Sociala medier – i gärningsmannens och allmänhetens tjänst

av Axel Demker

Ett dygn har passerat sedan de fruktansvärda illdåden i Oslo och närliggande Utøya. Den norska polisen poängterar att utredningsarbetet om vad som faktiskt skedde och vilka som medverkade i utförandet av bombattentatet i Oslo respektive massakern på Utøya och varför kommer att ta tid.

En man sitter nu dock anhållen, misstänkt för båda händelserna. Tidigare idag publicerade Emanuel Karlsten en detaljerad genomgång av denne mans aktiviteter på Facebook och Twitter. I facebookprofilen hade mannen lagt ut ett antal bilder på sig själv, varav framförallt en bild nu är förstasidesstoff i världens medier. Precis som Karlsten skriver ser det nu ut som att mannen velat styra sitt eftermäle. Inte minst med tanke på att kontona upprättades för bara en vecka sedan. I den mån mannen hade planerat händelserna kan han mycket väl ha räknat med att medierna direkt skulle finna och använda det bildmaterial som fanns på facebook, och, Karlsten skriver:

”hos den misstänkte finns bara en sorts bilder. Bara en totalbild. Av en man med koll på läget, som vet vad han gör. Som har kontakt med sin familj, sitt samhälle och sin sociala kontext. Och om hans ansikte ska tapetsera världsmedier en tid framöver finns inget annat alternativ än att använda någon av de bilder som han varsamt valt ut som representativa.”

*

Framförallt Twitter – med sin oerhört enkla teknik och kortfattade form – har under katastroftimmarna i Norge återigen visat sin potential. Precis som under revolutionerna i Nordafrika har Twitter visat sig vara en fantastisk kanal för att sprida, dela och diskutera information om vad som händer precis när det händer. Norska NRK och TV2 har också flera gånger hänvisat till information från twittrare under sin rapportering.

Att sociala medier spelar roll vid den här typen av dramatiska händelser är inte nytt, men det skapar en ny sorts dynamik mellan de inblandade parterna, när både offer, anhöriga, journalister, allmänhet och gärningsmän finns i samma forum. Sociala medier skapar mänsklig närhet över stora avstånd, men möjliggör också att i oklara syften skapa bilden av sig själv. Låt oss hoppas att den fortsatta händelseutvecklingen i Norge präglas av det förstnämnda. Låt de anhöriga finna ro och låt framtiden präglas av Jens Stoltenbergs ord; att svaret på våld är mer demokrati och mer humanitet.

Delta gärna i kvällens minnesstund för händelserna på Utøya vid Kungsportsplatsen i Göteborg.

Annonser

Vi och dom – om idrott, nationalism och koloniala idéer om skillnad i Finland och Sovjetunionen

av Lena Kulin

Internationella sportevenemang och idrottstävlingar utgör idag en global arena där nationellt färgade känslor och uttryck uppmuntras. De fungerar, tillsammans med den mediala bevakningen, som rum där nationalism och nationella och/eller etniska identiteter  gestaltas, reproduceras och omformas. I detta inlägg kommer jag att diskutera två historiska fallstudier som undersöker förhållandet mellan idrott, nationalism, politik och sportjournalistik. Mervi Tervos artikel ’Idrott, ”ras” och den finska nationella identiteten i Hensingin Sanomat i det tidiga nittonhundratalet’ är en fallstudie av finsk sportjournalistik under Olympiska spelen år 1912, 1920, 1928 och 1936. Reet Howells artikel ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’ från 1975 diskuterar relationen mellan idrott och nationalism i dåvarande Sovjetunionen. Dessa två artiklar erbjuder oss en god möjlighet till reflektion över vilken betydelse relationen mellan idrott, sport, nationalism och politik idag.

Finland har enligt Tervo, ”ofta ansetts vara ett idealt exempel på idrottsnationalism”. Efter att Finland blivit självständigt från det ryska imperiet år 1917, ”var den nyligen etablerade finska nationen i desperat behov av kollektiva traditioner, upplevelser och hjältar för att öka det nationella medvetandet och integrationen” (ibid.). ”Idrott framställdes nu som en del av den ’officiella nationalismen’, som både reglerades och användes av staten”. Mycket av den uppmärksamhet som ägnades den olympiska rörelsen i Finland under 1900-talets första decennier var följaktligen ”baserad på dess användbarhet i lanseringen av nationella stämningar och uppfattningen om ett ‘oss’ inom nationalstaten” (ibid.). Vidare skriver Tervo att ”närvaron av andra kulturer nationaliteter och sociala grupper användes [av finska nationella medier] för att stärka idén om ett ’vi’ som delar en unik, homogen nationell kultur och nationalkaraktär” (ibid.).  Kort sagt, idrott användes för att etablera en finsk nationell identitet som särskilde och utmärkte det finska folket som ett ”eget” folk. 

1975 skrev Reet Howell att ”[u]tvecklingen av nationalism i Europa under artonhundratalet och nittonhundratalet stimulerade uppkomsten av nationella ledare och system för fysisk fostran” (Howell 1975). I Sovjetunionen var ”program för idrott och fysisk utbildning understödda av den kommunistiska ideologin, och så även dess syften, som var att omsorgsfullt etablera den kommunistiska socialistiska regimen och bygga upp en stark och överlägsen nation” (ibid.). Howell menade att politiska ledare i Sovjet medvetet använde sig av idrott i politiskt syfte; ”en förutsättning för nationsbyggande har blivit konceptet fysisk fitness, då det anses att ett hälsosamt fysiskt vältränat folk utgör bättre försvarare av det Sovjetiska moderlandet och effektivare arbetare i strävandet efter de socialistiska målen”. Howell menade också att ”[i]drott och fysisk fostran tros hjälpa till att förbättra hälsan hos massorna och även stärka den moraliska, intellektuella och estetiska utvecklingen av individen”.

För att förstå hur etniska grupper och etnisk identitet skapas och varför de fortlever bör vi, enligt Frederick Barth, undersöka ’de etniska gränserna som definierar gruppen, inte de kulturella produkter som gruppen innefattar’ (Barth 1969: 15). I sin fallstudie om artiklar skrivna av finska sportjournalister, skriver Tervo att medborgare av andra länder inte beskrevs ”som en enda ‘icke-finsk’ massa, snarare blev ’de andra’ placerade i en hierarki, i vilken deras position bestämdes av deras ras och antagna likheter/skillnader i utseende och beteende i jämförelse med finska män” (Tervo 2002). Idrottarnas ‘ras’ bestämdes inte enbart med hänsyftning till olika hudfärger utan även gentemot en uppsjö diffusa kategorier med koloniala förtecken, såsom idrottarnas hemlands geografiska läge (väst/icke-väst, södra Europa/norra Europa) och idéer om graden av civilisation (västerländsk form av modernitet kontra andra former av modernitet) eller avsaknad av civilisation hos de nationer som atleterna representerade. Med hjälp av dess ”diskursiva praktiker” försökte sportjournalisterna, i motsats till andra nationer och deras representanter i de Olympisk Spelen, ”konstruera en bild av en vit, västerländsk och finsk nation som lever i norr” (Tervo 2002). Internationella idrottstävlingar såsom OS och världsmästerskap fungerade som perfekta tillfällen för att konstruera skillnader mellan finskar och “andra”, då atleterna var engagerade i tävlingar som syftade till att mäta och jämföra deras prestationer. Om fallet Sovjetunionen, skriver Howell att…         

”vikten av internationell framgång och av att överträffa världens atletiska rekord knuts samman med det generella syftet ‘att i produktion, prestation och största allmänhet överträffa väst’. Seger i idrott anses vara en indikation på överlägsenheten hos sovjets idrottare och därmed av överlägsenheten hos den sovjetiska befolkningen jämfört med folken i andra länder.” (Howell 1975)

Att bräcka Väst, på löpbanan såväl som i politiken, var ett sätt att bekräfta och bygga upp en positiv nationell identitet som särskilde Sovjetunionen och dess medborgare från andra länder och grupper.  ‘Etniska grupper’, skriver Frederick Barth, ‘är inte bara, eller ens nödvändigtvis, baserade på ockupering av exklusiva territorier och de olika sätt varpå de upprätthålls, inte bara genom livslång rekrytering utan genom kontinuerliga uttryck och verifierande, måste analyseras’ (1969: 15, min kursivering). Om etnisk och nationell identitet måste återskapas kontinuerligt för att upprätthållas, är de i allra högsta grad social skapade och inte biologiskt givna. Med konceptet ‘banal nationalism’, introducerade Michael Billing ett sätt att observera hur en sådan process av ständigt återskapande av nationalism iscensätts i olika sfärer i samhället ‘med prosaiska, rutinmässiga ord som tar nationer för givna, och som, genom att göra så, bekräftar och upprätthåller dem’ (Billing 1995: 93). Media och tidningar är en sådan sfär där banal nationalism frodas. Tervo förser oss med ett exempel på detta, publicerat i tidningen Helsingin Sanomat, den 31 augusti 1920: ‘de finländska atleternas triumfer har grundligt bevisat att den speciella karaktär hos denna nordliga nation vilken framhärdar under bistra förhållanden är uthållighet och styrka kombinerat med smidighet och kämparglöd’ (citerad i Tervo 2002, min kursivering). Genom att låta ord såsom ‘denna’, ‘vi’, ‘vår’ och ‘oss’ referera till den egna nationen, förser texten läsaren med ett universum där nationen utgör både den förgivet tagna centrala punkten och hem genom en banal nationalism (Billing 1995: 109). Så skapas ett ‘vi’ som delar samma nationella identitet och territoriella land – det som Benedict Anderson kallar en ‘imaginär gemenskap’ (1991). Liksom banal nationalism kan användas för att konstruera och återskapa nationell identitet, kan även etnisk identitet och rasidentitet konstrueras och återskapas på detta sätt. I ett annat nummer av Helsingin Sanomat, daterat till den 11 augusti 1936 påstås det att …     

‘Italienarna spelar fort, enkel, lätt fotboll, vilken karaktäriseras av en fantasifull stil som kommer sig av deras sydliga temperament. Deras spel är inte baserat på några fasta taktiker, för de handskas med bollen som om detta hade funnits i deras blod sedan barndomen’ (citerad i Tervo 2002)

Enligt Anderson har nationalismen sedan slutet av sjuttonhundratalet ’genomgått en process av förändring och anpassning, enligt olika perioder, politiska regimer, ekonomier och sociala strukturer’ (Anderson 1991: 157). Detta betyder att också nationella identiteter som förefaller ha varit motståndskraftiga, och som numera konstrueras som ‘gamla’, såsom den franska och engelska, är uppbundna i processer av idelig förändring då hela tiden återskapas i sociala och historiska kontexter som själva ständigt förändras. Sådana återskapande (och skapande) processer är också sammanflätade med maktrelationer, och kan manipuleras av politiska krafter. Kommunistpartiet i Sovjetunionen försökte också enligt Howell skapa en särskild nationell identitet som skulle tjäna deras ideologi; ‘Idrott har kommit att spela en viktig roll utvecklingen av den ‘nya sovjetiska mannen’ som skulle vara fysiskt och moraliskt tränad i kommunistiska ideal’ (Howell 1975). Den ‘nya sovjetiska mannen’ var den ideala medborgaren, och kommunistpartiet försökte aktivt att forma individer – både män och kvinnor – att likna detta ideal. Howell skriver vidare att: ‘[o]fficiella uttalanden slår kontinuerligt fast att deltagande i idrott ska vara en del i varje sovjetisk medborgares liv’ och att ‘massdemonstrationer, utställningar, marscher, festivaler och tävlingar hålls med jämna mellanrum, och att nationella utmärkelser för idrottsprestationer utnyttjas som ett medel att förmedla en kultur fokuserad på fysisk aktivitet till massorna. Alla dessa evenemang betonar idén om tillhörighet och att vara del i en massivt framåtskridande och aktivt samhälle’ (ibid.)   

I Finland bidrog sportjournalister till att konstruera en finsk nationell identitet i relation till nationella ‘andra’ som också ordnades i en hierarki som vittnar om ett kolonialt tänkande, och där finnarna, med avseende på ‘ras’ och påstådda ’rasmässiga’ kvaliteter, placerades överst. I Sovjetunionen användes idrottsprestationer som ett sätt att gestalta och konstruera det sovjetiska folkets och unionens överlägsenhet gentemot Väst och den övriga världen. Både i Finland och Sovjetunionen har (beskrivningar av) idrottsprestationer använts för att konstruera och sprida en nationell identitet med syfte att forma en viss typ av medborgare – en som erkänner och stöder nationen såväl som staten. Hur används sport och idrott idag? Vilka berättelser berättas, om vem, för vem, med vilka innehåll och i vilka syften? Vilken betydelse har koloniala fantasier och föreställningar om skillnad i termer av etnicitet, nationalietet, ‘ras’ och rasmässiga kvaliteter för sportjournalistiken och bevakningen av internationella evenemang idag? Något att fundera på.

Lena Kulin

Referenser:

Anderson, B. (2006) Imagined Communities: Reflections on the Origin and  Spread of Nationalism, London: Verso Press.

Barth, F. (1969) ‘Introduction’, in F. Barth [ed.], Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference, (pp 9-38), Oslo:  Universitetsforlaget.

Billing, M. (1995) Banal Nationalism, London: Sage.

Howell, R. (1975) ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’, Comparative Education, Vol. 11, No. 2, pp. 137-145, Taylor Camp; Francis, Ltd.

Tervo, M. (2002) ‘Sports, ‘race’ and the Finnish the National Identity in Hensingin Sanomat in the early twentieth century’, Nations and Nationalism, No. 8, pp. 335-365

Skapa ett varierat stadsliv i hela staden

DSC05559

Följande kommentar publicerades i Göteborgs-Postens webbupplaga den 30/3 2011:

Mark Isitt skriver om relationen mellan arkitektur och kriminalitet och förespråkar rivningar av höghus i förorterna. Vi vill i stället se en stadsutveckling på den befintliga bebyggelsens villkor. Isitt bortser också från de ombyggnader och rivningar som redan genomförts i förortsområdena, skriver Axel Demker och Lena Kulin.

I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.

Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.

Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.

Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.

Axel Demker

masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.

Lena Kulin

masterstudent Sociologi, Göteborgs universitet. Bor i Biskopsgården.

 

Mark Isitts tre artiklar om arkitektur och kriminalitet; ”Från luften ser allt bra ut”, ”Att riva eller inte riva, det är frågan” och ”Hur ska förorten få tryggt stadsliv?” kan läsas på Göteborgs-Postens hemsida.

För den som vill läsa mer om trygghet och otrygghet i staden kan vi rekommendera Gabriella Sandstigs avhandling ”Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.” från 2010 samt Carina Listerborns avhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.” från 2002. Båda tar upp Oscar Newmans teorier och ger dem ett vidare sammanhang.

I sina artiklar hänvisar också Isitt till Sara Westins nyutkomna avhandling ”Planerat, alltför planerat”, vilken man kan läsa lite mer om hos Uppsala universitet.

Vidare vill vi rekommendera några fler kommentarer till Mark Isitts artiklar:

Per Wirtén, som nyligen utkommit med boken ”Där jag kommer från – Kriget mot förorten” var i Göteborg veckan då Isitts artiklar publicerades och reflekterar under rubriken ”Förortshat Göteborg” om hur artiklarna är ”som kalla ekon från en förgången tid”. Kanske kommer Wirtén också att beröra Isitts artiklar när han kommer till Hammarkullens Folkets hus den 6 maj?

Mattias Dristig och Benny Cruz reagerade framförallt på beskrivningen av Hammarkullen i den första artikeln och framhåller dessutom att det som Isitt kallar ”kladd” på Hammarkullens spårvagnsstation i själva verket är en utställning om barnens visioner av Hammarkullen (läs även Dan Greider på samma tema).

Lasse Fryk och Vanja Larberg menar att man genom att ta sig in i stadsdelens sociala liv kan möta ett annat Hammarkullen, istället för det Hammarkullen som Isitt presenterar baserat på ett utifrånbetraktande, i artikeln ”Välkommen till ett annat Hammarkullen”. På samma linje är Maria Wångersjö, när hon beskriver hur Isitt undviker att vilja se ett annat Hammarkullen.

Kerstin Elias m fl skribenter kopplar på ett intressant sätt ihop den nya frågan om Rio Rio vid Rosenlund med Isitts förslag att riva hus i  förortsmiljöerna. Istället för att riva och ta bort bör man: ”Se potentialen i det som redan finns, utnyttja den och lägg till mer. Om ni ser glada människor som gör roliga saker, stöd dem. Förstå att staden växer underifrån.”

Loord Design ger sig i kast med att bena ut debatten om Isitts artiklar och breddar diskussionen utifrån ett arkitekturperspektiv.

Gustav Almestad presenterar en remix på Isitts första artikel och visar att det i själva verket är väldigt lite som är sanning och väldigt mycket som ligger i betraktarens ögon.

2011 tar vi ett steg närmare 1984

av Lena Kulin

Den 10 januari 2011 rapporterade SVTs nyhetsprogram Västnytt att anställda på Tullverket har tittat på pornografi på Internet under arbetstid – de har ”porrsurfat”. Västnytt uppger att de fick tag på informationen genom att använda sig av internettjänsten Creeper. Västnytt skriver:

”Med hjälp av creeper kan vem som helst på Internet se några av de internetsidor som svenska myndigheter besöker. Myndigheterna registreras när de går in på en sida som lagt in creepers programkod. Flera porrsidor har gjort just det, för att registrera vem som är inne på deras hemsida. Enligt Patrik Wallström [programmeraren som skapat Creeper] är ett av syftena att dra trafik till sidan. En annan att man faktiskt vill se vem som varit inne på sidan. MC-klubbar vill till exempel se om polisen varit inne på deras sida”.

Till skillnad från övervakningskameror, med vilka man kan övervaka dem som rör sig inom kamerornas synfält, är Creeper ett verktyg som tillåter en aktör som driver en hemsida (i praktiken vem som helst) att övervaka och spara uppgifter om vem som besöker sidan. Detta är information som sedan kan säljas eller ges bort. Genom att systematiskt samla in sådana logguppgifter kan  journalister skapa nyheter om vem som tittat på vad. I detta fall var det personal på en myndighet som lyftes fram i ljuset. Min gissning är att journalister framöver kommer att hitta många fler sätt att använda denna metod. Fler typer av internetanvändares besök (varför begränsa sig till myndigheter?) på fler typer av sajter (varför begräsna sig till pornografi?) kommer i framtiden att användas för att skapa nyheter. 

En av många saker som behövs för att en demokrati ska vara och förbli en demokrati är fria medier som har möjlighet att rapportera om förhållanden då statsanställda bryter mot landets lagar eller myndigheters regler. Nyheten om fallet med porrsurfandet på Tullverket beskriver inte ett lagbrott, utan ett brott mot myndighetens egna policys. Vad som ger nyheten dess ”sprängkraft” (och vad journalisterna hoppas att tittarna och läsarna kommer att reagera på) är inte främst de anställdas ”brott” mot Tullverkets interna policys, utan deras brott mot kulturella normer om sexualitet och sexuellt agerande. 

I George Orwells bok 1984 finns ett ord som ofta används för att beskriva handlingar, uttalanden, information, texter, bilder och objekt som inte faller Storebror – det totalitära Partiet/Staten – i smaken. Ordet är komprometterande. I Orweells bok betraktas samtliga medborgare som potentiella hot mot Storebror, ideologin Engsoss, partiet och staten. Därför måste de  indoktrineras, övervakas, och bestraffas för minsta ”brott” mot den ordning som föreskrivs av den totalitära regimen. Låt oss för en stund lämna frågan om huruvida porr bör tillåtas eller förbjudas därhän, och istället se ”porr” som ett exempel på ett ”komprometterande material” i vår samtid som föranleder utredningar och förhör; som gör konsumenten eller ägaren av materialet till en brottsling i normativ och ideologisk – men inte nödvändigtvis laglig – bemärkelse.

I Orwells 1984 är det livsfarligt att framför ”teleskärmen” (en apparat som ser och hör allt inom en viss radie, ungefär som vår tids servrar och loggar) befatta sig med material som inte instämmer fullt ut med den förhärskande ideologin Engsoss eller det totalitära Partiet/Staten. Farligast av allt är att tänka och skriva själv – varför både skrivböcker och pennor är föremål som väcker starka misstankar om ”Tankepolisen” får nys om dem. Att föra en dagbok betraktas som potentiellt samhällsfientlig verksamhet och kan utan vidare föranleda brutala nattliga polisingripanden då den misstänkte arresteras i sin bostad och förs till förhör.

I vår tid berättas det om polisingripanden och arresteringar som skett efter det att medborgare i skämtat om bombattentat i sin facebookstatus (Göteborg, november 2009), eller talat i telefon om en ”sprängande huvudverk” (Göteborg den 25 oktober 2010). I det senare fallet agerade polisen utifrån information som snappats upp genom signalspaning i telefonnätet. Enligt GT skickades en polispatrull till den misstänktes bostad och ”stormade in mitt i natten med skjutklara automatvapen”.

Material och handlingar som i 1984 beskrivs som ”komprometterande” finner i viss mån sin motsvarighet i vår tids formulering ”pornografiskt och främlingsfientligt innehåll” och – givetvis – allt som kan beskrivas som en ”säkerhetsrisk” av något slag. Kalla mig paranoid, men jag kan utan svårigheter föreställa mig att dagens gränser för vad som anses ”komprometterande” i framtiden kommer att utvidgas så att allt större vidder av information som nu är fritt tillgänglig på internet kommer att anses riskabel och ”farlig”; allt fler ord kommer att bli ”buzzwords” som tillsammans larmar om terrorhot, säkerhetsrisker och farliga ”celler”. Jag förutspår att vi kommer att se allt fler och alltmer omfattande policys och lagar som förbjuder både anställda och privatpersoner att söka, konsumera och äga sådan information – på arbetstid och till vardags. Och vad mer: vem som tittat på vad kommer att bli nationella nyheter och innehavaren kommer att dömas skyldig i Medias Högsta Domstol.

Lena Kulin

PS. Tidigare var jag övertygad om att det fanns en väsentlig skillnad mellan Orwells 1984 och vårt 2011, nämligen att glömskan regerar i 1984 medan minnet regerar år 2011. I Orwells bok är privata böcker och texter är förbjudna, och dokument som hanters av myndigheter måste brännas så snart dess ärende är avklarat. På så vis ska medborgare och anställda förhindras att spara ”bevis” mot staten som fortlöpande skriver om det förflutna till sin fördel . År 2011 har vi servrar och digitala loggar som ”minns” minsta knapptryckning. Men så läser jag om Amazon som drog tillbaka två böcker från sina läsplattor efter det att kunder hade köpt och laddat ner dem! Ett företag som år 2011 tar sig friheten att bränna böcker som människor äger! Och vilka böcker tror ni att det var? Just det: 1984 och The Animal Farm av George Orwell.

Referenser:
1984 av George Orwell, utgiven 1983 på Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Skriven 1948.

Majorna-triologin sätter spår

av Axel Demker

SG205611

De tre delarna om Majorna som vi publicerat här på Sociologisuget i vinter har väckt en del uppmärksamhet på nätet. I synnerhet gentrifieringsbegreppet, som har fått bloggare att undra om gentrifieringskritiken har kört fast. Gentrifieringsbegreppet är komplext men intressant och fångar sannolikt bara delar av den förändring som vi menar har skett i Majorna. Om Majorna och andra stadsdelar som kallas gentrifierade i själva verket är det låter vi därför vara osagt.

Via Copyriot gick diskussionen vidare till Popvänster som klokt nog har slagit sig ned med nyutkomna ”The Gentrification Reader”; kanske en publikation som kan öka kunskapen och förståelsen för processen. Popvänster avser återkomma i ämnet – så håll utkik på deras blogg!

Blidvädersgatan noterar också vår triologi och anknyter till idéer om stadens olika karaktärer. Vem bor var och varför? Kanske har stadsdelarna fått en tydligare skiftande karaktär när segregationen i staden ökar? En närliggande diskussion är den omtalade bostadsbristen, där senast rektorerna Pam Fredman och Karin Markides efterlyser fler studentbostäder i centrala lägen – för där är söktrycket som högst. I hur hög grad hänger den omtalade bostadsbristen samman med stadsdelarnas ojämna popularitet och de föreställningar som omgärdar dem?

Vi ser också fram emot Agnes Arpis annonserade bidrag till diskussionen – håll utkik på hennes blogg Pour le moment! Johannka på Blidvärdersgatan har också efterfrågat blogginlägg om de föreställningar som omgärdar stadsdelen Biskopsgården – kanske Majornas motsats avseende popularitet och rykte? Sociologisugets redaktion jobbar med ämnet och hoppas kunna återkomma under årets första del. Texter, tips och synpunkter mottages förstås tacksamt!

Till sist vill vi rikta ett stort Tack till alla som läst, tipsat och fört diskussionen vidare utifrån vår bloggtriologi om Majorna!

UPPDATERING 2011-07-18: Agnes Arpi skrev istället en artikel om Majorna för ETC Göteborg. Läs den här.

Marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen

Av: Karin Berg

I brist på tid till författande publicerar jag istället en liten film som erbjuder ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen med en tänkvärd uppmaning på slutet!

Hegemonisk diskurs och andra klassens Majornabor, del 3 (3)

av Anna-Klara Behlin

SG204263

Tidigare inlägg om Majorna har handlat både om stadsdelens framväxt och materiella beståndsdelar likaväl som språkliga framställningar av den. Detta inlägg kommer fokusera än mer på den tidigare nämnda ”Majornadiskursen”. Winther Jørgensen och Phillips menar att:

”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15).

Med den utgångspunkten innebär det att hur vi pratar om något ger konsekvenser i för det omtalade objektet. Begreppet diskurs som nämnts i tidigare inlägg används just för att beskriva hur något representeras i språket, och kan definieras som ”en entydig fixering av betydelse inom ett bestämt område” (Winther Jørgensen & Phillips 2000: 134). Men denna entydiga fixering är inte beständig utan konstant utmanad av alternativa betydelser. Det kan betecknas som en diskursernas kamp, där konkurrerande diskurser strävar efter att uppnå hegemoni, alltså att just deras åsikter, betydelser och intressen skall styra och råda (ibid.) Hegemoni kan också förstås som ”organisering av samtycke” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:39).

I tidigare inlägg har Axel berört hur en grupp, oavsett sin representativitet, kontrollerar en plats meningsskapande. Hyresgästföreningen med kontor på Mariaplan i Majorna bedriver ett mycket aktivt opinionsarbete. Jag gick förbi i förra veckan och såg tre skyltar i fönstret med följande texter:

”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag… De är en del av Majornas identitet. Tillsammans skapar de en levande stadsdel. Vi arbetar för att de ska bevaras”

”Det byggs allt färre lägenheter med låga hyror. Nu totalrenoverar Familjebostäder hyresrätter utan hyresgäster och höjer sedan hyrorna kraftigt. Det tycker vi inte om”

”Ett mycket stort antal lägenheter i Majorna ska renoveras de närmaste åren. Vi vill stoppa höga hyreshöjningar. Vi vill att Majorna förblir en stadsdel för alla.”

Enligt Hyresgästföreningen verkar det alltså finnas indikationer på en ekonomisk gentrifiering i Majorna. Tillsammans med andra föreningar driver hyresgästföreningen projektet ”Ekologisk Stadsdel Majorna” som syftar till att ”i riktning mot ett hållbart samhälle ta vara på den omvittnade anda som finns i stadsdelen och visa på att det går att genomföra genom att agera som ett gott exempel” (Weinehammar 2007:19). Det är ett exempel på ”organisering av samtycke” där (socialt och ekonomiskt) resursstarka individer och föreningar förstärker och lyfter fram en sida av Majorna som värderas positivt. Idéer om att platser skall ha en identitet är starka enligt Moa Tunström (2009), som menar att identiteten ofta sägs bestå av en kombination av fysisk miljö och något slags ”väsen”. Enligt Hyresgästföreningen är ”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag” en del av Majornas identitet (se ovan) vilket står för den fysiska miljön (tillsammans med de kända landshövdingehusen). Majornaandan kan sägas bestå av ”ett progressivt miljö- och omvärldstänkande men en viss konservatism vad gäller den egna stadsdelen och den yttre miljön” (Weinehammar 2007:14) vilket kan sägas representera identitetens väsen. Tillsammans bildar de en hegemonisk diskurs kring Majornas identitet där en eftersträvansvärd fysisk miljö kombineras med ”progressivt miljö- och omvärldstänkande”.

Statistik från i år (som dock berör data från ca 2002-2006) visar att Majorna inte är någon bra stadsdel att bo i om du vill dö av ålderdom. Både män och kvinnor har högre dödlighet i Majorna än riksgenomsnittet när det gäller olyckor och förgiftningar, KOL, lungcancer, självmord, alkoholrelaterad dödlighet och hjärtinfarkt. I vissa kategorier är det mycket stora skillnader jämfört med riksgenomsnittet (siffrorna för Göteborg är från Statens Folkhälsoinstitutets Faktablad Göteborg 2010 och de för Majorna samt riket från Faktablad Majorna, Göteborg 2010):

Alkoholrelaterad dödlighet per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 2,6, Män 12,6
Göteborg: Kvinnor: 1,6, Män 7,1
Riket: Kvinnor 1,1, Män 4,6

Dödlighet i hjärtinfarkt per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 30,1, Män 52,2
Göteborg: Kvinnor: 22,4 Män 32,9
Riket: Kvinnor 20,3, Män 30,8

Antalet döda i skador och förgiftningar per 10 000 invånare:
Majorna: Kvinnor 5,4, Män 12,4
Göteborg: Kvinnor 4,2, Män 7,3
Riket: Kvinnor 3,6, Män 6,7

Antalet självmord per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 1,2, Män 4,5
Göteborg: Kvinnor 1,1, Män 2,5
Riket: Kvinnor 0,9, Män 2,3

Enligt samma källa ligger antalet anmälda brott högre i Majorna än genomsnittet i riket och Göteborg, dock med en lägre andel våldsbrott:

Anmälda brott 2009 per 100 000 invånare:
Majorna: 20 586 (våldsbrott 940)
Göteborg: 18 762 (våldsbrott 1472)
Riket: 15 101 (våldsbrott 1200)

När det kommer till medellivslängd, som på senare tid blivit en populär variabel för att mäta ojämlikhet mellan Göteborgs stadsdelar, har jag inte kunnat hitta någon uppdaterad statistik med de uppgifterna. Men enligt ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna – kartläggning 2001-2002” utgiven av Göteborgs Stad Majorna har stadsdelen högst antal ”för tidig dödlighet” för kvinnor i Göteborg. Där står också att för män är det endast Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd i Göteborg än de i Majorna (år 1996-2000). Samma källa menar också att ”ungdomar i Majorna dricker alkohol oftare och i större kvantiteter jämfört med resten av Göteborg”. Enligt en drogvaneundersökning har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg (16 % av skolungdomarna i Majorna har använt narkotika minst två gånger enligt Lindström et al. 2005:49).

Tillsammans visar dessa siffror en stadsdel med hög brottslighet, hög livsstilrelaterad dödlighet och ungdomar med högre alkohol- och drogmissbruk än andra stadsdelar i Göteborg. Den hegemoniska diskursen om Majorna som eftersträvansvärd blandstad kombinerat med en progressiv och miljömedveten identitet verkar ha fått mycket stort genomslag. Så stort att det kan tänkas ha legat till grund för en symbolisk gentrifiering (se inlägg 1). Det är (som vanligt) de inte så resursstarka individer och grupper som är de stora förlorarna i diskursernas kamp, människorna bakom den dystra statistiken för Majorna. De som inte får utrymme i diskursen och inte har föreningarna med sig i beskrivningen av sin stadsdel. De som inte skall synas eller höras. Kanske minskar möjligheterna att göra levnadsvillkoren bättre för dessa människor på grund av den missvisande, ensidiga diskursen kring Majorna. Det är därför, och inte på grund av medelinkomst eller likriktning, som jag håller med Axel om att Majorna är en dålig förebild för Gamlestan.

Referenser:

Faktablad 1480 Göteborg, (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Faktablad 148009 Majorna, Göteborg (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Lindström, Peter et al. (2005) ”Drogvaneundersökning”, Göteborgs Stad: Inregia AB

Stigelius, Gun (2002) ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, Göteborgs Stad, Majorna

Tunström, Moa (2009) ”På spaning efter den goda staden – om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion”, Örebro Universitet

Weinehammar, Kim (2007) ”Ekologisk Stadsdel Majorna – rapport av förstudie”, reviderad version 2, Hyresgästföreningen.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) ”Diskursanalys som teori och metod”, Studentlitteratur