Category Archives: Social sammanhållning och sociala relationer

Ekonomisk sociologi, varumärkesteori, gemenskap.

De senaste tjugo åren så har globaliseringen skapat en förskjutning av våra konsumtionsbeteenden. Varumärken har skapats, bildat mening och placerat människor i sociala grupper/kontexter. Ofta har det skett genom reklam som i sin tur har lett till en identifikationsprocess hos oss som individer beroende på social härkomst och konsumtion som statusmarkör etc. Detta kombinerat med det faktum att trender sprider sig snabbare (tex genom sociala medier) har gjort det möjligt för producenter och detaljister att faktiskt standardisera fler produkter under sina varumärken snarare än att individanpassa dem. Ibland verkar det dock som att dessa principer är relativt nya för varumärkesägarna. Jag arbetade med en stor detaljhandelskedja i ett tidigare uppsatsarbete och ett vanligt återkommande argument som man ofta får höra, från både producenter och detaljister, är att deras konsumenter, oavsett marknad, kräver allt mer individuella produkter och lösningar. Det vill säga att fler produkter måste individualiseras för att allt fler i dag har individuella smakpreferenser. Till exempel så beskriver Holger och Holmberg (Identitet om varumärken, tecken och symboler, 2002) att ”konsumenternas köpbeteende påverkas numera mycket av individualism och att skapa sig en egen identitet samt att personlighet är något som eftersträvas av många”. Det handlar alltså inte längre om att massproducera varor som alla är likadana och har samma funktion och utseende. Istället vill företagen skapa en produkt som gör att kunden känner sig speciell och utvald av företaget så att de stannar som kunder och förblir trogna. Jag menar emellertid att detta inte riktigt stämmer överens med de kulturella symboler som vissa varumärken faktiskt utgör. Det jag ämnar emfasera är att alla val vi gör, vad och vart vi handlar, vad vi har på oss, väljer att bo, vilken bil vi kör etc, är aktiva val gjorda utifrån vilken kontext vi lever i eller strävar att tillhöra och kan därför aldrig begränsas till att endast vara individuella preferenser. De föreligger alltid ett sammanhang. För visst skapar vi oss en identitet genom varumärken, för att precis som i samhället i stort, passa in, inta en position eller som en symbolisering/förlängning av vem vi är i en grupp.

Marknadsförare måste därför någorlunda begripa sociologiska kontexter och ge sig i kasst med traditionellt sociologiska begrepp för att förstå, dels varumärkets innebörd rent kulturellt, samt hur detta i sin tur påverkar den moderna sociala statifieringen eller begrepp som position/status. Alltså förstå specifika målgrupper på någon slags makronivå och därefter utveckla ett produktsortiment som sedermera bildar ett intresse för just den specifika populationen, eller konsumentkultur, utan att kanske vara alltför individuellt anpassad. Affärsutveckling som bland annat IKEA inom inredning, Specsavers inom optik, H&M och ZARA inom konfektion kan ses som exempel på massproducerade men icke individanpassade varor, på en dessutom global marknad. Här kan vi se prov på hur man standardiserat sina produkter genom en tydlig strategi med utgångspunkt i konsumenters behov som utvecklats genom trender. Lyckas man med detta så sparar man dessutom både tid och således pengar vilket i sin tur förbättrar verksamhetens marginaler. ”Många företag organiserar om sin verksamhet för att bli konsumentdriven istället för produktdriven. Men fortfarande fokuserar man främst på individen, snarare än gruppen” enligt Katarina Graffman som är doktor i antropologi. ”David Ogilvy, som grundade Ogilvy Group (en av världens främsta reklambyråer, red. anm.) var så fascinerad av sociologi och antropologi att han ville flytta huvudkontoret från Manhattan till Princeton. Men den dimensionen finns inte i marknadsföringen i dag”, säger Rory Sutherland som är vice styrelseordförande för bolaget. Samtidigt sker alltså en förflyttning av vad som traditionellt har ansetts som status eller varumärken privilegierade en specifik grupp individer av ett samhälle. Notera att vårt behov av gemenskap alltså är det som styr varumärkesvalet. Och i ett samhälle i förändring, genom en globalisering, eller på grund av till exempel konjunkturnedgång och recession, så förändras också våra beteenden. Beteenden som sedan styr hur vi ser på våra val av varumärken och vår konsumtion i stort. Om vi utgår från hur författaren Alain de Botton förklarar det hela så kan vi åtminstone skönja själva essensen i begreppet status: ”We care about our status for a simple reason: because most people tend to be nice to us according to the amount of status we have.” Men frågan är alltså hur status anpassar sig och förändras i ett mer svårdefinierbart och diversifierat samhällsklimat där produkter och tjänster, liksom vi själva, blir alltmer fragmenterade? Analysföretaget Trendwatching delar in statusbegreppet i fem olika typer när det gäller vår konsumtion i ett dynamiskt konsumtionssamhälle där de mer traditionella markörerna som pris och lyx inte alltid är det ultimata för att utvinna status numera. I ett samhället som fragmenterats så måste företagen diversifiera sig utifrån de mönster kring vårt sätt att uttrycka oss och finna gemenskap genom konsumtion. Om man till exempel ser på begreppet kunskap som en statussymbol så kan det mycket väl finnas status i att till exempel köpa ketchup och tvättmedel från Euroshopper istället för Felix och Ariel eller ICAs pasta istället för Barillas osv. Traditionella ”drömmar” byts ut av nya statusmarkörer då inte en enda berättelse eller statussymbol kan gå säker från att nedgraderas, eftersom dessa endast är symboler, berättelser och definierbara ”avtal” mellan en grupp av människor. Status är därmed ett nyckelbegrepp och fungerar, om man förstår dess principer, som ett verktyg för marknadsförare oavsett bransch och prisklass eftersom det handlar om att statusvärdet härstammar ur vilken berättelse som är förknippad med varumärket i sig, snarare än ur den fysiska produktens egenskaper. Kan man ge sina kunder något intressant att berätta för andra, så höjer det deras status och därmed engagemanget för varumärket. Det är bland annat därför som vi relativt enkelt kan identifiera subkulturer utifrån dess konsumtion. Det är helt enkelt kulturella grupper utvecklade ur idéer och attityder som härstammar från samhället och dess utveckling i stort. Med dessa attityder skapas också konsumtionsmönster där status anses olika i det olika kulturerna. Trendwatching’s indelning är kanske inte fullständig, men den ger en bra bild av de senaste årens förskjutningar av övergripande konsumtionsmönster och ger en god bild av vad som anses vara status, när, var, hur och varför.

läs mer om statusindelningen vi länken – här

Nedan ser ni tre klassiska subkulturer som kan identifieras helt utifrån sin varumärkesgemenskap, på vilket sätt jag för övrigt tror att man kan identifiera de flesta socioekonomiska och sociodemografiska konsumentgrupper, (dock med viss risk att stereotypitsera) kan ni lista ut vilka?

Richard Seger Johansson

referenser:
-Varför blir vissa varumärken märkvärdigare än andra
http://goo.gl/kMxqP
-Trendwatching
http://www.trendwatching.com/trends/statusphere/
-Vårt behov av gemenskap styr varumärkesvalet.
http://blogg.notabene.se/?p=859
-Den shoppande människan
http://amosmagasin.se/blog/2011/12/09/den-shoppande-manniskan/
-Marknadsförare måste hitta ett nytt språk
http://www.dagensmedia.se/nyheter/byraer/article3298240.ece
-Den sociala konsumtionsinterdependensen som en matris multiplikator
http://www.jstor.org/pss/3438639
-Ekonomisk sociologi
http://www.ne.se/ekonomisk-sociologi

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Sociala medier – i gärningsmannens och allmänhetens tjänst

av Axel Demker

Ett dygn har passerat sedan de fruktansvärda illdåden i Oslo och närliggande Utøya. Den norska polisen poängterar att utredningsarbetet om vad som faktiskt skedde och vilka som medverkade i utförandet av bombattentatet i Oslo respektive massakern på Utøya och varför kommer att ta tid.

En man sitter nu dock anhållen, misstänkt för båda händelserna. Tidigare idag publicerade Emanuel Karlsten en detaljerad genomgång av denne mans aktiviteter på Facebook och Twitter. I facebookprofilen hade mannen lagt ut ett antal bilder på sig själv, varav framförallt en bild nu är förstasidesstoff i världens medier. Precis som Karlsten skriver ser det nu ut som att mannen velat styra sitt eftermäle. Inte minst med tanke på att kontona upprättades för bara en vecka sedan. I den mån mannen hade planerat händelserna kan han mycket väl ha räknat med att medierna direkt skulle finna och använda det bildmaterial som fanns på facebook, och, Karlsten skriver:

”hos den misstänkte finns bara en sorts bilder. Bara en totalbild. Av en man med koll på läget, som vet vad han gör. Som har kontakt med sin familj, sitt samhälle och sin sociala kontext. Och om hans ansikte ska tapetsera världsmedier en tid framöver finns inget annat alternativ än att använda någon av de bilder som han varsamt valt ut som representativa.”

*

Framförallt Twitter – med sin oerhört enkla teknik och kortfattade form – har under katastroftimmarna i Norge återigen visat sin potential. Precis som under revolutionerna i Nordafrika har Twitter visat sig vara en fantastisk kanal för att sprida, dela och diskutera information om vad som händer precis när det händer. Norska NRK och TV2 har också flera gånger hänvisat till information från twittrare under sin rapportering.

Att sociala medier spelar roll vid den här typen av dramatiska händelser är inte nytt, men det skapar en ny sorts dynamik mellan de inblandade parterna, när både offer, anhöriga, journalister, allmänhet och gärningsmän finns i samma forum. Sociala medier skapar mänsklig närhet över stora avstånd, men möjliggör också att i oklara syften skapa bilden av sig själv. Låt oss hoppas att den fortsatta händelseutvecklingen i Norge präglas av det förstnämnda. Låt de anhöriga finna ro och låt framtiden präglas av Jens Stoltenbergs ord; att svaret på våld är mer demokrati och mer humanitet.

Delta gärna i kvällens minnesstund för händelserna på Utøya vid Kungsportsplatsen i Göteborg.

”Upploppen har etablerat sig i Sverige”

Joacim Rosenlund

I en artikel i DN ger kriminologerna Jerzy Sarnecki och Felipe Estrada ett antal förklaringar till de upplopp/oroligheter som återkommer i ett antal olika förorter runt om i Sverige. De menar att det rör sig mer om strukturella problem än vanliga ”pojkstreck” vilket visar på en utgångspunkt i att samhället, eller snarare frånvaron av samhället, påverkar starkt:

Här ser vi en upplösning av den vertikala kontrollen i samhället, den uppifrån och ner och en kraftigt ökad betydelse i den horisontella kontrollen. Alltså att samhället, skolan, politiker, polis betyder ingenting medan jämnårigas värderingar betyder allt.

Arbetslöshet och brist på sociala karriärer leder till en frustration. Ett spel i samhället där ungdomarna blir förlorare. En tillvaro där det är viktigt att få respekt från sina vänner genom olika aktiviteter – symboliska kapital som växer fram. Lösningen är, inte oväntat, enligt Sarnecki:

De måste bli behövda, de måste dras in i samhället, de måste få göra nytta och på så sätt få andra mål med sitt liv. Annars är risken stor att de väljer en kriminell bana. 

När folk är arbetslösa vittrar det sociala kapitalet sönder

Av: Stefan Molnar

Thomas Sanders och Robert Putnam har skrivit en intressant krönika för USA Today. Arbetslösheten uppgår i dagens USA till 10 %, vilket är den högst siffran sedan the Great Depression.

Författarna refererar till en studie som sträcker sig över en 20-årsperiod som visar att arbetslösa amerikaner är mindre engagerade i lokalsamhället än personer med samma demografiska bakgrund som har arbete:

…unemployed Americans are significantly less involved in their communities than their employed demographic twins. The jobless are less likely to vote, petition, march, write letters to editors, or even volunteer. They attend fewer meetings and serve less frequently as leaders in local organizations.

De är också mer socialt isolerade på den ökade fritid som de får när de förlorar jobbet:

Moreover, sociologist Cristobal Young’s research finds that the unemployed spend most of their increased free time alone.

Ytterligare en longitudinell studie visar att förlust av ens arbete tidigt i livet har effekter för individens engagemang i civilsamhället under resten av livet:

…sociologists Jennie Brand and Sarah Burgard found that in contrast to comparable classmates who were never unemployed, graduates who lost jobs, even briefly and early in their careers, joined community groups less and volunteered considerably less over their entire lives.

Men att befinna sig i arbetslöshet har inte enbart effekter för den arbetslöses egna sociala kapital och samhällsengagemang utan också för ”grannarnas”:

Lim has found that Americans with jobs who live in states with high unemployment are less civically engaged than workers elsewhere. In fact, most of the civic decay in hard-hit communities is likely due not to the jobless dropping out, but to their still-employed neighbors dropping out.

Vilka mekanismer spelar här roll? Författarna tror att förlusten av sitt jobb ger individen dåligt självförtroende vilket i sin tur gör att man isolerar sig från andra människor. En känsla av ogillande gentemot det samhälle som har svikit en kan också leda till att man inte engagerar sig i andra människor och i samhällets utveckling. Och de som fortfarande har sina jobb kvar lägger ner mer jobb i sitt eget arbete och drar därmed ner på sitt civila engagemang. Överhuvudtaget sprids en depressiv anda och ett socialt isolerat beteende som ett virus i sådana här områden.

Intressant. Arbetslösheten har alltså andra kostnader än ekonomiska sådana, vilket påverkar hela lokalsamhällets sociala kapital. Författarna drar slutsatsen att vi behöver göra allt vi kan för att minska arbetslösheten i samhället; vilket väl är ett förslag som de flesta av oss skulle sympatisera med, oberoende av den forskning som Sander och Putnam redogör för… Men ytterligare ett  förslag man kan komma med på basis av forskningsresultatet är att det också verkar finns ett värde i att pengar och energi satsas på att arbetslösa får saker att göra på fritiden, att de deltar i föreningsliv och liknande. Detta kanske inte framförallt ger effekter i ökat ekonomiskt kapital (inte kortsiktigt i alla fall) men det hindrar i alla fall att det sociala kapitalet vittrar sönder allt för mkt…

Varför går du (inte) i kyrkan?

Av: Stefan Molnar

Vilka sociala faktorer är det egentligen som gör att människor går i kyrkan? I denna ganska Durkheimsk-aktiga studie utförd av två sociologer i Holland, undersöks sambandet mellan kyrkonärvaro och ett antal sociala faktorer. Studien använder samma typ av ”multinivå-analys” som har beskrivits i ett tidigare inlägg här på bloggen, i vilken man kontrollerar för variabler både på individnivå och på gruppnivå.

kyrkda

Inte så förvånande, visar sig en av de starkaste statistiska predikatorerna för kyrkobesökande vara om du har religiösa föräldrar och ännu mer, om du bor i ett religiöst land. Den sociala påverkan som dina sociala nätverk har på dig har alltså stor betydelse. Ytterligare en vanlig teori inom det religionssociologiska området, nämligen den att en stark statlig kontroll över människors religiösa beteende drar ner deras vilja att gå i kyrkan, blir bekräftad i studien. Om man blir tvingad att göra någonting känns det inte så kul längre…säger teorin. Utbildning då? På nationell nivå gör inte genomsnittlig utbildningsnivå någon större skillnad för hur mycket människor går i kyrkan. På individnivå däremot har det en viss effekt. Det är mindre sannolikhet att jag som har utbildning går i kyrkan än om jag inte hade haft det. Detta är något som både kan förklaras av det faktum att utbildning i sig har en tendens att minska människors tro och av det faktum att utbildning ökar människors vilja att engagera sig i andra former av grannskapsinstitutioner än i kyrkan.

Och nu, den faktorn som kanske är mest kopplad till det som har skrivits om tidigare här på bloggen; ojämlikhet och välfärdstatens utbredning. I länder med större ekonomisk ojämlikhet och mindre välfärdsstat är kyrkobesökandet speciellt högt. Detta gäller också på individnivå; sannolikheten är högre att såväl rikare som fattigare individer går i kyrkan om de lever i ett mer ekonomiskt ojämlikt samhälle, med en mindre utbredd välfärdsstat, än tvärtom. I ett tidigare inlägg här på bloggen har det påpekats att det finns en del som tyder på att ojämlikhet har en negativ effekt på såväl rikare som fattigare individers hälsa. Och nu ser vi alltså samma typ av effekt när det gäller kyrkobesök. Och vad kan detta bero på? Jo, att leva i ett samhälle med större ekonomisk ojämlikhet och ett mindre socialt skyddsnät minskar individers trygghet, vilket också ökar individens behov av att söka sin tröst i religion. Detta är i alla fall den tolkning som läggs fram i studien och det är samma typ av tolkning som har lagts fram tidigare här på bloggen angående ojämlikhet och hälsa; ojämlikhet minskar människors trygghet vilket kan minska människors hälsa.

Okej, den analys som har presenterats i det här inlägget är egentligen alldeles för tunn. Det existeraren mängd luckor, som i grund och botten bottnar i den sedvanliga invändningen mot studier av detta slag; hur vet vi åt vilket håll korrelationerna går, hur vet vi om vi har att göra med kausala samband eller endast med korrelationer? Men ändå måste jag säga att tolkningarna inte känns helt orimliga. Och om inte annat lägger de en intressant grund för fortsatta studier och fortsatt diskussion.

REFERENSER

Stijn Ruiter, & Frank van Tubergen. 2009. Religious Attendance in Cross-National Perspective: A Multilevel Analysis of 60 Countries. I:  American Journal of Sociology (November)

Gated communities och rädslan för sina grannar

Av: Stefan Molnar

Leder gated communities till minskad tillit bland allmänheten? funderade Joacim på i sitt förra inlägg här på bloggen. I detta sammanhang skulle jag vilja tipsa om boken Behind the Gates: Life, Security and the Pursuit of Happiness in Fortress America, av miljöpsykologen och socialantropologen Setha Low. Författaren har genomfört deltagande observation i ett antal gated communities i USA och Mexiko och ger en intressant bild av hur det kan tänkas vara att leva i ett sådant område.

gated_community_1

Antalet gated communities har ökat mycket i USA under de senaste årtiondena och denna typ av områden är inte längre enbart förbehållna de absolut rikaste skikten i samhället. För många människor utgör de ett sätt att undkomma alla otryggheter ute i världen. När det gäller de löften om trygghet som följer med gated communities så är det faktiskt också så att de många gånger de skapar en trygghetskänsla för dem som bor bakom murarna, visar Setha Lows studie. Vid andra tillfällen gör emellertid övervakningskamerorna och murarna hotet från världen utanför desto tydligare för de boende. Författarens intervjuer visar att det med murarna uppstår en ökad rädsla för dem som befinner sig utanför murarna och en rädsla att vistas utanför dessa. Missvisande information om de grupper som av människor som befinner sig utanför murarna sprids. En ”fortress mentality” byggs upp. Så även om gated communities många gånger byggs för grupper av människor som redan innan de flyttar in i områdena, hyser rädsla för andra människor, menar Setha Low att det även existerar mekanismer hos dessa områden som förstärker rädslan för andra grupper av människor ännu mer. Setha Lows bok är alltså intressant på så sätt att den lyfter fram de mekanismer hos gated communities som kan tänkas leda till den minskade tillit som Joacim skriver om i sitt inlägg. Och förresten, intressant nog visar statistiken att det inte nödvändigtvis är så att gated communities i mindre utsträckning är drabbade av brottslighet än områden som inte är avskilda från omvärlden genom fysiska murar.

Källor

Low, Setha. 2004. Behind the Gates: Life, Security and the Pursuit of Happiness in Fortress America.New York and London: Routledge.