Tag Archives: medelklass

Var pågår det autentiska Göteborg?

av Axel Demker

Det är vid Herkulesgatan i Kvillebäcken som det riktiga Göteborg händer. Ett Göteborg från 1980-talet med tilläggsisolerade plåtfasader och landshövdingehusarkitektur. Men i samma stund som det uppmärksammas – vilket redan skett – inleds en förändringsprocess. Men kanske är det plåtfasaderna som hindrar området från att betraktas som pittoreskt och i en tid när bostadsrättsomvandlingarna kan avta finns förutsättningar för att behålla en stadsdelskaraktär. Samtidigt hittar stadskännarna  något nytt, som representerar sin generations ursprung.

SG206037

Beroende på vem man frågar och vilken koppling till Göteborg personen har får man förstås olika svar på var ”Göteborg” pågår. Turister eller nyinflyttade svarar säkert Avenyn, Långgatorna, Haga eller kanske Slottsskogen. Det är alla tillgängliga och centrumnära platser som präglar en allmän uppfattning om vad Göteborg är och vid en vistelse i staden är det lätt att ha ärenden dit. Någon som är uppvuxen i stadens mer perifera stadsdelar kan betrakta sin uppväxtmiljö som ett autentiskt Göteborg, fast kanske också betrakta uppväxtområdet som något annat än ”Göteborg” för att det är områden som ofta lyfts ut ur det göteborgska. Det är effekter av språkbruk, social status och segregation. Något som skulle kunna ges en utvecklad förståelse med begreppet imaginära geografier, vilket jag tidigare skrivit om i förhållande till Majorna.

Jag är själv född och uppvuxen i Göteborg och vad som allmänt betraktas som en del av den centrala staden, men sedan snart ett år bor och arbetar jag i Sala, en liten stad på gränsen mellan de Västmanländska slätterna och det kuperade Bergslagen. Att lämna Göteborg har givit möjlighet att betrakta vad som pågår i staden med förändrad blick.

Långgatorna och kvarteren runt Järntorget, liksom Majorna och Haga kommer säkerligen fortsätta att locka folk och vara en stark del av känslan ”Göteborg”, men för egen del upplever jag att dessa miljöer övergått från något genuint till något som är konstruerat och upprätthållet genom berättelser. Inget fel i det, och områdena har sina kvaliteter, men letar man efter ett pågående Göteborg och inte ett berättat Göteborg är det till andra platser man bör styra stegen.

Ett av dessa områden menar jag är Kvillebäcken och kvarteren omkring Herkulesgatan på Hisingen. Här härskar en traditionstyngd landshövdingehusarkitektur i ett oregelbundet kvartersmönster, både som äldre ombyggda byggnader och som senare tillägg i samma anda. Här är det fortfarande enkelt och ofixat – på det sättet likt småstadskänslan jag upplever i Sala – i motsats till tidigare nämnda göteborgsplatser som byggs av närvaro av ”rätt” ställen, ”rätt” människor och ”rätt” smak.

Kvillebäcken är nära förestående en sannolikt stor förändring. I kvarteren bredvid, nära Hjalmar Brantingsplatsen, byggs det för fullt i en anslående arkitektur, men det blir byggnader som knappast har något att utbyta med sina trevåningsgrannar intill. Men kanske finns det inslag som gör Kvillebäcken motståndskraftigt, på samma sätt som Joakim Forsemalm beskrivit porrbutikernas närvaro på Andra Långgatan som en faktor för att gatans karaktär ska leva vidare.

Ur ett bebyggelseperspektiv är ett tydligt inslag i Kvillebäckens stadsbild de i mitt tycke föga tilltalande plåtfasaderna, som tillkom med tilläggsisolering och energikrav i en tid när arkitekturen kom i andra hand. Men just plåtfasaderna hindrar området från att uppfattas som mysigt och pittoreskt. Egenskaper som annars lätt bidrar till popularitet hos den breda medelklassen.

Vidare kan Kvillebäcken gynnas av en gryende förändrad inställning till ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. I veckan som gick läste jag i Svenska Dagbladet om hur segregationen, alltså skillnaderna mellan rikare och fattigare stadsdelar, i Stockholm har ökat och att det bland annat har drivits på av de många omvandlingarna som gjort hyresrätten allt mer sällsynt i centrala lägen. Inga nyheter eller något att förvånas över egentligen, men att det skrivs och framhålls som en sanning är ett gott tecken att ta på allvar. Bibehållandet av hyresrätter i stadsdelar nära centrum gynnar otvivelaktigt både staden och stadsdelen.

Visst finns det (åtminstone) ett metaperspektiv på det här blogginlägget. Jag tillhör de ”stadskännare” ur medelklassen som med just sådana här blogginlägg bidrar till vad som numera ofta sammanfattas som en gentrifieringsprocess. Något som riskerar att förändra stadsdelar som Kvillebäcken, och låt vara ge dem något nytt men desto värre ta ifrån dem något äkta och viktigt. Men förutom att diskutera och reflektera staden är syftet med det här inlägget att bidra med kunskap om hur det sker och vilken typ av faktorer som kan ha betydelse. Förhoppningsvis gör en större medvetenhet omkring värdering av stadsdelar att vi blir bättre på att ta hand om staden som en helhet.

Det är heller inte konstigt att jag som åttiotalist fastnar för inslag i stadsbilden som kommer ur mitt födelsedecennium. För visst är det så, att det jag ser och gillar i Kvillebäcken i stora delar är kvarlevor från ett äldre Sverige och ett gammalt Göteborg. För sådan är tiden, att vi ständigt omvärderar och framhåller något nytt. Och efter mig kommer nya stadskännare som hittar sitt ”Göteborg” i en annan miljö, med andra uttryck, på en annan yta.

Tack till Rikard Bruzelius för inspiration till blogginlägget.

Medelklassens Majorna och den avvikande självbilden, del 2 (3)

av Axel Demker

SG204256

Majorna är en av Göteborgs mest populära stadsdelar och den har en särställning bland stadsdelarna utanför centrum. På Boplats var det specifika området ”Majorna” tillsammans med det mindre specifika ”de östra stadsdelarna” de mest eftersökta områdena bland bostadssökande, efter området ”centrum”, under 2009.

Majorna skiljer ut sig från andra stadsdelar i Göteborg genom att både inramas av en tydlig berättelse och samtidigt vara omåttligt populär. Att flytta dit ses i någon mån som att flytta in i en alternativ, radikal, gärna vänstergrön, identitet. Det vänstergröna speglas inte minst i det senaste riksdagsvalet där Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick höga siffror i hela Majorna, med kulmen i Mariaplansdistriktet, där de är en hårsmån från egen majoritet. Invånarnas inkomstnivåer i medianen och en låg andel utlandsfödda i stadsdelen visualiserar däremot en likriktad medelklasstadsdel.

Kerstin Gunnemark har uppmärksammat skillnaden mellan de grupper av boende som tillåts karaktärisera stadsdelen och de som bor där men inte bidrar till den externa berättelsen om stadsdelen. Gunnemark menar att stadsdelens självbild baseras på den interna upplevelsen av Majorna som en blandad stadsdel, alltmedan den externa diskursen talar om Majorna som gentrifierat. Genom att den senare diskursen är starkare vinner den efterhand mark och blir vedertagen.

Mats Brusman menar att platsens meningsskapande kontrolleras av den grupp, som i kraft av kapacitet och resurser, utövar makt över platsen. Gruppen är inte nödvändigtvis den största eller mest representativa för platsen, men utövar inflytande på det externa uttrycket.

Typiskt för stadsdelar som omtalas som gentrifierade är att ryktet om stadsdelen skiljer sig från stadsdelens praktik, sannolikt därför att invånare byts ut snabbare än vad platsidentiteter konstrueras om. Typiska svenska stadsdelar i sammanhanget, utöver Majorna, är Södermalm (med SoFo) i Stockholm, Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg. Möllan ser ut att vara i början av en förändringsprocess, medan Haga påstås vara bortom förändringsprocessens resultat – den erkänns alltmer som en av innerstadsstadsdelarna. Stadsdelarnas rykte är, som vi konstaterade i det föregående inlägget, grundat i en arbetarklassmentalitet med kollektivistiska ideal som fått en överförd betydelse i en tid där en (i viss mån politisk) medelklass kommit att prägla områdena.

Mattias Kärrholm relaterar till Richard Florida och den kreativa klassen, som territorialiserar stadsdelar. Stadsdelens medelklassinvånare skapar en marknad som stänger andra ute och skapar svårigheter för nya grupper att ta territorier i anspråk. En kommersialisering av stadsrummet (för de som har råd) skapar brist på icke-kommersiella mötesplatser (för dem som inte har råd). I Majorna har butikerna blivit färre de senaste åren, med resultatet att det återstående utbudet blir mer specialiserat. När allt fler affärslokaler blir bostäder uppenbarar sig också frågan om den höga efterfrågan på bostäder i Majorna på sikt kväver stadsdelskänslan. Vad är Majorna utan fysisk blandstadskaraktär?

Majornas tongivande (maktutövande) invånare har format en kulturellt homogen stadsdel, där den sociala kontrollen och grupptillhörighet blir en trygghetsfaktor, understödd av den fysiska miljöns grannintegrerande drag (ett avgörande inslag sägs vara avsaknaden av balkonger). I det segregerade Göteborg är en sådan stadsdel knappast en tillgång. De traditionella ”överklasstadsdelarna” och de ”utsatta förorterna” är stadens främsta exponenter för segregationen. En folkligt populär, men ändock segregerande stadsdel som Majorna, behöver nås med andra medel, som når fram till det goda självförtroendet och den bristande självinsikten.

Stadens unga intellektuella kreatörer har ofta sina nätverk i Majorna och Järntorget utgör ett mentalt centrum. Majorna är det eftersträvansvärda boendet oavsett vilken stadsdel man för närvarande bor i och stadsdelar med vedertaget gott rykte kan inte mäta sig med Majorna. Stadsdelens rykte och popularitet är med och skapar en hierarki bland stadsdelarna i Göteborg, vilket i slutändan stigmatiserar invånare i stadsdelar som Bergsjön eller Biskopsgården. Flyttlassen till Majorna lakar också ur andra stadsdelar på potentiellt goda krafter. Hos Majornadiskursens utövare är det svårt att bli tagen på allvar om man väljer att bo i en förortsstadsdel, trots att det kan handla om att välja ett förstahandskontrakt i Bergsjön framför ett andrahandskontrakt i Majorna.

Om då hoppet är ute för det radikala och blandade Majorna, var hittar vi den verkligt alternativa och icke-likriktade stadsdelen? I Göteborg pekar Håkan Thörn ut Gamlestan som en central arena för 00-talets våg av husockupationer. Kanske är det mot öster vi i Göteborg skall rikta blickarna för att hitta det samtida radikala motståndet? Har vi inte allt oftare hört talas om Gamlestan som ”det nya Majorna”? Låt oss hoppas att det bara till del blir verklighet.

 

Referenser

Boplats Göteborg: statistik 2009

Brusman, Mats: ”Den verkliga staden? – Norrköpings innerstad mellan urbana idéer och lokala identiteter” (Linköpings universitet 2008).

Gunnemark, Kerstin: ”Historiesyn i Kungsladugård”, I: ”Vardagslivets fronter” (Arkipelag 2006).

Göteborgs stad: statistik

Holgersson, Helena m fl: ”Göteborg utforskat” (Glänta 2010).

Hyresgästföreningen: Majorna Ekologisk Stadsdel, förstudierapport av Kim Weinehammar (2007).

Kärrholm, Mattias: ”Konsumtionslandskapet och hotet mot mångfalden” I: ”Samhällsbyggande och integration – frågor om assimilation, mångfald och boende” (Stiftelsen Vadstena Forum för samhällsbyggnad och LiU 2008).

Stad Solidar

Valmyndigheten: resultat av Riksdagsval 2010

 

Bilden av det gentrifierade Majorna och stadens epoker, del 1 (3)

av Axel Demker

SG205614

Är det fortfarande radikalt att bo i Majorna? Eller är Majorna en gentrifierad stadsdel? Och hur lever bilden av det bohema och alternativa Majorna upp till verklighetens överetablering av dyra specialbutiker och kaféer? Är inte Majorna egentligen bara en ovanligt medelklassig och likriktad stadsdel? I tre artiklar skall vi här på Sociologisuget ge kritiken av stadsdelen Majorna i Göteborg en inramning och skapa underlag till en vidgad diskussion om de förtjänster och förluster som Majorna har gentemot staden. I det första inlägget undersöker vi Majornas väg till popularitet.

Den rådande stadsdiskursen sätter tydliga spår i landets tre storstäder. 1930-talets funktionalistiska våg tog fokus från den ohälsosamma innerstaden med berättelser om ett hälsosammare liv i nya förortsområden. Efter andra världskriget gick de stora flyttströmmarna från innerstaden och det var framförallt arbetarklassen som gjorde sig en ny tillvaro. När utflyttarnas barn flyttade hemifrån under det radikala 1960-talet blev innerstadens ”slum” de naturliga förstalägenheterna. Klas Ramberg menar dock att slumstämpeln i själva verket flyttade med arbetarklassen från innerstaden till förorten. Utflyttarnas barn, av Håkan Thörn benämnda som välfärdsstatens barn, flyr det välordnade och extremplanerade livet i förorten och lever hellre det fria och rebelliska livet i den utdömda innerstaden.

I konflikten som uppstår mellan politiker på god väg att fullända sin stadsdröm och de unga som ser staden med andra ögon genomförs de första husockupationerna, i protest mot planerade rivningar. Här inleds den uppvärdering av innerstaden som i våra dagar har nått sin kulmen. Ett skede som Ingrid M Holmberg ringat in som stadsrenässansen; en period som präglas av ett avståndstagande gentemot modernismen och en vurm för den komplexitet av förpackad platshistoria som stadsmassan utgör. Inflyttarnas barn har i våra dagar inte, som generationen innan, revolterat i bostadspreferenser, utan fortsätter att omfamna innerstaden.

Boendesegregationen och klassklyftorna omkring år 1900 i Göteborg skapade vad Sten O Karlsson kallar en proletär offentlighet: En utåtagerande radikal, anti-auktoritär och kollektivistisk anda som kunde återladda stadsdelsidentiteterna under lång tid framöver. En av dessa stadsdelar var Kungsladugård. Den kollektivistiska anda som byggde husen kan även spåras i hur de utfördes. Därigenom skymtas en materiell brygga mellan 1910-talets och 1960-talets kollektivism. Generellt finns en tydlig social skillnad mellan bebyggelse före funktionalismen och därefter. I landshövdingehusen kunde delar av lägenheterna fungera som halvoffentliga sociala rum, till skillnad från sentida bostäders helprivata bostadsytor.

Arbetarklassens bostäder utgjorde på detta sätt en anslående bakgrund till 1960-talets idéer om det alternativa och bohema livet, med medvetna eller omedvetna romantiserande referenser om hur man ”förr” levde under enkla och autentiska omständigheter. Mats Franzén menar att Majornas popularitet till stor del beror på att 1960-talsvänstern (inflyttarna/välfärdsstatens barn) fokuserades i de västra stadsdelarna, vilka genom sin anknytning till varven och hamnen uppfattades som mer anknutna till det genuint (manligt) göteborgska. De östra stadsdelarnas fabriksarbetande kvinnor har inte på samma sätt medverkat till stadsidentiteten.

Trots en känsla av motsatsen revs mycket bebyggelse i Majorna. Däremot bevarades betydelsebäraren Kungsladugård, enligt Kerstin Gunnemark framförallt av två skäl: dels att exploateringstrycket var lägre så långt från centrum och dels att husen var yngre än i till exempel angränsande Majorna. Gunnemark menar vidare att 1970-talets renoveringar förändrade Kungsladugård socialt. Högre hyror drev bort delar av arbetarklassen och omflyttningen i en tidigare stabil struktur ökade. Gunnemark menar att renoveringarna var början på en gentrifieringsprocess.

Gentrifiering är ett välanvänt men komplext begrepp. Ingrid M Holmberg lyfter fram hur gentrifieringsbegreppet ofta sammanblandas med gentrifieringsfenomenet och att det saknas forskning om hur fenomenet fungerat historiskt. Holmberg menar också att gentrifiering förstås bättre som en del av de värderingsförändringar som sker inom de imaginära (föreställda) geografierna, än som en process med egna effekter.

Gunnemark menar att Kungsladugård kan ha uppnått ett stadium av symbolisk gentrifiering, vilket betyder att stadsdelen omtalas som gentrifierad utan att vara det. Gentrifieringsbegreppet har alltså applicerats på stadsdelen utan att gentrifieringsfenomenet har slagit igenom. Men genom att Majorna allt oftare omtalas som gentrifierad mister stadsdelen snart sin alternativa och positivt laddade identitet. Har Majornas popularitet nått sin kulmen?

 

Referenser

Gunnemark, Kerstin: ”Historiesyn i Kungsladugård”, I: ”Vardagslivets fronter” (Arkipelag 2006).

Holgersson, Helena m fl: ”Göteborg utforskat” (Glänta 2010).

Holmberg, Ingrid M: ”På stadens yta – Om historiseringen av Haga” (Makadam 2006).

Ramberg, Klas: ”Allmännyttan – Välfärdsbygge 1850-2000” (Byggförlaget och SABO 2000).