Tag Archives: gentrifiering

Var pågår det autentiska Göteborg?

av Axel Demker

Det är vid Herkulesgatan i Kvillebäcken som det riktiga Göteborg händer. Ett Göteborg från 1980-talet med tilläggsisolerade plåtfasader och landshövdingehusarkitektur. Men i samma stund som det uppmärksammas – vilket redan skett – inleds en förändringsprocess. Men kanske är det plåtfasaderna som hindrar området från att betraktas som pittoreskt och i en tid när bostadsrättsomvandlingarna kan avta finns förutsättningar för att behålla en stadsdelskaraktär. Samtidigt hittar stadskännarna  något nytt, som representerar sin generations ursprung.

SG206037

Beroende på vem man frågar och vilken koppling till Göteborg personen har får man förstås olika svar på var ”Göteborg” pågår. Turister eller nyinflyttade svarar säkert Avenyn, Långgatorna, Haga eller kanske Slottsskogen. Det är alla tillgängliga och centrumnära platser som präglar en allmän uppfattning om vad Göteborg är och vid en vistelse i staden är det lätt att ha ärenden dit. Någon som är uppvuxen i stadens mer perifera stadsdelar kan betrakta sin uppväxtmiljö som ett autentiskt Göteborg, fast kanske också betrakta uppväxtområdet som något annat än ”Göteborg” för att det är områden som ofta lyfts ut ur det göteborgska. Det är effekter av språkbruk, social status och segregation. Något som skulle kunna ges en utvecklad förståelse med begreppet imaginära geografier, vilket jag tidigare skrivit om i förhållande till Majorna.

Jag är själv född och uppvuxen i Göteborg och vad som allmänt betraktas som en del av den centrala staden, men sedan snart ett år bor och arbetar jag i Sala, en liten stad på gränsen mellan de Västmanländska slätterna och det kuperade Bergslagen. Att lämna Göteborg har givit möjlighet att betrakta vad som pågår i staden med förändrad blick.

Långgatorna och kvarteren runt Järntorget, liksom Majorna och Haga kommer säkerligen fortsätta att locka folk och vara en stark del av känslan ”Göteborg”, men för egen del upplever jag att dessa miljöer övergått från något genuint till något som är konstruerat och upprätthållet genom berättelser. Inget fel i det, och områdena har sina kvaliteter, men letar man efter ett pågående Göteborg och inte ett berättat Göteborg är det till andra platser man bör styra stegen.

Ett av dessa områden menar jag är Kvillebäcken och kvarteren omkring Herkulesgatan på Hisingen. Här härskar en traditionstyngd landshövdingehusarkitektur i ett oregelbundet kvartersmönster, både som äldre ombyggda byggnader och som senare tillägg i samma anda. Här är det fortfarande enkelt och ofixat – på det sättet likt småstadskänslan jag upplever i Sala – i motsats till tidigare nämnda göteborgsplatser som byggs av närvaro av ”rätt” ställen, ”rätt” människor och ”rätt” smak.

Kvillebäcken är nära förestående en sannolikt stor förändring. I kvarteren bredvid, nära Hjalmar Brantingsplatsen, byggs det för fullt i en anslående arkitektur, men det blir byggnader som knappast har något att utbyta med sina trevåningsgrannar intill. Men kanske finns det inslag som gör Kvillebäcken motståndskraftigt, på samma sätt som Joakim Forsemalm beskrivit porrbutikernas närvaro på Andra Långgatan som en faktor för att gatans karaktär ska leva vidare.

Ur ett bebyggelseperspektiv är ett tydligt inslag i Kvillebäckens stadsbild de i mitt tycke föga tilltalande plåtfasaderna, som tillkom med tilläggsisolering och energikrav i en tid när arkitekturen kom i andra hand. Men just plåtfasaderna hindrar området från att uppfattas som mysigt och pittoreskt. Egenskaper som annars lätt bidrar till popularitet hos den breda medelklassen.

Vidare kan Kvillebäcken gynnas av en gryende förändrad inställning till ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. I veckan som gick läste jag i Svenska Dagbladet om hur segregationen, alltså skillnaderna mellan rikare och fattigare stadsdelar, i Stockholm har ökat och att det bland annat har drivits på av de många omvandlingarna som gjort hyresrätten allt mer sällsynt i centrala lägen. Inga nyheter eller något att förvånas över egentligen, men att det skrivs och framhålls som en sanning är ett gott tecken att ta på allvar. Bibehållandet av hyresrätter i stadsdelar nära centrum gynnar otvivelaktigt både staden och stadsdelen.

Visst finns det (åtminstone) ett metaperspektiv på det här blogginlägget. Jag tillhör de ”stadskännare” ur medelklassen som med just sådana här blogginlägg bidrar till vad som numera ofta sammanfattas som en gentrifieringsprocess. Något som riskerar att förändra stadsdelar som Kvillebäcken, och låt vara ge dem något nytt men desto värre ta ifrån dem något äkta och viktigt. Men förutom att diskutera och reflektera staden är syftet med det här inlägget att bidra med kunskap om hur det sker och vilken typ av faktorer som kan ha betydelse. Förhoppningsvis gör en större medvetenhet omkring värdering av stadsdelar att vi blir bättre på att ta hand om staden som en helhet.

Det är heller inte konstigt att jag som åttiotalist fastnar för inslag i stadsbilden som kommer ur mitt födelsedecennium. För visst är det så, att det jag ser och gillar i Kvillebäcken i stora delar är kvarlevor från ett äldre Sverige och ett gammalt Göteborg. För sådan är tiden, att vi ständigt omvärderar och framhåller något nytt. Och efter mig kommer nya stadskännare som hittar sitt ”Göteborg” i en annan miljö, med andra uttryck, på en annan yta.

Tack till Rikard Bruzelius för inspiration till blogginlägget.

Majorna-triologin sätter spår

av Axel Demker

SG205611

De tre delarna om Majorna som vi publicerat här på Sociologisuget i vinter har väckt en del uppmärksamhet på nätet. I synnerhet gentrifieringsbegreppet, som har fått bloggare att undra om gentrifieringskritiken har kört fast. Gentrifieringsbegreppet är komplext men intressant och fångar sannolikt bara delar av den förändring som vi menar har skett i Majorna. Om Majorna och andra stadsdelar som kallas gentrifierade i själva verket är det låter vi därför vara osagt.

Via Copyriot gick diskussionen vidare till Popvänster som klokt nog har slagit sig ned med nyutkomna ”The Gentrification Reader”; kanske en publikation som kan öka kunskapen och förståelsen för processen. Popvänster avser återkomma i ämnet – så håll utkik på deras blogg!

Blidvädersgatan noterar också vår triologi och anknyter till idéer om stadens olika karaktärer. Vem bor var och varför? Kanske har stadsdelarna fått en tydligare skiftande karaktär när segregationen i staden ökar? En närliggande diskussion är den omtalade bostadsbristen, där senast rektorerna Pam Fredman och Karin Markides efterlyser fler studentbostäder i centrala lägen – för där är söktrycket som högst. I hur hög grad hänger den omtalade bostadsbristen samman med stadsdelarnas ojämna popularitet och de föreställningar som omgärdar dem?

Vi ser också fram emot Agnes Arpis annonserade bidrag till diskussionen – håll utkik på hennes blogg Pour le moment! Johannka på Blidvärdersgatan har också efterfrågat blogginlägg om de föreställningar som omgärdar stadsdelen Biskopsgården – kanske Majornas motsats avseende popularitet och rykte? Sociologisugets redaktion jobbar med ämnet och hoppas kunna återkomma under årets första del. Texter, tips och synpunkter mottages förstås tacksamt!

Till sist vill vi rikta ett stort Tack till alla som läst, tipsat och fört diskussionen vidare utifrån vår bloggtriologi om Majorna!

UPPDATERING 2011-07-18: Agnes Arpi skrev istället en artikel om Majorna för ETC Göteborg. Läs den här.

Hegemonisk diskurs och andra klassens Majornabor, del 3 (3)

av Anna-Klara Behlin

SG204263

Tidigare inlägg om Majorna har handlat både om stadsdelens framväxt och materiella beståndsdelar likaväl som språkliga framställningar av den. Detta inlägg kommer fokusera än mer på den tidigare nämnda ”Majornadiskursen”. Winther Jørgensen och Phillips menar att:

”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15).

Med den utgångspunkten innebär det att hur vi pratar om något ger konsekvenser i för det omtalade objektet. Begreppet diskurs som nämnts i tidigare inlägg används just för att beskriva hur något representeras i språket, och kan definieras som ”en entydig fixering av betydelse inom ett bestämt område” (Winther Jørgensen & Phillips 2000: 134). Men denna entydiga fixering är inte beständig utan konstant utmanad av alternativa betydelser. Det kan betecknas som en diskursernas kamp, där konkurrerande diskurser strävar efter att uppnå hegemoni, alltså att just deras åsikter, betydelser och intressen skall styra och råda (ibid.) Hegemoni kan också förstås som ”organisering av samtycke” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:39).

I tidigare inlägg har Axel berört hur en grupp, oavsett sin representativitet, kontrollerar en plats meningsskapande. Hyresgästföreningen med kontor på Mariaplan i Majorna bedriver ett mycket aktivt opinionsarbete. Jag gick förbi i förra veckan och såg tre skyltar i fönstret med följande texter:

”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag… De är en del av Majornas identitet. Tillsammans skapar de en levande stadsdel. Vi arbetar för att de ska bevaras”

”Det byggs allt färre lägenheter med låga hyror. Nu totalrenoverar Familjebostäder hyresrätter utan hyresgäster och höjer sedan hyrorna kraftigt. Det tycker vi inte om”

”Ett mycket stort antal lägenheter i Majorna ska renoveras de närmaste åren. Vi vill stoppa höga hyreshöjningar. Vi vill att Majorna förblir en stadsdel för alla.”

Enligt Hyresgästföreningen verkar det alltså finnas indikationer på en ekonomisk gentrifiering i Majorna. Tillsammans med andra föreningar driver hyresgästföreningen projektet ”Ekologisk Stadsdel Majorna” som syftar till att ”i riktning mot ett hållbart samhälle ta vara på den omvittnade anda som finns i stadsdelen och visa på att det går att genomföra genom att agera som ett gott exempel” (Weinehammar 2007:19). Det är ett exempel på ”organisering av samtycke” där (socialt och ekonomiskt) resursstarka individer och föreningar förstärker och lyfter fram en sida av Majorna som värderas positivt. Idéer om att platser skall ha en identitet är starka enligt Moa Tunström (2009), som menar att identiteten ofta sägs bestå av en kombination av fysisk miljö och något slags ”väsen”. Enligt Hyresgästföreningen är ”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag” en del av Majornas identitet (se ovan) vilket står för den fysiska miljön (tillsammans med de kända landshövdingehusen). Majornaandan kan sägas bestå av ”ett progressivt miljö- och omvärldstänkande men en viss konservatism vad gäller den egna stadsdelen och den yttre miljön” (Weinehammar 2007:14) vilket kan sägas representera identitetens väsen. Tillsammans bildar de en hegemonisk diskurs kring Majornas identitet där en eftersträvansvärd fysisk miljö kombineras med ”progressivt miljö- och omvärldstänkande”.

Statistik från i år (som dock berör data från ca 2002-2006) visar att Majorna inte är någon bra stadsdel att bo i om du vill dö av ålderdom. Både män och kvinnor har högre dödlighet i Majorna än riksgenomsnittet när det gäller olyckor och förgiftningar, KOL, lungcancer, självmord, alkoholrelaterad dödlighet och hjärtinfarkt. I vissa kategorier är det mycket stora skillnader jämfört med riksgenomsnittet (siffrorna för Göteborg är från Statens Folkhälsoinstitutets Faktablad Göteborg 2010 och de för Majorna samt riket från Faktablad Majorna, Göteborg 2010):

Alkoholrelaterad dödlighet per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 2,6, Män 12,6
Göteborg: Kvinnor: 1,6, Män 7,1
Riket: Kvinnor 1,1, Män 4,6

Dödlighet i hjärtinfarkt per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 30,1, Män 52,2
Göteborg: Kvinnor: 22,4 Män 32,9
Riket: Kvinnor 20,3, Män 30,8

Antalet döda i skador och förgiftningar per 10 000 invånare:
Majorna: Kvinnor 5,4, Män 12,4
Göteborg: Kvinnor 4,2, Män 7,3
Riket: Kvinnor 3,6, Män 6,7

Antalet självmord per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 1,2, Män 4,5
Göteborg: Kvinnor 1,1, Män 2,5
Riket: Kvinnor 0,9, Män 2,3

Enligt samma källa ligger antalet anmälda brott högre i Majorna än genomsnittet i riket och Göteborg, dock med en lägre andel våldsbrott:

Anmälda brott 2009 per 100 000 invånare:
Majorna: 20 586 (våldsbrott 940)
Göteborg: 18 762 (våldsbrott 1472)
Riket: 15 101 (våldsbrott 1200)

När det kommer till medellivslängd, som på senare tid blivit en populär variabel för att mäta ojämlikhet mellan Göteborgs stadsdelar, har jag inte kunnat hitta någon uppdaterad statistik med de uppgifterna. Men enligt ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna – kartläggning 2001-2002” utgiven av Göteborgs Stad Majorna har stadsdelen högst antal ”för tidig dödlighet” för kvinnor i Göteborg. Där står också att för män är det endast Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd i Göteborg än de i Majorna (år 1996-2000). Samma källa menar också att ”ungdomar i Majorna dricker alkohol oftare och i större kvantiteter jämfört med resten av Göteborg”. Enligt en drogvaneundersökning har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg (16 % av skolungdomarna i Majorna har använt narkotika minst två gånger enligt Lindström et al. 2005:49).

Tillsammans visar dessa siffror en stadsdel med hög brottslighet, hög livsstilrelaterad dödlighet och ungdomar med högre alkohol- och drogmissbruk än andra stadsdelar i Göteborg. Den hegemoniska diskursen om Majorna som eftersträvansvärd blandstad kombinerat med en progressiv och miljömedveten identitet verkar ha fått mycket stort genomslag. Så stort att det kan tänkas ha legat till grund för en symbolisk gentrifiering (se inlägg 1). Det är (som vanligt) de inte så resursstarka individer och grupper som är de stora förlorarna i diskursernas kamp, människorna bakom den dystra statistiken för Majorna. De som inte får utrymme i diskursen och inte har föreningarna med sig i beskrivningen av sin stadsdel. De som inte skall synas eller höras. Kanske minskar möjligheterna att göra levnadsvillkoren bättre för dessa människor på grund av den missvisande, ensidiga diskursen kring Majorna. Det är därför, och inte på grund av medelinkomst eller likriktning, som jag håller med Axel om att Majorna är en dålig förebild för Gamlestan.

Referenser:

Faktablad 1480 Göteborg, (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Faktablad 148009 Majorna, Göteborg (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Lindström, Peter et al. (2005) ”Drogvaneundersökning”, Göteborgs Stad: Inregia AB

Stigelius, Gun (2002) ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, Göteborgs Stad, Majorna

Tunström, Moa (2009) ”På spaning efter den goda staden – om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion”, Örebro Universitet

Weinehammar, Kim (2007) ”Ekologisk Stadsdel Majorna – rapport av förstudie”, reviderad version 2, Hyresgästföreningen.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) ”Diskursanalys som teori och metod”, Studentlitteratur

Medelklassens Majorna och den avvikande självbilden, del 2 (3)

av Axel Demker

SG204256

Majorna är en av Göteborgs mest populära stadsdelar och den har en särställning bland stadsdelarna utanför centrum. På Boplats var det specifika området ”Majorna” tillsammans med det mindre specifika ”de östra stadsdelarna” de mest eftersökta områdena bland bostadssökande, efter området ”centrum”, under 2009.

Majorna skiljer ut sig från andra stadsdelar i Göteborg genom att både inramas av en tydlig berättelse och samtidigt vara omåttligt populär. Att flytta dit ses i någon mån som att flytta in i en alternativ, radikal, gärna vänstergrön, identitet. Det vänstergröna speglas inte minst i det senaste riksdagsvalet där Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick höga siffror i hela Majorna, med kulmen i Mariaplansdistriktet, där de är en hårsmån från egen majoritet. Invånarnas inkomstnivåer i medianen och en låg andel utlandsfödda i stadsdelen visualiserar däremot en likriktad medelklasstadsdel.

Kerstin Gunnemark har uppmärksammat skillnaden mellan de grupper av boende som tillåts karaktärisera stadsdelen och de som bor där men inte bidrar till den externa berättelsen om stadsdelen. Gunnemark menar att stadsdelens självbild baseras på den interna upplevelsen av Majorna som en blandad stadsdel, alltmedan den externa diskursen talar om Majorna som gentrifierat. Genom att den senare diskursen är starkare vinner den efterhand mark och blir vedertagen.

Mats Brusman menar att platsens meningsskapande kontrolleras av den grupp, som i kraft av kapacitet och resurser, utövar makt över platsen. Gruppen är inte nödvändigtvis den största eller mest representativa för platsen, men utövar inflytande på det externa uttrycket.

Typiskt för stadsdelar som omtalas som gentrifierade är att ryktet om stadsdelen skiljer sig från stadsdelens praktik, sannolikt därför att invånare byts ut snabbare än vad platsidentiteter konstrueras om. Typiska svenska stadsdelar i sammanhanget, utöver Majorna, är Södermalm (med SoFo) i Stockholm, Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg. Möllan ser ut att vara i början av en förändringsprocess, medan Haga påstås vara bortom förändringsprocessens resultat – den erkänns alltmer som en av innerstadsstadsdelarna. Stadsdelarnas rykte är, som vi konstaterade i det föregående inlägget, grundat i en arbetarklassmentalitet med kollektivistiska ideal som fått en överförd betydelse i en tid där en (i viss mån politisk) medelklass kommit att prägla områdena.

Mattias Kärrholm relaterar till Richard Florida och den kreativa klassen, som territorialiserar stadsdelar. Stadsdelens medelklassinvånare skapar en marknad som stänger andra ute och skapar svårigheter för nya grupper att ta territorier i anspråk. En kommersialisering av stadsrummet (för de som har råd) skapar brist på icke-kommersiella mötesplatser (för dem som inte har råd). I Majorna har butikerna blivit färre de senaste åren, med resultatet att det återstående utbudet blir mer specialiserat. När allt fler affärslokaler blir bostäder uppenbarar sig också frågan om den höga efterfrågan på bostäder i Majorna på sikt kväver stadsdelskänslan. Vad är Majorna utan fysisk blandstadskaraktär?

Majornas tongivande (maktutövande) invånare har format en kulturellt homogen stadsdel, där den sociala kontrollen och grupptillhörighet blir en trygghetsfaktor, understödd av den fysiska miljöns grannintegrerande drag (ett avgörande inslag sägs vara avsaknaden av balkonger). I det segregerade Göteborg är en sådan stadsdel knappast en tillgång. De traditionella ”överklasstadsdelarna” och de ”utsatta förorterna” är stadens främsta exponenter för segregationen. En folkligt populär, men ändock segregerande stadsdel som Majorna, behöver nås med andra medel, som når fram till det goda självförtroendet och den bristande självinsikten.

Stadens unga intellektuella kreatörer har ofta sina nätverk i Majorna och Järntorget utgör ett mentalt centrum. Majorna är det eftersträvansvärda boendet oavsett vilken stadsdel man för närvarande bor i och stadsdelar med vedertaget gott rykte kan inte mäta sig med Majorna. Stadsdelens rykte och popularitet är med och skapar en hierarki bland stadsdelarna i Göteborg, vilket i slutändan stigmatiserar invånare i stadsdelar som Bergsjön eller Biskopsgården. Flyttlassen till Majorna lakar också ur andra stadsdelar på potentiellt goda krafter. Hos Majornadiskursens utövare är det svårt att bli tagen på allvar om man väljer att bo i en förortsstadsdel, trots att det kan handla om att välja ett förstahandskontrakt i Bergsjön framför ett andrahandskontrakt i Majorna.

Om då hoppet är ute för det radikala och blandade Majorna, var hittar vi den verkligt alternativa och icke-likriktade stadsdelen? I Göteborg pekar Håkan Thörn ut Gamlestan som en central arena för 00-talets våg av husockupationer. Kanske är det mot öster vi i Göteborg skall rikta blickarna för att hitta det samtida radikala motståndet? Har vi inte allt oftare hört talas om Gamlestan som ”det nya Majorna”? Låt oss hoppas att det bara till del blir verklighet.

 

Referenser

Boplats Göteborg: statistik 2009

Brusman, Mats: ”Den verkliga staden? – Norrköpings innerstad mellan urbana idéer och lokala identiteter” (Linköpings universitet 2008).

Gunnemark, Kerstin: ”Historiesyn i Kungsladugård”, I: ”Vardagslivets fronter” (Arkipelag 2006).

Göteborgs stad: statistik

Holgersson, Helena m fl: ”Göteborg utforskat” (Glänta 2010).

Hyresgästföreningen: Majorna Ekologisk Stadsdel, förstudierapport av Kim Weinehammar (2007).

Kärrholm, Mattias: ”Konsumtionslandskapet och hotet mot mångfalden” I: ”Samhällsbyggande och integration – frågor om assimilation, mångfald och boende” (Stiftelsen Vadstena Forum för samhällsbyggnad och LiU 2008).

Stad Solidar

Valmyndigheten: resultat av Riksdagsval 2010

 

Bilden av det gentrifierade Majorna och stadens epoker, del 1 (3)

av Axel Demker

SG205614

Är det fortfarande radikalt att bo i Majorna? Eller är Majorna en gentrifierad stadsdel? Och hur lever bilden av det bohema och alternativa Majorna upp till verklighetens överetablering av dyra specialbutiker och kaféer? Är inte Majorna egentligen bara en ovanligt medelklassig och likriktad stadsdel? I tre artiklar skall vi här på Sociologisuget ge kritiken av stadsdelen Majorna i Göteborg en inramning och skapa underlag till en vidgad diskussion om de förtjänster och förluster som Majorna har gentemot staden. I det första inlägget undersöker vi Majornas väg till popularitet.

Den rådande stadsdiskursen sätter tydliga spår i landets tre storstäder. 1930-talets funktionalistiska våg tog fokus från den ohälsosamma innerstaden med berättelser om ett hälsosammare liv i nya förortsområden. Efter andra världskriget gick de stora flyttströmmarna från innerstaden och det var framförallt arbetarklassen som gjorde sig en ny tillvaro. När utflyttarnas barn flyttade hemifrån under det radikala 1960-talet blev innerstadens ”slum” de naturliga förstalägenheterna. Klas Ramberg menar dock att slumstämpeln i själva verket flyttade med arbetarklassen från innerstaden till förorten. Utflyttarnas barn, av Håkan Thörn benämnda som välfärdsstatens barn, flyr det välordnade och extremplanerade livet i förorten och lever hellre det fria och rebelliska livet i den utdömda innerstaden.

I konflikten som uppstår mellan politiker på god väg att fullända sin stadsdröm och de unga som ser staden med andra ögon genomförs de första husockupationerna, i protest mot planerade rivningar. Här inleds den uppvärdering av innerstaden som i våra dagar har nått sin kulmen. Ett skede som Ingrid M Holmberg ringat in som stadsrenässansen; en period som präglas av ett avståndstagande gentemot modernismen och en vurm för den komplexitet av förpackad platshistoria som stadsmassan utgör. Inflyttarnas barn har i våra dagar inte, som generationen innan, revolterat i bostadspreferenser, utan fortsätter att omfamna innerstaden.

Boendesegregationen och klassklyftorna omkring år 1900 i Göteborg skapade vad Sten O Karlsson kallar en proletär offentlighet: En utåtagerande radikal, anti-auktoritär och kollektivistisk anda som kunde återladda stadsdelsidentiteterna under lång tid framöver. En av dessa stadsdelar var Kungsladugård. Den kollektivistiska anda som byggde husen kan även spåras i hur de utfördes. Därigenom skymtas en materiell brygga mellan 1910-talets och 1960-talets kollektivism. Generellt finns en tydlig social skillnad mellan bebyggelse före funktionalismen och därefter. I landshövdingehusen kunde delar av lägenheterna fungera som halvoffentliga sociala rum, till skillnad från sentida bostäders helprivata bostadsytor.

Arbetarklassens bostäder utgjorde på detta sätt en anslående bakgrund till 1960-talets idéer om det alternativa och bohema livet, med medvetna eller omedvetna romantiserande referenser om hur man ”förr” levde under enkla och autentiska omständigheter. Mats Franzén menar att Majornas popularitet till stor del beror på att 1960-talsvänstern (inflyttarna/välfärdsstatens barn) fokuserades i de västra stadsdelarna, vilka genom sin anknytning till varven och hamnen uppfattades som mer anknutna till det genuint (manligt) göteborgska. De östra stadsdelarnas fabriksarbetande kvinnor har inte på samma sätt medverkat till stadsidentiteten.

Trots en känsla av motsatsen revs mycket bebyggelse i Majorna. Däremot bevarades betydelsebäraren Kungsladugård, enligt Kerstin Gunnemark framförallt av två skäl: dels att exploateringstrycket var lägre så långt från centrum och dels att husen var yngre än i till exempel angränsande Majorna. Gunnemark menar vidare att 1970-talets renoveringar förändrade Kungsladugård socialt. Högre hyror drev bort delar av arbetarklassen och omflyttningen i en tidigare stabil struktur ökade. Gunnemark menar att renoveringarna var början på en gentrifieringsprocess.

Gentrifiering är ett välanvänt men komplext begrepp. Ingrid M Holmberg lyfter fram hur gentrifieringsbegreppet ofta sammanblandas med gentrifieringsfenomenet och att det saknas forskning om hur fenomenet fungerat historiskt. Holmberg menar också att gentrifiering förstås bättre som en del av de värderingsförändringar som sker inom de imaginära (föreställda) geografierna, än som en process med egna effekter.

Gunnemark menar att Kungsladugård kan ha uppnått ett stadium av symbolisk gentrifiering, vilket betyder att stadsdelen omtalas som gentrifierad utan att vara det. Gentrifieringsbegreppet har alltså applicerats på stadsdelen utan att gentrifieringsfenomenet har slagit igenom. Men genom att Majorna allt oftare omtalas som gentrifierad mister stadsdelen snart sin alternativa och positivt laddade identitet. Har Majornas popularitet nått sin kulmen?

 

Referenser

Gunnemark, Kerstin: ”Historiesyn i Kungsladugård”, I: ”Vardagslivets fronter” (Arkipelag 2006).

Holgersson, Helena m fl: ”Göteborg utforskat” (Glänta 2010).

Holmberg, Ingrid M: ”På stadens yta – Om historiseringen av Haga” (Makadam 2006).

Ramberg, Klas: ”Allmännyttan – Välfärdsbygge 1850-2000” (Byggförlaget och SABO 2000).