Category Archives: Uncategorized

Varför måste Göteborgs Lucia vara en tävling?

Lena Kulin

För åtta år sedan skrev jag en krönika i GP där jag kritiserade arrangemanget Göteborgs Lucia för att vara en skönhetstävling. Nu lackar det mot jul igen och på goteborgslucia.se uppmanas besökaren titta på foton av sju olika kvinnor och lyssna på dem sjunga, för att sedan ringa och rösta på sin ”favoritkandidat”. I år är arrangemanget således inte längre en renodlad skönhetstävling – men en tävling är det i allra högsta grad – och en av grenarna heter alltjämt Skönhet.

Röstningen sker fortfarande genom ett telefonsamtal som kostar 9:90 kr. År 2004 gick pengarna till arbete mot mobbing. År 2012 går de till clownverksamheten vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Då störde jag mig på dubbelmoralen i att motverka mobbning med en skönhetstävling. Nu funderar jag mer på varför Göteborgs Lucia överhuvudtaget ska vara en tävling som handlar om att utse och ”kröna” en vinnare? Att samla in pengar till välgörande ändamål går utmärkt att göra utan att be människor granska, jämföra, värdera och välja sin ”favorit” bland ett antal kvinnor. Är det för att vi lever i en tid som är så fäst vid idén om konkurrens, vinnare och förlorare? Som har gjort Tävlingen till en metafor för livet och prestationsförmågan till ett mått på vårt existensberättigande? Kan vi någonsin komma bort från en kultur som älskar att (be)döma kvinnors utseende så länge vi lever i ett patriarkalt och kapitalistiskt system som älskar att rangordna, prissätta, värdera och skapa hierarkier?

Jag återpublicerar min krönika i frustration över att alldeles för lite har förändrats på åtta år. Skribenten har blivit äldre men inte mindre arg.

Krönika om Göteborgs Lucia, publicerad i GP 2004-12-11

”JAG VET! Vi anordnar en skönhetstävling och låter folk rösta fram den snyggaste tjejen! Vi sätter en krona på hennes huvud och kallar henne Lucia, kallar henne vacker, kallar henne vinnare. Ja va bra! Förlorarna, tjejerna som ställde upp men som inte räckte till, får stå bredvid och veta att de inte är tillräckligt fina, inte är tillräckligt bra.

Och så passar vi på att slå ett slag mot mobbingen! Jo-ho-då för 9:90 per röstningssamtal går till antimobbningsarbete. Gud så käckt! För mobbing handlar inte alls om att de snygga och självsäkra trampar på de fula och osäkra. Det handlar inte alls om upprätthållandet av hierarkier och att ranka människor efter ett mått på status som till stor del grundas på utseende. Mobbning handlar inte alls om utfrysning, uteslutning, utröstning. Nej, det är något som barn hittar på själva och det har ingenting med vuxenvärlden att göra. Eller? Det ädla löftet om att bekämpa mobbning klingar så falskt att det känns som ett hån mot de utsatta. Det är ungefär som att kränga vit makt-litteratur till förmån för integrationen, eller att sälja sprit för att samla in pengar till barn vars föräldrar supit ihjäl sig.

Hela tiden, överallt i samhället, bedöms kvinnor efter hur de ser ut och inte efter vad de kan. Även när vi ska utse Göteborgs Lucia. Poängen med ett luciatåg är att tåget ska sjunga. Alltså borde det räcka med den obligatoriska provsjungningen. Lucian kunde lottas fram. Men nej, nej. Ett skönhetsjippo måste vi ha! Nu ska vi rösta, alla ska rösta! Och ingen ska missa att det är kindben och hy och ögon och läppar som är det enda väsentliga att ta ställning till när kvinnor ska bedömas, rankas och väljas. Inte kunskap och inte talang. Hela jippot är som en enda lång hejaklack för patriarkatet. Sedan något år tillbaka kan man även rösta fram en Staffan. Tre snubbars porträtt hänger i Nordstan och jag undrar varför. Är det ett försök att legitimera att kvinnor görs till objekt? Vill ni att feministerna ska dregla över grabbarna och hålla käft? Nice try men så lätt går det inte. Problemet är att kvinnor bedöms och värderas utifrån sitt utseende för att sedan reduceras från att vara människor till att bli endast ett ansikte eller en kropp. Att utsätta killar för samma sak innebär inte att respekten för kvinnor ökar. Tro nu inte att jag ligger vaken om nätterna och slickar mig om munnen vid tanken på att få bita nacken av luciatraditionen. Ren och tight körsång har jag inget emot. Men när man klistrar på en rutten dubbelmoral som vill vara ädel och utlyser en skönhetstävling där den vackraste kvinnan ska krönas till vinnare, är bojkott det enda alternativet som återstår för min del. I dag (11 december) är din sista chans att rösta på Göteborgs Lucia 2004. Strunta i det.”

Lena Kulin

Naturbegåvningsmyter

Text av Lena Kulin. Artikeln publicerades i Bang nr 1, 2012.

I september 2008 var bankkrisen på Island ett faktum. Þorgerður Jennýardóttir Einarsdóttir, professor i genusvetenskap vid Háskóla Íslands, har analyserat den officiella utredningen av finanskrisen utifrån ett genusperspektiv.
Sociologen Lena Kulin fick tillfälle att ställa några frågor.

Vad har bankkrisen med kön och genus att göra?

”1994 gick Island med i den europeiska gemenskapen (EES). Då började man avreglera och den här laissez-faire ideologin, nyliberalismen, tog fart. Vi försöker visa på de maskulina ingredienserna eller implikationerna i den här ideologin. Vi använder oss av Connells teori om hegemonisk maskulinitet för att förklara varför det isländska samhället under så lång tid behöll tron på bankmännen. Hegemonisk maskulinitet är historiskt föränderlig men utgör det mansideal som vid en viss tidspunkt framstår som självklart och rådande. De unga bankdirektörerna personifierade de högsta idealen för manligheten. Det var unga killar som ansågs oerhört begåvade och som inte behövde ha någon erfarenhet, utan de hade det liksom… av naturen. Och sen konstruerades det en diskurs om det speciellt isländska. Den speciellt isländska mentaliteten och storheten. Det fanns en övertro på den isländska skaparkraften. Presidenten var en väldigt duktig opinionsbildare som beredde marken. Med sina tal gav han legitimitet åt, de här myterna. Hans tal är fulla av förhärligande av exploationsvikingarna, han glorifierade det nationalistiska, manliga, maskulina.“

Antar ni att det finns en skillnad mellan kvinnor och män vad gäller korruption?

”Nej, vi antar inte det. Men hade kvinnor haft ett större inflytande i Island över huvudtaget så tror jag knappast att den här kulturen hade kunnat växa sig så stark. Om vi hade haft andra värden från början. Vi har väldigt manliga traditioner. Jag tror att hade vi haft en annorlunda kultur som värderar annorlunda saker som vi betecknar som kvinnliga, såsom riskaversion, så… Hela den ideologiska grunden bäddade för sådana här saker. Och sedan kom nyliberalismen och liksom öppnade för det hela och det skedde så omaskerat eftersom förutsättningarna fanns.”

Du skrev analysen tillsammans med Gyða Margrét Pétursdóttir på uppdrag av en granskningskommission bestående av riksdagsmän. I uppdraget ingick att på grundval av den officiella utredningen av finanskrisen ge förslag om åtgärder för att motverka de könsdiskriminerande mekanismer som uppenbarade sig under, före och efter kollapsen. Vilka förslag ger ni?

”Vår analys visar att könsaspekten var sammanvävd i mer eller mindre hela händelseförloppet och på basis av det utarbetade vi elva förslag. Vi föreslår t.ex. att könsintegrering och gender budgeting tillämpas systematiskt i statsadministrationen, statsbudgeten, skattesystemet, arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Vi föreslår att myndigheterna tydligt markerar vilka regler som gäller vid viktigt beslutfattande, exempelvis rörande privatisering, och storskaliga satsningar i arbetslivet. Vi vill att definitioner av meriter klargörs och att statliga projekt inte favoriserar det ena könet på det andras bekostnad. Vi vill se att jämställdhetslagen och lagen om könskvoter i arbetslivet respekteras, implementeras och förstärks. Vi föreslår att myndigheterna mer aktivt bevakar arbetslivet, bidrar till ökad genomskinlighet i beslutfattande samtmotarbetar könsstereotyper och lönesekretess. Vi vill att regeringen tar FN:s kvinnokonvention på allvar. Slutligen föreslår vi att myndigheterna initierar kritisk diskussion och utbildning om nationalism och stereotypisering om kön och nationalitet. Allt detta sammanfattar bristerna i systemet sett utifrån ett genusperspektiv“.

Analysen ingick i en större rapport som antogs av Islands parlament den 28 september 2010.

Lena Kulin

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Helena Holgersson om upploppen i England och Public Sociology

Helena Holgersson har via ORD&BILDssatt igång en blogg om senare tids oroligheter i England. I det första inlägget skriver hon bland annat:

Sedan jag under min tid som doktorand gästade Centre for Urban and Community Research (CUCR) på Goldsmiths College i London återfinns ett tjog brittiska sociologkollegor bland mina facebook-vänner, och under veckorna som följde hjälpte deras poster mig att navigera i det digitala nyhetsflödet och skapa en bild av debattens huvuddrag. Någon postade till exempel det här klippet, där Londons borgmästare Boris Johnson (The Conservative Party) slår fast att ”it is time that people that are engaged in looting and a bargains stop hearing economic and sociological justifications”.

Sedan dessa händelser har det förts många diskussioner kring orsakerna till upplopp av detta slag. Men också kring vetenskapens roll i det hela. Helena förklarar syftet med sin blog:

Efter att ha följt denna diskussion med stort intresse i några veckor dök tanken om att sammanställa och kommentera mina brittiska kollegors inlägg på något sätt upp. Och det är bakgrunden till denna blogg. För Ord&Bilds räkning kommer jag att följa hur debatten utvecklas under hösten. Förutom rapporteringen av själva upploppen är tanken att diskutera ”public sociology” och vilken roll forskare kan och bör spela i den offentliga debatten. Min ambition är också att titta på hur analysen av upploppen flätas samman med mer allmänna diskussioner om finanskrisen, de enorma nedskärningar som genomförts i Storbritannien sedan The Conservatives och The Liberal Democrats koalitionsregering kom till makten förra året. Särskilt intresserad är jag av universitetspolitiken. I en tid då mycket pekar på att vi måste stanna upp och fundera över vad vi som samhälle håller på med får universiteten – och särskilt samhällskunskap och humaniora – kraftigt minskade anslag, vilket väcker många frågor.

2011 tar vi ett steg närmare 1984

av Lena Kulin

Den 10 januari 2011 rapporterade SVTs nyhetsprogram Västnytt att anställda på Tullverket har tittat på pornografi på Internet under arbetstid – de har ”porrsurfat”. Västnytt uppger att de fick tag på informationen genom att använda sig av internettjänsten Creeper. Västnytt skriver:

”Med hjälp av creeper kan vem som helst på Internet se några av de internetsidor som svenska myndigheter besöker. Myndigheterna registreras när de går in på en sida som lagt in creepers programkod. Flera porrsidor har gjort just det, för att registrera vem som är inne på deras hemsida. Enligt Patrik Wallström [programmeraren som skapat Creeper] är ett av syftena att dra trafik till sidan. En annan att man faktiskt vill se vem som varit inne på sidan. MC-klubbar vill till exempel se om polisen varit inne på deras sida”.

Till skillnad från övervakningskameror, med vilka man kan övervaka dem som rör sig inom kamerornas synfält, är Creeper ett verktyg som tillåter en aktör som driver en hemsida (i praktiken vem som helst) att övervaka och spara uppgifter om vem som besöker sidan. Detta är information som sedan kan säljas eller ges bort. Genom att systematiskt samla in sådana logguppgifter kan  journalister skapa nyheter om vem som tittat på vad. I detta fall var det personal på en myndighet som lyftes fram i ljuset. Min gissning är att journalister framöver kommer att hitta många fler sätt att använda denna metod. Fler typer av internetanvändares besök (varför begränsa sig till myndigheter?) på fler typer av sajter (varför begräsna sig till pornografi?) kommer i framtiden att användas för att skapa nyheter. 

En av många saker som behövs för att en demokrati ska vara och förbli en demokrati är fria medier som har möjlighet att rapportera om förhållanden då statsanställda bryter mot landets lagar eller myndigheters regler. Nyheten om fallet med porrsurfandet på Tullverket beskriver inte ett lagbrott, utan ett brott mot myndighetens egna policys. Vad som ger nyheten dess ”sprängkraft” (och vad journalisterna hoppas att tittarna och läsarna kommer att reagera på) är inte främst de anställdas ”brott” mot Tullverkets interna policys, utan deras brott mot kulturella normer om sexualitet och sexuellt agerande. 

I George Orwells bok 1984 finns ett ord som ofta används för att beskriva handlingar, uttalanden, information, texter, bilder och objekt som inte faller Storebror – det totalitära Partiet/Staten – i smaken. Ordet är komprometterande. I Orweells bok betraktas samtliga medborgare som potentiella hot mot Storebror, ideologin Engsoss, partiet och staten. Därför måste de  indoktrineras, övervakas, och bestraffas för minsta ”brott” mot den ordning som föreskrivs av den totalitära regimen. Låt oss för en stund lämna frågan om huruvida porr bör tillåtas eller förbjudas därhän, och istället se ”porr” som ett exempel på ett ”komprometterande material” i vår samtid som föranleder utredningar och förhör; som gör konsumenten eller ägaren av materialet till en brottsling i normativ och ideologisk – men inte nödvändigtvis laglig – bemärkelse.

I Orwells 1984 är det livsfarligt att framför ”teleskärmen” (en apparat som ser och hör allt inom en viss radie, ungefär som vår tids servrar och loggar) befatta sig med material som inte instämmer fullt ut med den förhärskande ideologin Engsoss eller det totalitära Partiet/Staten. Farligast av allt är att tänka och skriva själv – varför både skrivböcker och pennor är föremål som väcker starka misstankar om ”Tankepolisen” får nys om dem. Att föra en dagbok betraktas som potentiellt samhällsfientlig verksamhet och kan utan vidare föranleda brutala nattliga polisingripanden då den misstänkte arresteras i sin bostad och förs till förhör.

I vår tid berättas det om polisingripanden och arresteringar som skett efter det att medborgare i skämtat om bombattentat i sin facebookstatus (Göteborg, november 2009), eller talat i telefon om en ”sprängande huvudverk” (Göteborg den 25 oktober 2010). I det senare fallet agerade polisen utifrån information som snappats upp genom signalspaning i telefonnätet. Enligt GT skickades en polispatrull till den misstänktes bostad och ”stormade in mitt i natten med skjutklara automatvapen”.

Material och handlingar som i 1984 beskrivs som ”komprometterande” finner i viss mån sin motsvarighet i vår tids formulering ”pornografiskt och främlingsfientligt innehåll” och – givetvis – allt som kan beskrivas som en ”säkerhetsrisk” av något slag. Kalla mig paranoid, men jag kan utan svårigheter föreställa mig att dagens gränser för vad som anses ”komprometterande” i framtiden kommer att utvidgas så att allt större vidder av information som nu är fritt tillgänglig på internet kommer att anses riskabel och ”farlig”; allt fler ord kommer att bli ”buzzwords” som tillsammans larmar om terrorhot, säkerhetsrisker och farliga ”celler”. Jag förutspår att vi kommer att se allt fler och alltmer omfattande policys och lagar som förbjuder både anställda och privatpersoner att söka, konsumera och äga sådan information – på arbetstid och till vardags. Och vad mer: vem som tittat på vad kommer att bli nationella nyheter och innehavaren kommer att dömas skyldig i Medias Högsta Domstol.

Lena Kulin

PS. Tidigare var jag övertygad om att det fanns en väsentlig skillnad mellan Orwells 1984 och vårt 2011, nämligen att glömskan regerar i 1984 medan minnet regerar år 2011. I Orwells bok är privata böcker och texter är förbjudna, och dokument som hanters av myndigheter måste brännas så snart dess ärende är avklarat. På så vis ska medborgare och anställda förhindras att spara ”bevis” mot staten som fortlöpande skriver om det förflutna till sin fördel . År 2011 har vi servrar och digitala loggar som ”minns” minsta knapptryckning. Men så läser jag om Amazon som drog tillbaka två böcker från sina läsplattor efter det att kunder hade köpt och laddat ner dem! Ett företag som år 2011 tar sig friheten att bränna böcker som människor äger! Och vilka böcker tror ni att det var? Just det: 1984 och The Animal Farm av George Orwell.

Referenser:
1984 av George Orwell, utgiven 1983 på Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Skriven 1948.

”Upploppen har etablerat sig i Sverige”

Joacim Rosenlund

I en artikel i DN ger kriminologerna Jerzy Sarnecki och Felipe Estrada ett antal förklaringar till de upplopp/oroligheter som återkommer i ett antal olika förorter runt om i Sverige. De menar att det rör sig mer om strukturella problem än vanliga ”pojkstreck” vilket visar på en utgångspunkt i att samhället, eller snarare frånvaron av samhället, påverkar starkt:

Här ser vi en upplösning av den vertikala kontrollen i samhället, den uppifrån och ner och en kraftigt ökad betydelse i den horisontella kontrollen. Alltså att samhället, skolan, politiker, polis betyder ingenting medan jämnårigas värderingar betyder allt.

Arbetslöshet och brist på sociala karriärer leder till en frustration. Ett spel i samhället där ungdomarna blir förlorare. En tillvaro där det är viktigt att få respekt från sina vänner genom olika aktiviteter – symboliska kapital som växer fram. Lösningen är, inte oväntat, enligt Sarnecki:

De måste bli behövda, de måste dras in i samhället, de måste få göra nytta och på så sätt få andra mål med sitt liv. Annars är risken stor att de väljer en kriminell bana. 

Ett sövande inlägg

Av: Joacim Rosenlund

Ännu ett bevis på att man kan studera precis allt inom sociologin? Simon Williams, professor i Sociologi vid University of Warwick, har forskat på sömn – ett något mystifierat område som alla människor trots allt berörs av. Rekommenderat är att läsa mitt tidigare inlägg om medikalisering.

 Alla har vi haft problem att sova till och från vilket ibland leder till att hela dagen därpå förstörs, andra har konstanta problem med detta vilket gör att det tar upp en stor del av det vardagliga livet. Det sägs att vi behöver vår ‘skönhetssömn’ och ibland uppmärksammas allvarligare konsekvenser av sömnbrist, bilolyckor som orsakas av för trötta förare. Trots detta verkar den medicinska professionen inte tränad att ta hand om dessa problem, Williams nämner ‘5 minuter av föreläsning på området under läkarutbildningen i Storbritannien’. Under senare år har dock antalet sömnkliniker ökat, speciellt i USA vilket kan tyda på att problemet blivit mer medikaliserat. Detta i takt med att flertalet mediciner mot sömnbrist dykt upp: Ambien, Nytol och Sleep-Eez.

 Vad som är mer kontroversiellt är ‘wakefulness-promoting drugs’, när det inte går att få sömnbehovet tillfredsställt går det att ta medicin för att bli mer vaken och pigg: Modafinil är ett sådant preparat. Detta blir till en ny marknad där läkemedelsbolag och andra aktörer kan tjäna pengar på att ge dig en god natts sömn eller en piggare dag. Alternativ medicin säljer sömnfrämjande livsmedel, böcker och musik. För att inte tala om alla olika sängar som finns. Ett piller för att somna sedan ett piller för att vakna till.

 Referenser

 Williams, Simon J. (2005), Sleep and Society: Sociological ventures into the (un)known… New York: Routledge.