara osagt.

Via Copyriot gick diskussionen vidare till Popvänster som klokt nog har slagit sig ned med nyutkomna ”The Gentrification Reader”; kanske en publikation som kan öka kunskapen och förståelsen för processen. Popvänster avser återkomma i ämnet – så håll utkik på deras blogg!

Blidvädersgatan noterar också vår triologi och anknyter till idéer om stadens olika karaktärer. Vem bor var och varför? Kanske har stadsdelarna fått en tydligare skiftande karaktär när segregationen i staden ökar? En närliggande diskussion är den omtalade bostadsbristen, där senast rektorerna Pam Fredman och Karin Markides efterlyser fler studentbostäder i centrala lägen – för där är söktrycket som högst. I hur hög grad hänger den omtalade bostadsbristen samman med stadsdelarnas ojämna popularitet och de föreställningar som omgärdar dem?

Vi ser också fram emot Agnes Arpis annonserade bidrag till diskussionen – håll utkik på hennes blogg Pour le moment! Johannka på Blidvärdersgatan har också efterfrågat blogginlägg om de föreställningar som omgärdar stadsdelen Biskopsgården – kanske Majornas motsats avseende popularitet och rykte? Sociologisugets redaktion jobbar med ämnet och hoppas kunna återkomma under årets första del. Texter, tips och synpunkter mottages förstås tacksamt!

Till sist vill vi rikta ett stort Tack till alla som läst, tipsat och fört diskussionen vidare utifrån vår bloggtriologi om Majorna!

UPPDATERING 2011-07-18: Agnes Arpi skrev istället en artikel om Majorna för ETC Göteborg. Läs den här.