Category Archives: Opinion, värderingar och attityder

Ekonomisk sociologi, varumärkesteori, gemenskap.

De senaste tjugo åren så har globaliseringen skapat en förskjutning av våra konsumtionsbeteenden. Varumärken har skapats, bildat mening och placerat människor i sociala grupper/kontexter. Ofta har det skett genom reklam som i sin tur har lett till en identifikationsprocess hos oss som individer beroende på social härkomst och konsumtion som statusmarkör etc. Detta kombinerat med det faktum att trender sprider sig snabbare (tex genom sociala medier) har gjort det möjligt för producenter och detaljister att faktiskt standardisera fler produkter under sina varumärken snarare än att individanpassa dem. Ibland verkar det dock som att dessa principer är relativt nya för varumärkesägarna. Jag arbetade med en stor detaljhandelskedja i ett tidigare uppsatsarbete och ett vanligt återkommande argument som man ofta får höra, från både producenter och detaljister, är att deras konsumenter, oavsett marknad, kräver allt mer individuella produkter och lösningar. Det vill säga att fler produkter måste individualiseras för att allt fler i dag har individuella smakpreferenser. Till exempel så beskriver Holger och Holmberg (Identitet om varumärken, tecken och symboler, 2002) att ”konsumenternas köpbeteende påverkas numera mycket av individualism och att skapa sig en egen identitet samt att personlighet är något som eftersträvas av många”. Det handlar alltså inte längre om att massproducera varor som alla är likadana och har samma funktion och utseende. Istället vill företagen skapa en produkt som gör att kunden känner sig speciell och utvald av företaget så att de stannar som kunder och förblir trogna. Jag menar emellertid att detta inte riktigt stämmer överens med de kulturella symboler som vissa varumärken faktiskt utgör. Det jag ämnar emfasera är att alla val vi gör, vad och vart vi handlar, vad vi har på oss, väljer att bo, vilken bil vi kör etc, är aktiva val gjorda utifrån vilken kontext vi lever i eller strävar att tillhöra och kan därför aldrig begränsas till att endast vara individuella preferenser. De föreligger alltid ett sammanhang. För visst skapar vi oss en identitet genom varumärken, för att precis som i samhället i stort, passa in, inta en position eller som en symbolisering/förlängning av vem vi är i en grupp.

Marknadsförare måste därför någorlunda begripa sociologiska kontexter och ge sig i kasst med traditionellt sociologiska begrepp för att förstå, dels varumärkets innebörd rent kulturellt, samt hur detta i sin tur påverkar den moderna sociala statifieringen eller begrepp som position/status. Alltså förstå specifika målgrupper på någon slags makronivå och därefter utveckla ett produktsortiment som sedermera bildar ett intresse för just den specifika populationen, eller konsumentkultur, utan att kanske vara alltför individuellt anpassad. Affärsutveckling som bland annat IKEA inom inredning, Specsavers inom optik, H&M och ZARA inom konfektion kan ses som exempel på massproducerade men icke individanpassade varor, på en dessutom global marknad. Här kan vi se prov på hur man standardiserat sina produkter genom en tydlig strategi med utgångspunkt i konsumenters behov som utvecklats genom trender. Lyckas man med detta så sparar man dessutom både tid och således pengar vilket i sin tur förbättrar verksamhetens marginaler. ”Många företag organiserar om sin verksamhet för att bli konsumentdriven istället för produktdriven. Men fortfarande fokuserar man främst på individen, snarare än gruppen” enligt Katarina Graffman som är doktor i antropologi. ”David Ogilvy, som grundade Ogilvy Group (en av världens främsta reklambyråer, red. anm.) var så fascinerad av sociologi och antropologi att han ville flytta huvudkontoret från Manhattan till Princeton. Men den dimensionen finns inte i marknadsföringen i dag”, säger Rory Sutherland som är vice styrelseordförande för bolaget. Samtidigt sker alltså en förflyttning av vad som traditionellt har ansetts som status eller varumärken privilegierade en specifik grupp individer av ett samhälle. Notera att vårt behov av gemenskap alltså är det som styr varumärkesvalet. Och i ett samhälle i förändring, genom en globalisering, eller på grund av till exempel konjunkturnedgång och recession, så förändras också våra beteenden. Beteenden som sedan styr hur vi ser på våra val av varumärken och vår konsumtion i stort. Om vi utgår från hur författaren Alain de Botton förklarar det hela så kan vi åtminstone skönja själva essensen i begreppet status: ”We care about our status for a simple reason: because most people tend to be nice to us according to the amount of status we have.” Men frågan är alltså hur status anpassar sig och förändras i ett mer svårdefinierbart och diversifierat samhällsklimat där produkter och tjänster, liksom vi själva, blir alltmer fragmenterade? Analysföretaget Trendwatching delar in statusbegreppet i fem olika typer när det gäller vår konsumtion i ett dynamiskt konsumtionssamhälle där de mer traditionella markörerna som pris och lyx inte alltid är det ultimata för att utvinna status numera. I ett samhället som fragmenterats så måste företagen diversifiera sig utifrån de mönster kring vårt sätt att uttrycka oss och finna gemenskap genom konsumtion. Om man till exempel ser på begreppet kunskap som en statussymbol så kan det mycket väl finnas status i att till exempel köpa ketchup och tvättmedel från Euroshopper istället för Felix och Ariel eller ICAs pasta istället för Barillas osv. Traditionella ”drömmar” byts ut av nya statusmarkörer då inte en enda berättelse eller statussymbol kan gå säker från att nedgraderas, eftersom dessa endast är symboler, berättelser och definierbara ”avtal” mellan en grupp av människor. Status är därmed ett nyckelbegrepp och fungerar, om man förstår dess principer, som ett verktyg för marknadsförare oavsett bransch och prisklass eftersom det handlar om att statusvärdet härstammar ur vilken berättelse som är förknippad med varumärket i sig, snarare än ur den fysiska produktens egenskaper. Kan man ge sina kunder något intressant att berätta för andra, så höjer det deras status och därmed engagemanget för varumärket. Det är bland annat därför som vi relativt enkelt kan identifiera subkulturer utifrån dess konsumtion. Det är helt enkelt kulturella grupper utvecklade ur idéer och attityder som härstammar från samhället och dess utveckling i stort. Med dessa attityder skapas också konsumtionsmönster där status anses olika i det olika kulturerna. Trendwatching’s indelning är kanske inte fullständig, men den ger en bra bild av de senaste årens förskjutningar av övergripande konsumtionsmönster och ger en god bild av vad som anses vara status, när, var, hur och varför.

läs mer om statusindelningen vi länken – här

Nedan ser ni tre klassiska subkulturer som kan identifieras helt utifrån sin varumärkesgemenskap, på vilket sätt jag för övrigt tror att man kan identifiera de flesta socioekonomiska och sociodemografiska konsumentgrupper, (dock med viss risk att stereotypitsera) kan ni lista ut vilka?

Richard Seger Johansson

referenser:
-Varför blir vissa varumärken märkvärdigare än andra
http://goo.gl/kMxqP
-Trendwatching
http://www.trendwatching.com/trends/statusphere/
-Vårt behov av gemenskap styr varumärkesvalet.
http://blogg.notabene.se/?p=859
-Den shoppande människan
http://amosmagasin.se/blog/2011/12/09/den-shoppande-manniskan/
-Marknadsförare måste hitta ett nytt språk
http://www.dagensmedia.se/nyheter/byraer/article3298240.ece
-Den sociala konsumtionsinterdependensen som en matris multiplikator
http://www.jstor.org/pss/3438639
-Ekonomisk sociologi
http://www.ne.se/ekonomisk-sociologi

Annonser

Sociologiskt lyssnande och skrivande

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

Jag stötte först på C Wright Mills i texter av den brittiske sociologen Les Back, som sällan skriver utan att någonstans diskutera ”den sociologiska föreställningsförmågan”, det vill säga konsten att koppla samman biografi och historia. I inledningen av sin bok The Art of Listening citerar Back Mills när denne skriver ”to overcome academic prose you have first to overcome the academic pose”.[i] I mitt förra inlägg diskuterade jag C Wright Mills tankar kring sociologens roll i samhällsdebatten och betydelsen av att inte bara skriva för andra sociologer, utan också för en intresserad allmänhet. Sedan dess har jag funderat på när och hur sociologer då bör ge sig in i samhällsdebatten, och om detta har Les Back en del kloka tankar. Hans begrepp ”sociologiskt lyssnande” är tydligt besläktat med Mills begrepp ”den sociologiska föreställningsförmågan”, men lägger betoning på tidsaspekten. Offentligheten ser annorlunda ut idag än på det 50-tal som Mills skrev om, och Back oroar sig för att vår kultur fokuserar mer på att tala än att lyssna.[ii]

Tidigt i The Art of Listening berättar Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika förhastade spekulationer. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the ways the meaning of such disasters are claimed by politicians and public commentators. The deliberate pace of scholarly work is to be cherished for its time-consuming craft and the opportunity it provides to point to the things that cannot be said otherwise.”, skriver han.[iii] Sociologiskt lyssnande handlar om att låta sin förförståelse utmanas.

Varken Mills eller Back är rädda för att bli avfärdade som journalister för sitt sätt att skriva, men de ser båda sociologens roll som en annan än journalistens. I analysen av terrorattacken 2005 ­­– och av upploppen sommaren 2011 – får sociologer såklart god hjälp av journalister, författare, konstnärer och dramatiker, men de betonar båda att sociologen har en unik position att, utifrån genomarbetade empiriska studier, sätta in det som hänt i ett större sammanhang. Och då handlar det inte om att göra enkla poänger, utan om att hålla det offentliga samtalet igång.[iv] En anledning till att många sociologer tvekar inför att adressera en publik utanför universitetet verkar vara en oro att analysernas komplexitet ska gå förlorad. Jag tror dock att detta har att göra med att svenska sociologer ofta förstår ”den tredje uppgiften” (att förmedla sina analyser till allmänheten) som att låta sig intervjuas av journalister. I sådana sammanhang hamnar sociologen lätt i att hela tiden svara att ”det är svårt att generalisera”, vilket inte ger läsaren/lyssnaren så mycket hjälp att förstå det diskuterade problemet. När vi skriver på eget initiativ kan vi dock själva stå för problemformuleringen och sätta tonen, vilket gör det möjligt att lyfta fram komplexitet och ändå göra sig förstådd.

I ett appendix till The Sociological Imagination ger C Wright Mills sin syn på det intellektuella hantverket. Målgruppen är studenter och yngre forskare, och han börjar då med att konstatera att ”de mest beundransvärda” tänkarna inom vår akademiska gemenskap inte skiljt ut arbetet från det övriga livet.[v] I en tid av diskussioner om utbrändhet, livspussel och kvalitetstid kan detta framstå som otroligt provocerande. När jag disputerade i våras övervägde jag aldrig ens att köpa någon doktorsring. Gift med vetenskapen har jag ingen lust att vara. Det känns snarast som en ständig utmaning att upprätthålla någon slags liv utanför arbetet. När jag läser vidare förstår jag dock att det Mills vill diskutera är varför vi väljer att forska över huvud taget, och själv är han av den bestämda uppfattningen att vi måste studera frågor som engagerar och upprör oss som människor, inte bara som forskare. Motsatsen skulle då vara att fokusera på det myndigheter eller andra finansiärer bett oss att studera, det vi kan få pengar för, det som verkar karriärmässigt strategiskt och så vidare. Nu ser ju universitetsvärlden inte ut så att vi på detta sätt kan välja våra studieobjekt, men jag tror ändå att Mills har något viktigt att säga oss här.

I en tid av ranking, utvärderingar, benchmarking och kvalitetssäkring, hur påverkas då synen på forskarens yrkesroll? Vad får oss att tro att god sociologi åstadkoms med hjälp av en formaliserad forskningsprocess? Det är ingen slump att Mills talar om forskning som ett hantverk. Hela The Sociological Imagination är en uppgörelse med vad han kallar ”den byråkratiska andan” och ett försvar för en akademisk hållning som han anser vara hotad. Sociologen är, betonar han, ingen social ingenjör vars verksamhet kan läras ut med instruktioner i punkform. Även The Art of Listening avslutas med en epilog om det intellektuella hantverket, och i Mills anda ger Back här doktorander och studenter råden att våga följa sina intressen och att anta utmaningen att bli en skribent. Han avslutar dock denna diskussion med att konstatera att ”Whether we can avoid boring our readers is a moot point, but as a first principle we should try to avoid alienating them.”[vi] Vi ska såklart inte överskatta allmänhetens intresse för sociologiska analyser, men min gissning är ändå att de flesta sociologer kan hitta läsare utanför universitetsvärlden. I vilket forum beror på ämnet. Och som jag betonat i mina två inlägg här på Sociologisuget tror jag att sociologer har en viktig roll att spela i det offentliga samtalet. I alla fall om vi tar egna initiativ och väljer ut tillfällen då vi känner att vi – efter att ha lyssnat och funderat – kan komplettera andra röster i debatten.

För er som vill läsa mer om sociologens yrkesroll kan jag rekommendera Les Backs Academic Diary på internet. Under 2010 skrev han här löpande om universitetspolitik, sina akademiska förebilder, handledning, undervisning, skrivande och sociologens roll i offentligheten.

Helena Holgersson


[i] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 2.

[ii] Ibid., s 7.

[iii] Ibid., s 20.

[iv] Om detta skriver jag mer på Ord&Bild-bloggen London Riots: http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/att-halla-det-offentliga-samtalet-igang/

[v] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press.

[vi] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 180.

Skapa ett varierat stadsliv i hela staden

DSC05559

Följande kommentar publicerades i Göteborgs-Postens webbupplaga den 30/3 2011:

Mark Isitt skriver om relationen mellan arkitektur och kriminalitet och förespråkar rivningar av höghus i förorterna. Vi vill i stället se en stadsutveckling på den befintliga bebyggelsens villkor. Isitt bortser också från de ombyggnader och rivningar som redan genomförts i förortsområdena, skriver Axel Demker och Lena Kulin.

I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.

Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.

Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.

Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.

Axel Demker

masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.

Lena Kulin

masterstudent Sociologi, Göteborgs universitet. Bor i Biskopsgården.

 

Mark Isitts tre artiklar om arkitektur och kriminalitet; ”Från luften ser allt bra ut”, ”Att riva eller inte riva, det är frågan” och ”Hur ska förorten få tryggt stadsliv?” kan läsas på Göteborgs-Postens hemsida.

För den som vill läsa mer om trygghet och otrygghet i staden kan vi rekommendera Gabriella Sandstigs avhandling ”Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.” från 2010 samt Carina Listerborns avhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.” från 2002. Båda tar upp Oscar Newmans teorier och ger dem ett vidare sammanhang.

I sina artiklar hänvisar också Isitt till Sara Westins nyutkomna avhandling ”Planerat, alltför planerat”, vilken man kan läsa lite mer om hos Uppsala universitet.

Vidare vill vi rekommendera några fler kommentarer till Mark Isitts artiklar:

Per Wirtén, som nyligen utkommit med boken ”Där jag kommer från – Kriget mot förorten” var i Göteborg veckan då Isitts artiklar publicerades och reflekterar under rubriken ”Förortshat Göteborg” om hur artiklarna är ”som kalla ekon från en förgången tid”. Kanske kommer Wirtén också att beröra Isitts artiklar när han kommer till Hammarkullens Folkets hus den 6 maj?

Mattias Dristig och Benny Cruz reagerade framförallt på beskrivningen av Hammarkullen i den första artikeln och framhåller dessutom att det som Isitt kallar ”kladd” på Hammarkullens spårvagnsstation i själva verket är en utställning om barnens visioner av Hammarkullen (läs även Dan Greider på samma tema).

Lasse Fryk och Vanja Larberg menar att man genom att ta sig in i stadsdelens sociala liv kan möta ett annat Hammarkullen, istället för det Hammarkullen som Isitt presenterar baserat på ett utifrånbetraktande, i artikeln ”Välkommen till ett annat Hammarkullen”. På samma linje är Maria Wångersjö, när hon beskriver hur Isitt undviker att vilja se ett annat Hammarkullen.

Kerstin Elias m fl skribenter kopplar på ett intressant sätt ihop den nya frågan om Rio Rio vid Rosenlund med Isitts förslag att riva hus i  förortsmiljöerna. Istället för att riva och ta bort bör man: ”Se potentialen i det som redan finns, utnyttja den och lägg till mer. Om ni ser glada människor som gör roliga saker, stöd dem. Förstå att staden växer underifrån.”

Loord Design ger sig i kast med att bena ut debatten om Isitts artiklar och breddar diskussionen utifrån ett arkitekturperspektiv.

Gustav Almestad presenterar en remix på Isitts första artikel och visar att det i själva verket är väldigt lite som är sanning och väldigt mycket som ligger i betraktarens ögon.

Vari ligger reklamens roll för människan, för samhället?

Reklamen upprör i Sverige. Efter den nya radio och tv-lagen som började gälla den 1 augusti har diskussionerna och debatterna varit många. Lagen som egentligen bara är en anpassning till EU:s direktiv på området, men dock en ganska så kraftig liberalisering inom våra konsumtionsgränser. Lagen innebär bland annat fler och tydligare produktplaceringar. Dessutom fler reklamavbrott i tv, större möjlighet för kommersiella kanaler att låta företag sponsra program etc.

I Sverige är reklamens tradition inte särskilt stark och kunskapen ofta låg om dess fördelar. Eller nackdelar. Hur påverkar den oss människor och hur påverkar den samhället i stort? Ja, helt klart är i alla fall att många har en åsikt om det hela. ”Reklam (och landslagsfotboll) är ett område som alla tycker att de är experter på”, skriver chefredaktören Viggo Cavling på Resume.se 26 augusti. När det kommer till beslutsfattarna här i landet önskar nästan varannan riksdagsledamot se fler regleringar och var femte tycker inte att reklamen spelar en viktig roll alls i vårt samhälle. Håkan Juholt är socialdemokrat och ordförande i Östra Småland Intressenter, som i sin tur äger lokaltidningar som har drabbats hårt av förra årets minskade annonsintäkter. (Till följd av den ekonomiska nedgången som ledde till fler företags budgetnedskärningar för marknad och reklam har många medier drabbats riktigt hårt.) När Dagens Media den 20 augusti, frågade huruvida reklamen har en viktig funktion att fylla i samhället svarade denna Håkan Juholt entydigt, nej!

Vad som är, inte bara reklamens roll, utan egentligen all företagskommunikation, PR, medieutvecklingen och inte minst den politiska reklamen som vi ser mer än någonsin tidigare inför detta val, verkar kunskapen och förståelsen för ämnet relativt så lågt. Det finns, som jag känner det, ett intresse för dessa frågor och de växer mer och mer. Jag tror att det är viktigt att belysa ämnet för vad det betyder för oss människor, hur den formar oss och vilka dess konsekvenser utmynnar i. Jag har här på bloggen varken tänkt mig vara för eller emot, utan i fortsättningen (i mina artiklar) resonera huruvida reklam, media och hur dess effekter i form av konsumtion tar sin plats i samhället. Hur vi ser på dess roll, hur den formar grupper i samhället men också kontakter oss emellan genom våra konsumtionsbeteenden. Allt fler sociologer och antropologer konsulteras in i marknadsföringsindustrin. De beskriver konsumentkulturteorier och genomför etnografiska undersökningar. Allt på grund av att kraven från kunderna (reklamköparna) ökar och i takt med att budskapen blir fler.

När studierna inte stjäl alltför mycket av min tid så hoppas jag kunna tillföra en sociologiskt präglad diskussion med fokus på – samhällen – människor – varumärken.

Richard Seger Johansson heter jag och studerar Brand Management vid School of Communications IED i Milano. Jag har en examen i marknadsföring och har även studerat sociologi vid Stockholms universitetet. Om varumärken och kommunikation bloggar jag även om på min egna blogg: http://segerjohansson.wordpress.com/

Referenser:

http://resume.se/asikter/viggos_dagbok2/2010/08/26/hor-och-hapna-vara-folkval/index.xml

http://www.dagensmedia.se/nyheter/dr/article2459838.ece

En anledning till mindre oro?

Av: Stefan Molnar

Under många år nu har det talats en hel del om överutbildningen bland akademiker på den svenska arbetsmarknaden. SACO släppte häromsistens en rapport om just överutbildning och underutbildning där de menar att en tredjedel av alla på arbetsmarknaden är överutbildade; en rapport som refererades till åtminstone i GP och SVD häromdagen (minns inte datum). Kristina Persdotter, utredare på TCO, menar dock att dessa siffror är gravt missvisande. Hon skriver:

De studier som visar att en så stor andel som en fjärdedel till en tredjedel av arbetskraften är överutbildad visar också att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade har en gymnasieutbildning som högsta utbildning.

Visst finns det ett matchningsproblem på arbetsmarknaden men det är problematiskt att hänvisa till gymnasieutbildade som överutbildade, men sedan presentera det som att det är de högskoleutbildade som inte är väl matchaden på arbetsmarknaden… policymässigt är det väldigt missvisande. Till detta tillkommer att:

1. Den yrkesklassificering som SACO använder sig av – SEI – är gammal, och utifrån den yngre klassificeringen SSYK är det enbart nio procent, inte mellan en fjärdedel och en tredjedel som är överutbildade.

2. Levnadsnivåundersökningen 2000 visar att det enbart är 4 procent som anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt jobb och 15 procent något överkvalificerade för sitt jobb (gymnasieutbildade ej borträknade).

3. Det finns en OECD-studie som visar att enbart 6 procent av de inrikes födda och cirka 16 procent av de utrikes födda kan betecknas som överutbildade (gymnasieutbildade ej borträknade).

4. Och att det tre år efter examen enbart är nio procent som anses sig vara överutbildade eller inte har ett jobb som matchar utbildningen.

Så enligt dessa studier är det väldigt grovt runt 10 procent som är överutbildade, både enligt olika klassificeringar och studier där personer har gjort självuppskattningar. En stor skillnad jämfört med en fjärdeldel eller tredjedel alltså.

Intressant. Som universitetsstudent kanske man ändå inte bör vara så orolig som trots allt?

Kristina Persdotter betonar speciellt att detta är ett problem eftersom det, om jag förstår henne rätt, kan leda till att en politik förs där universitetsutbildningen nedrustas… alltså ett typiskt exempel på forskningens performativa – samhällspåverkande – potential.

Förtroende för politiker och tjänstemän

KARIN BERG

Detta inlägg är en förkortad version av en liknande uppgift som Lena Kulin skrivit. I min artikel undersöker jag hur upplevelser av ”välfärdsstatens verkställande” påverkar förtroende för politiker och tjänstemän.

Litar vi på de politiker vi väljer till riksdag, landsting och kommun? Försöker de uppfylla sina vallöften? Kan vi lita på att offentliga tjänstemän agerar på ett sådant sätt som är bäst för Sverige och vår välvärd? Dessa frågor rör ett komplext och ibland snårigt begrepp; förtroende. Vad gäller det politiska systemet har vi ett slags grundförtroende som innebär att vi uppfattar staten som så pass pålitlig att vi som medborgare kan stanna kvar i landet (Luhmann 2005:99). Som medborgare har vi vissa förväntningar på politiska beslut och dessa står i relation till vår moraliska och ideologiska uppfattning kring de politiska besluten. Vi kan också ha olika förväntningar utifrån den privata situation vi befinner oss i. Dessa förväntningar kan påverka det förtroende som genereras gentemot de politiker och tjänstemän som har till uppdrag att genomföra dessa beslut. Syftet artikeln är att studera hur en individs attityder till välfärdsstaten påverkar förtroende som individen hyser gentemot politiker och offentliga tjänstemän. Tidigare forskning vilken främst analyserat faktorer som påverkar individers attityder gentemot välfärdsstaten eller villkor för förtroende. I denna artikel fokuserar jag på relationen mellan välfärdsattityd och förtroende gentemot politiker och tjänstemän. Detta är relevant då sambanden mellan ”den politisk-demokratiska folkrepresentationens institutioner, genom vilka förtroende måste operationaliseras, och de sociala processer som bygger upp förtroende ännu är dunkla” (Luhmann 2005:97). Ansatsen är att kunna skönja litet ljus över en del av denna process.

Frågan som jag vill besvara är ”Vilken effekt har attityder om välfärdstaten på förtroende för politiker och tjänstemän?” Min forskningshypotes är att attityder om välfärdsstaten påverkar förtroende för politiker och tjänstemän och att en sådan relation är positiv, det vill säga att positiva attityder genererar högt förtroende. Datamaterialet för att studera detta är hämtat från ISSP:s undersökning från 2006 (1).

Variabler och Operationaliseringar

För att mäta förtroende är två variabler sammanslagna (”de politiker vi väljer till riksdagen försöker hålla sina vallöften”). Attityder om välfärdsstaten mäts genom en skala som kallas ”välfärdsstatens verkställande” och är konstruerad med hjälp av en PCA-analys där flera variabler ingår utifrån påståendet Hur bra tycker du att offentliga myndigheter för närvarande lyckas inom vart och ett av följande områden? (områden som ingår i analysen är: tillhandahållandet av hälso- och sjukvård, att svara för att de äldre har en hygglig levnadsstandard, bekämpa arbetslösheten och att kontrollera brottsligheten samt att värna om miljön). Det är mellan attityden om välfärdstatens verkställande och förtroende som studiens centrala, föreligger. För att studera sambandet använder jag fler variabler som kan vara av betydelse för sambandet. Jag ställer mitt samband under kontroll för kön, ålder och utbildning. Forskning har också visat på att klassposition kan ha betydelse för mitt studerade samband (Blekesaunne & Quadagno 2003:416; Svallfors 2003:99f). Jag testar också mitt samband under kontroll för ideologiska hemvist och kontextuella faktorer, exempelvis om man själv är beroende av olika välfärdstjänster. Kontextuella faktorer har operationaliseras i analysen som anknytning till arbetsmarknadsstatus som anger vilket tillstånd i relation till arbetsmarknaden respondenten befinner sig i. Ideologiska faktorer har operationaliserats som höger- eller vänstersympatisör där utgångspunkten är att de olika blocken har skilda uppfattningar om välfärdsstatens funktion och möjligheter. Jag (på grund av otillräckliga variabler i datamaterialet) har mätt klass utifrån en självvärderingsskala som på ett sätt mäter mer status än klass och är på så sätt inte ekvivalent med många andra studier. Operationaliserings­problematiken bör också lyftas vad gäller kontextuella faktorer då de för studien är kopplade till status på arbetsmarknaden där utgångspunkten var att ju svagare anknytning till arbetsmarknaden desto mer beroende av välfärdsstatens institutioner vilket också skulle påverka förtroende.

Resultat

Resultatet av analysen visar att attityder om välfärdstatens verkställande har en tydlig effekt på förtroende för politiker och tjänstemän. Ju nöjdare man är med välfärdsstatens verkställande desto större förtroende har man också för politiker och tjänstemän. Effekten är statistisk signifikant. Kön har en liten effekt på förtroende men är i det här fallet inte statistiskt signifikant. Ålder verkar ha en viss effekt på förtroende, för varje år stiger förtroende med 0,8 enheter på förtroendeskalan eller alternativt uttryckt kan man också säga att för varje tioårskohort kan vi anta att man blir åtta enheter mer positiv vilket kan ses som mycket för en skala som endast har 20 enheter. Den signifikanta effekten av ålder på den beroende variabeln försvinner när modellen också kontrollerar för arbets­marknadsstatus. Att gå från heltids till deltidsarbetande minskar förtroendet med 0,7 enheter men är inte statistiskt signifikant. Ideologi, klass-/statusposition och utbildning har en viss effekt på förtroende. Vad gäller ideologi visar analysen att vänstersympatisörer hyser mer förtroende för politiker och tjänstemän än högersympatisörer. Det visar sig också att ju högre status/klassposition en individ har så tenderar förtroendet att minska samt för högutbildade finns en positiv effekt på förtroende. Notera dock att det centrala sambandet kvarstår och att dessa variabler betraktas som inkluderande i den slutgiltiga modellen för relationen mellan förtroende och attityder gentemot välfärdstatens verkställande. Min slutgiltiga analys (den centrala relationen under kontroll för ”allt”) har en förklarad varians på 0.26 (1 är all varians) vilket bör ses som ett gott värde med tanke på analysens samhälls- och beteendevetenskapliga karaktär.

Slutsats

Frågan för artikeln formulerades initialt: ”Vilken effekt har attityder om välfärdstaten på förtroende för politiker och tjänstemän?”. Såhär i slutet av artikeln kan frågan besvaras jakande i relation till den hypotes som ställdes upp. Hypotesen var att attityder om välfärdsstaten påverkar förtroende för politiker och tjänstemän och att en sådan relation är positiv, det vill säga att högt förtroende också genererar positiva attityder.  En explicit slutsats skulle vara att attityder om välfärdstatens verkställande påverkar förtroende för politiker och tjänstemän. Rapportens teoretiska utgångspunkter utgår främst från välfärdsattityder men det är rimligt att anta att samma logiska och empiriska resonemang är analoga med mitt centrala samband då det handlar om individers åsikter och vad som påverkar dem. I enlighet med tidigare forskning har jag kunnat visa på att klass, utbildning och ideologi är relevanta variabler för att förstå relationen i mitt fokala samband. Samtidigt som vissa studier uppvisar skillnader vad gäller kön och ålder drar andra slutsatsen att demografiska variabler inte har någon inverkan. Där jag stödjer den sistnämna slutsatsen i min analys.  Analysen har inte visat på några signifikanta könsskillnader till skillnad från Blekesaunne och Quadagno (2003) vilka kunnat visa på att kvinnor har en mer positiv attityd än män. Däremot har jag i likhet med samma författare kunnat visa på betydelsen av klass för att förstå den aktuella relationen. Kontextuella faktorer visar sig inte heller vara relevant för att förstå mitt samband till skillnad från ideologiska antaganden vilka har visat sig ha betydelse för sambandet. Skillnader i resultaten kan ha att göra mer operationaliseringar där jag endast gjort ett generellt antagande om hur arbetsmarknadsstatus skulle kunna spegla vissa kontextuella faktorer men inte lika systematiskt som Edlund kontrollerat för olika möjliga kontextuella faktorer. Där tidigare forskning (Edlund 2006:411) visar på att misstro i den institutionella kapaciteten hos välfärdsstaten inte orsakar någon anti-välfärdsattityd kan jag utifrån mina resultat visa på att misstro i den institutionella kapaciteten snarare orsakar ett minskat förtroende för politiker och tjänstemän.

Noter

(1) ISSP:s undersökning från 2006 hade temat ”Role of Government” och är den fjärde på det temat sedan 1985. Enkäten är insamlad via post med en påminnelse via post och en via telefon. För Sverige består urvalet av 1194 respondenter vilket är en svarsfrekvens på 60,5 procent. Utöver att materialet är filtrerat för att endast gälla Sverige bör också nämnas att svarskategorier som ”vet inte” har behandlats som ”missing data”.

Referenser

Blekesaunne, Morten och Quadagno, Jill (2003). “Public Attitudes toward Welfare State Policies: A Comparative Analysis of 24 Nations.” European Sociological Review. 2003 (19)5:415-427

Edlund, Jonas (2006). “Trust in the Capability of the Welfare State and General Welfare State Support: Sweden 1997-2002.” Acta Sociologica. 2006 (49)4:395-417

ISSP (2002) ”Role of Government IV” data tillgänglig online: http://www.issp.org/data.shtml. Hämtad: 2009-11-20.

Luhmann, Niklas (2005). Förtroende: en mekanism för reduktion av social komplexitet. Göteborg: Daidalos

Stefan Svallfors (2003) ” Välfärdsstatens legitimitet: Åsikter om svensk välfärdspolitik i komparativ belysning” i Rapport från forskarseminariet i Umeå, januari 2003 Sjukskrivning – försäkring eller försörjning FKFs förlag: Stockholm

Globalisering och psykisk sjukdom

Av: Stefan Molnar

Ofta när vi talar om globalisering tänker vi på hur saker som ekonomiska system, ekonomiska kriser, populärkultur, företag, sociala rörelser m.m. sprids över världen. En form av globalisering som det däremot inte så ofta talas om är hur vår syn på psykisk sjukdom förändras i och med den ökande grad av transplanetära relationer som globalisering innebär. Jag läser ett intressant inlägg om ämnet på bloggen antropologi.info, apropå boken Crazy Like Us: The Globalization of the American Psyche av Ethan Watters. Det ”västerländska”, biomedicinskt influerade sättet att se på psykiskt sjukdom, håller enligt denna bok, as we speak, på att, som (citat) ”en smitta”, spridas över världen. Variationerna kring vad som ses som psykisk sjukdom varierar förvånansvärt mycket över olika delar av världen och hänger ihop med kulturella värderingar och praktiker. Roller som Läkaren, Shamanen och Medicinmannen har alltid haft stor makt över hur definitionerna sätts. Samtidigt ser vi idag en globalisering av västerländska begrepp och definitioner kopplade till psykisk sjukdom, som delvis hänger ihop med läkemedelsföretagens och den västerländska medicinens ökade hegemoni.

Den stora fokus på biomedicinska sjukdomsförklaringar som förekommer inom den västerländska traditionen har dock negativa bieffekter. Att betrakta psykiska åkommor som någonting som härrör från gener och andra ting inuti individen, snarare än något som hänger ihop med sociala processer utanför individen, har enligt flera studier visat sig vara dåligt för individers hälsa. Vi har en tendens att behandla individer på ett sämre och hårdare vis om vi ser deras sjukdom som att den kommer inifrån individen själv, snarare än att se individens sjukdom som ett resultat av de sociala sammanhang under vilka han eller hon lever. Samma sak med den västerländska tendensen att tillerkänna människor specifika identiteter som är kopplade till sjukdomstillstånd (t.ex. att en person är ”Schizofren” eller ”Deprimerad”) Detta med att stänga in en individ i en kategori är alltså inte bra för individens hälsa. Boken verkar längta efter ett lugnare och mer omhändertagande sätt att se på och behandla psykiskt sjuka, vilket den anser existerar på vissa andra platser i världen. Folk med schizofreni klarar sig t.ex. bättre i många utvecklingsländer än i länder i ”väst” menar författaren (vilket även Alf Hornborg har skrivit om i sitt bidrag till boken Moderna människor).

Jag har inte läst boken själv, men tycker att resonemanget, på det stora hela, låter vettigt. Som jag tänker mig är det inte så att de tillstånd som vi kallar för t.ex. schizofreni eller depression inte existerar i andra delar av världen. Poängen är snarare att ”västerländska” begrepp, definitioner och sätt att kategorisera folk inte har lika tydlig närvaro överallt i världen, men att de nu håller på att globaliseras. Och att detta i sin tur får betydelse för hur vi betraktar varandra och hur människor mår.

Men samtidigt. Kategorier är nödvändiga för att folk ska kunna ges rätt behandling. Och visst har också ”psykisk sjukdom” med biokemiska processer att göra. Vissa mediciner gör mycket gott för människors psykiska hälsa och en förståelse av neurologiska, genetiska m.m processer är en nödvändighet för att mediciner ska kunna utvecklas och användas på rätt vis. Jag ser också då och då tecken på att identitetsmarkörer kopplade till sjukdom faktiskt kan vara positivt för en individ; ”ahhh, äntligen vet jag vad som är fel på mig”. Men som boken lyfter fram verkar det också finnas problem med en allt för ”rigid” syn på psykisk sjukdom i vilken individen är determinerad av sin inre biologi och kemi. Men..

… 1. Är verkligen ”den västerländska traditionen” så fast i biologitänket som boken verkar säga? Eller är boken bara ännu ett uttryck för en, som jag uppfattar det, ständigt återkommande tendens inom ämnen som antropologi och sociologi att överdriva ”biologismen” inom västerländsk medicin och psykologi? Det psykodynamiska perspektivet med sin fokus på de sociala relationernas betydelse för individens själstillstånd har ju trots allt haft en fantastiskt stor påverkan på det västerländska tänkandet och har det än idag… 2. Och om den västerländska traditionen har de problem som blogginlägget som jag har läst ger sken av, hur bör vår syn på psykisk sjukdom formas så att den gynnar individens välmående på största möjliga sätt?