Category Archives: Makt

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Annonser

2011 tar vi ett steg närmare 1984

av Lena Kulin

Den 10 januari 2011 rapporterade SVTs nyhetsprogram Västnytt att anställda på Tullverket har tittat på pornografi på Internet under arbetstid – de har ”porrsurfat”. Västnytt uppger att de fick tag på informationen genom att använda sig av internettjänsten Creeper. Västnytt skriver:

”Med hjälp av creeper kan vem som helst på Internet se några av de internetsidor som svenska myndigheter besöker. Myndigheterna registreras när de går in på en sida som lagt in creepers programkod. Flera porrsidor har gjort just det, för att registrera vem som är inne på deras hemsida. Enligt Patrik Wallström [programmeraren som skapat Creeper] är ett av syftena att dra trafik till sidan. En annan att man faktiskt vill se vem som varit inne på sidan. MC-klubbar vill till exempel se om polisen varit inne på deras sida”.

Till skillnad från övervakningskameror, med vilka man kan övervaka dem som rör sig inom kamerornas synfält, är Creeper ett verktyg som tillåter en aktör som driver en hemsida (i praktiken vem som helst) att övervaka och spara uppgifter om vem som besöker sidan. Detta är information som sedan kan säljas eller ges bort. Genom att systematiskt samla in sådana logguppgifter kan  journalister skapa nyheter om vem som tittat på vad. I detta fall var det personal på en myndighet som lyftes fram i ljuset. Min gissning är att journalister framöver kommer att hitta många fler sätt att använda denna metod. Fler typer av internetanvändares besök (varför begränsa sig till myndigheter?) på fler typer av sajter (varför begräsna sig till pornografi?) kommer i framtiden att användas för att skapa nyheter. 

En av många saker som behövs för att en demokrati ska vara och förbli en demokrati är fria medier som har möjlighet att rapportera om förhållanden då statsanställda bryter mot landets lagar eller myndigheters regler. Nyheten om fallet med porrsurfandet på Tullverket beskriver inte ett lagbrott, utan ett brott mot myndighetens egna policys. Vad som ger nyheten dess ”sprängkraft” (och vad journalisterna hoppas att tittarna och läsarna kommer att reagera på) är inte främst de anställdas ”brott” mot Tullverkets interna policys, utan deras brott mot kulturella normer om sexualitet och sexuellt agerande. 

I George Orwells bok 1984 finns ett ord som ofta används för att beskriva handlingar, uttalanden, information, texter, bilder och objekt som inte faller Storebror – det totalitära Partiet/Staten – i smaken. Ordet är komprometterande. I Orweells bok betraktas samtliga medborgare som potentiella hot mot Storebror, ideologin Engsoss, partiet och staten. Därför måste de  indoktrineras, övervakas, och bestraffas för minsta ”brott” mot den ordning som föreskrivs av den totalitära regimen. Låt oss för en stund lämna frågan om huruvida porr bör tillåtas eller förbjudas därhän, och istället se ”porr” som ett exempel på ett ”komprometterande material” i vår samtid som föranleder utredningar och förhör; som gör konsumenten eller ägaren av materialet till en brottsling i normativ och ideologisk – men inte nödvändigtvis laglig – bemärkelse.

I Orwells 1984 är det livsfarligt att framför ”teleskärmen” (en apparat som ser och hör allt inom en viss radie, ungefär som vår tids servrar och loggar) befatta sig med material som inte instämmer fullt ut med den förhärskande ideologin Engsoss eller det totalitära Partiet/Staten. Farligast av allt är att tänka och skriva själv – varför både skrivböcker och pennor är föremål som väcker starka misstankar om ”Tankepolisen” får nys om dem. Att föra en dagbok betraktas som potentiellt samhällsfientlig verksamhet och kan utan vidare föranleda brutala nattliga polisingripanden då den misstänkte arresteras i sin bostad och förs till förhör.

I vår tid berättas det om polisingripanden och arresteringar som skett efter det att medborgare i skämtat om bombattentat i sin facebookstatus (Göteborg, november 2009), eller talat i telefon om en ”sprängande huvudverk” (Göteborg den 25 oktober 2010). I det senare fallet agerade polisen utifrån information som snappats upp genom signalspaning i telefonnätet. Enligt GT skickades en polispatrull till den misstänktes bostad och ”stormade in mitt i natten med skjutklara automatvapen”.

Material och handlingar som i 1984 beskrivs som ”komprometterande” finner i viss mån sin motsvarighet i vår tids formulering ”pornografiskt och främlingsfientligt innehåll” och – givetvis – allt som kan beskrivas som en ”säkerhetsrisk” av något slag. Kalla mig paranoid, men jag kan utan svårigheter föreställa mig att dagens gränser för vad som anses ”komprometterande” i framtiden kommer att utvidgas så att allt större vidder av information som nu är fritt tillgänglig på internet kommer att anses riskabel och ”farlig”; allt fler ord kommer att bli ”buzzwords” som tillsammans larmar om terrorhot, säkerhetsrisker och farliga ”celler”. Jag förutspår att vi kommer att se allt fler och alltmer omfattande policys och lagar som förbjuder både anställda och privatpersoner att söka, konsumera och äga sådan information – på arbetstid och till vardags. Och vad mer: vem som tittat på vad kommer att bli nationella nyheter och innehavaren kommer att dömas skyldig i Medias Högsta Domstol.

Lena Kulin

PS. Tidigare var jag övertygad om att det fanns en väsentlig skillnad mellan Orwells 1984 och vårt 2011, nämligen att glömskan regerar i 1984 medan minnet regerar år 2011. I Orwells bok är privata böcker och texter är förbjudna, och dokument som hanters av myndigheter måste brännas så snart dess ärende är avklarat. På så vis ska medborgare och anställda förhindras att spara ”bevis” mot staten som fortlöpande skriver om det förflutna till sin fördel . År 2011 har vi servrar och digitala loggar som ”minns” minsta knapptryckning. Men så läser jag om Amazon som drog tillbaka två böcker från sina läsplattor efter det att kunder hade köpt och laddat ner dem! Ett företag som år 2011 tar sig friheten att bränna böcker som människor äger! Och vilka böcker tror ni att det var? Just det: 1984 och The Animal Farm av George Orwell.

Referenser:
1984 av George Orwell, utgiven 1983 på Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Skriven 1948.

Hegemonisk diskurs och andra klassens Majornabor, del 3 (3)

av Anna-Klara Behlin

SG204263

Tidigare inlägg om Majorna har handlat både om stadsdelens framväxt och materiella beståndsdelar likaväl som språkliga framställningar av den. Detta inlägg kommer fokusera än mer på den tidigare nämnda ”Majornadiskursen”. Winther Jørgensen och Phillips menar att:

”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15).

Med den utgångspunkten innebär det att hur vi pratar om något ger konsekvenser i för det omtalade objektet. Begreppet diskurs som nämnts i tidigare inlägg används just för att beskriva hur något representeras i språket, och kan definieras som ”en entydig fixering av betydelse inom ett bestämt område” (Winther Jørgensen & Phillips 2000: 134). Men denna entydiga fixering är inte beständig utan konstant utmanad av alternativa betydelser. Det kan betecknas som en diskursernas kamp, där konkurrerande diskurser strävar efter att uppnå hegemoni, alltså att just deras åsikter, betydelser och intressen skall styra och råda (ibid.) Hegemoni kan också förstås som ”organisering av samtycke” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:39).

I tidigare inlägg har Axel berört hur en grupp, oavsett sin representativitet, kontrollerar en plats meningsskapande. Hyresgästföreningen med kontor på Mariaplan i Majorna bedriver ett mycket aktivt opinionsarbete. Jag gick förbi i förra veckan och såg tre skyltar i fönstret med följande texter:

”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag… De är en del av Majornas identitet. Tillsammans skapar de en levande stadsdel. Vi arbetar för att de ska bevaras”

”Det byggs allt färre lägenheter med låga hyror. Nu totalrenoverar Familjebostäder hyresrätter utan hyresgäster och höjer sedan hyrorna kraftigt. Det tycker vi inte om”

”Ett mycket stort antal lägenheter i Majorna ska renoveras de närmaste åren. Vi vill stoppa höga hyreshöjningar. Vi vill att Majorna förblir en stadsdel för alla.”

Enligt Hyresgästföreningen verkar det alltså finnas indikationer på en ekonomisk gentrifiering i Majorna. Tillsammans med andra föreningar driver hyresgästföreningen projektet ”Ekologisk Stadsdel Majorna” som syftar till att ”i riktning mot ett hållbart samhälle ta vara på den omvittnade anda som finns i stadsdelen och visa på att det går att genomföra genom att agera som ett gott exempel” (Weinehammar 2007:19). Det är ett exempel på ”organisering av samtycke” där (socialt och ekonomiskt) resursstarka individer och föreningar förstärker och lyfter fram en sida av Majorna som värderas positivt. Idéer om att platser skall ha en identitet är starka enligt Moa Tunström (2009), som menar att identiteten ofta sägs bestå av en kombination av fysisk miljö och något slags ”väsen”. Enligt Hyresgästföreningen är ”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag” en del av Majornas identitet (se ovan) vilket står för den fysiska miljön (tillsammans med de kända landshövdingehusen). Majornaandan kan sägas bestå av ”ett progressivt miljö- och omvärldstänkande men en viss konservatism vad gäller den egna stadsdelen och den yttre miljön” (Weinehammar 2007:14) vilket kan sägas representera identitetens väsen. Tillsammans bildar de en hegemonisk diskurs kring Majornas identitet där en eftersträvansvärd fysisk miljö kombineras med ”progressivt miljö- och omvärldstänkande”.

Statistik från i år (som dock berör data från ca 2002-2006) visar att Majorna inte är någon bra stadsdel att bo i om du vill dö av ålderdom. Både män och kvinnor har högre dödlighet i Majorna än riksgenomsnittet när det gäller olyckor och förgiftningar, KOL, lungcancer, självmord, alkoholrelaterad dödlighet och hjärtinfarkt. I vissa kategorier är det mycket stora skillnader jämfört med riksgenomsnittet (siffrorna för Göteborg är från Statens Folkhälsoinstitutets Faktablad Göteborg 2010 och de för Majorna samt riket från Faktablad Majorna, Göteborg 2010):

Alkoholrelaterad dödlighet per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 2,6, Män 12,6
Göteborg: Kvinnor: 1,6, Män 7,1
Riket: Kvinnor 1,1, Män 4,6

Dödlighet i hjärtinfarkt per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 30,1, Män 52,2
Göteborg: Kvinnor: 22,4 Män 32,9
Riket: Kvinnor 20,3, Män 30,8

Antalet döda i skador och förgiftningar per 10 000 invånare:
Majorna: Kvinnor 5,4, Män 12,4
Göteborg: Kvinnor 4,2, Män 7,3
Riket: Kvinnor 3,6, Män 6,7

Antalet självmord per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 1,2, Män 4,5
Göteborg: Kvinnor 1,1, Män 2,5
Riket: Kvinnor 0,9, Män 2,3

Enligt samma källa ligger antalet anmälda brott högre i Majorna än genomsnittet i riket och Göteborg, dock med en lägre andel våldsbrott:

Anmälda brott 2009 per 100 000 invånare:
Majorna: 20 586 (våldsbrott 940)
Göteborg: 18 762 (våldsbrott 1472)
Riket: 15 101 (våldsbrott 1200)

När det kommer till medellivslängd, som på senare tid blivit en populär variabel för att mäta ojämlikhet mellan Göteborgs stadsdelar, har jag inte kunnat hitta någon uppdaterad statistik med de uppgifterna. Men enligt ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna – kartläggning 2001-2002” utgiven av Göteborgs Stad Majorna har stadsdelen högst antal ”för tidig dödlighet” för kvinnor i Göteborg. Där står också att för män är det endast Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd i Göteborg än de i Majorna (år 1996-2000). Samma källa menar också att ”ungdomar i Majorna dricker alkohol oftare och i större kvantiteter jämfört med resten av Göteborg”. Enligt en drogvaneundersökning har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg (16 % av skolungdomarna i Majorna har använt narkotika minst två gånger enligt Lindström et al. 2005:49).

Tillsammans visar dessa siffror en stadsdel med hög brottslighet, hög livsstilrelaterad dödlighet och ungdomar med högre alkohol- och drogmissbruk än andra stadsdelar i Göteborg. Den hegemoniska diskursen om Majorna som eftersträvansvärd blandstad kombinerat med en progressiv och miljömedveten identitet verkar ha fått mycket stort genomslag. Så stort att det kan tänkas ha legat till grund för en symbolisk gentrifiering (se inlägg 1). Det är (som vanligt) de inte så resursstarka individer och grupper som är de stora förlorarna i diskursernas kamp, människorna bakom den dystra statistiken för Majorna. De som inte får utrymme i diskursen och inte har föreningarna med sig i beskrivningen av sin stadsdel. De som inte skall synas eller höras. Kanske minskar möjligheterna att göra levnadsvillkoren bättre för dessa människor på grund av den missvisande, ensidiga diskursen kring Majorna. Det är därför, och inte på grund av medelinkomst eller likriktning, som jag håller med Axel om att Majorna är en dålig förebild för Gamlestan.

Referenser:

Faktablad 1480 Göteborg, (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Faktablad 148009 Majorna, Göteborg (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Lindström, Peter et al. (2005) ”Drogvaneundersökning”, Göteborgs Stad: Inregia AB

Stigelius, Gun (2002) ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, Göteborgs Stad, Majorna

Tunström, Moa (2009) ”På spaning efter den goda staden – om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion”, Örebro Universitet

Weinehammar, Kim (2007) ”Ekologisk Stadsdel Majorna – rapport av förstudie”, reviderad version 2, Hyresgästföreningen.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) ”Diskursanalys som teori och metod”, Studentlitteratur

Om Sociopedia och inlåsning av kunskap

Av: Stefan Molnar

Christoffer Kullenberg skriver intressant på sin blogg om den PR-event som bokförläggaren SAGE höll på årets Världskongress i Sociologi i Göteborg. Sociologin är som bekant ett ämne som intresserar sig mycket för frågor kring kopplingen mellan normer, värderingar, kunskapsspridning,  makt och hierarkier. I det här sammanhanget är den wikipedia-liknande plattform som SAGE har upprättat – Sociopedia – och som presenterades på deras event, intressant. Sociopedia är alltså en sida där privatpersoner kollaborativt kan gå in och skriva om sociologirelaterade frågor. Men, till skillnad från en plattform som Wikipedia, existerar det här ett krux, nämligen det att man måste betala medlemsavgift i ISA (International Sociologial Assocation) för att få skriva på Sociopedia. Detta uppfattar Christoffer Kullenberg som kontraproduktivt eftersom det 1) inte tillåter alla att skriva på Sociopedia och 2) låser in kunskap, i en tid då det i den digitala ekonomin inte finns någon anledning att låsa in kunskap och att inte låta alla ta del av den gratis. Kopplingen mellan kunskap och makt blir alltså här mkt tydlig.

De kommentarer som följer inlägget är också intressanta. I en tid då andra discipliner mer och mer tar över sociologin studieområden, så befinner sig ämnet i kris. Det är bara genom att blanda sig med andra discipliner som ämnet kan bli relevant igen. Att alltså låsa in och försökta skydda den ”Sociologiska kunskapen” och hålla den rent, på det sätt som är fallet med Sociopedia, är bara ett sätt att göra ämnet ännu mer irrelevant, står det i en av kommentarerna.

Makt och motstånd

av Anna-Klara Behlin

Detta inlägg syftar till att introducera motståndsforskning som fält här på bloggen och kommer följas upp med mer specifika inlägg inom området. Motståndsforskningen är ett relativt nytt forskningsfält i Sverige (och världen). Stellan Vinthagen och Mona Lilja har startat upp nätverket www.resistancestudies.org och bedriver forskning på området. De är redaktörer för boken ”Motstånd” (2009) vilket är en ypperlig ingång till ämnet. I den definierar de motstånd som ”1) en handling som utförs av 2) någon i en underordnad position i relation till makten i fråga – eller i solidaritet med någon i en underordnad position (som ställföreträdande motstånd), i 3) en respons till denna makt, där 4) denna handling/respons åtminstone har möjligheten att underminera denna makt.” (Lilja & Vinthagen 2009:51-52). De kräver inte någon form av intention eller medvetenhet kring motståndet, således går det att göra motstånd utan att varken vilja göra det eller vara medveten om det. Detta öppnar upp för ett nästintill oändligt forskningsområde där i princip vad som helst kan tolkas som motstånd. Utmaningen inom motståndsforskning kan därför sägas ligga i att inte urholka begreppet, även om området är stort, utan istället se var det är fruktbart att använda. Motståndsforskning kan även förstås som en del av det klassiska sociologiska problemet kring aktör/struktur och social förändring där motstånd på olika nivåer kan studeras. På senare tid har det blivit populärt med teorier som inte ser aktör och struktur i ett motsatsförhållande utan som två tätt sammanbundna analytiska kategorier, så kallade syntesperspektiv (Lilja & Vinthagen 2009). Lilja & Vinthagen säger sig vara en del av dessa när de säger att motståndsforskning handlar om ”hur (motstånds)aktörer försöker forma om vissa (makt)strukturer och hur (makt)strukturer formar förutsättningarna för (motstånds)aktörer” (Lilja & Vinthagen 2009:13).
Detta kan bland annat göras genom så kallat vardagsmotstånd (Lilja & Vinthagen håller på med forskning för att definiera begreppet som än så länge är ganska oklart och flummigt). Som vardagsmotstånd kan handlingar som privatpersoner gör upprepande i sin vardag räknas, till exempel att klä sig på ett visst sätt (se Ambjörnsson i Lilja & Vinthagen 2009). Det kan också vara att försöka jobba så lite som möjligt på arbetstid (se maska.nu för tips!). Eftersom vardagsmotstånd inte är organiserat är det ofta inte heller definierat som motstånd, varför detta oftare sker av utomstående än av motståndsgörarna själva. Men kan omedvetet och odefinierat motstånd leda till förändring? Även om företaget möjligtvis får mindre vinst av att arbetarna slappar på jobbet kvarstår det kapitalistiska systemet (som kanske kompenserar genom högre priser och på så vis bara lägger in en högre växel). Motståndsforskningen erbjuder ofta fler frågor än svar; Vilken typ av motstånd leder till förändring? Går det att göra motstånd utan att veta om det? Går det överhuvudtaget att göra motstånd eller är det bara handlingar som i slutändan blir stärkande för maktstrukturen? Diskussionen om vad som leder till social förändring är oändlig, men mycket spännande!

Referenser
Lilja, Mona & Vinthagen, Stellan (2009) Motstånd, Malmö:Liber

Anna-Klara Behlin

En anledning till mindre oro?

Av: Stefan Molnar

Under många år nu har det talats en hel del om överutbildningen bland akademiker på den svenska arbetsmarknaden. SACO släppte häromsistens en rapport om just överutbildning och underutbildning där de menar att en tredjedel av alla på arbetsmarknaden är överutbildade; en rapport som refererades till åtminstone i GP och SVD häromdagen (minns inte datum). Kristina Persdotter, utredare på TCO, menar dock att dessa siffror är gravt missvisande. Hon skriver:

De studier som visar att en så stor andel som en fjärdedel till en tredjedel av arbetskraften är överutbildad visar också att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade har en gymnasieutbildning som högsta utbildning.

Visst finns det ett matchningsproblem på arbetsmarknaden men det är problematiskt att hänvisa till gymnasieutbildade som överutbildade, men sedan presentera det som att det är de högskoleutbildade som inte är väl matchaden på arbetsmarknaden… policymässigt är det väldigt missvisande. Till detta tillkommer att:

1. Den yrkesklassificering som SACO använder sig av – SEI – är gammal, och utifrån den yngre klassificeringen SSYK är det enbart nio procent, inte mellan en fjärdedel och en tredjedel som är överutbildade.

2. Levnadsnivåundersökningen 2000 visar att det enbart är 4 procent som anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt jobb och 15 procent något överkvalificerade för sitt jobb (gymnasieutbildade ej borträknade).

3. Det finns en OECD-studie som visar att enbart 6 procent av de inrikes födda och cirka 16 procent av de utrikes födda kan betecknas som överutbildade (gymnasieutbildade ej borträknade).

4. Och att det tre år efter examen enbart är nio procent som anses sig vara överutbildade eller inte har ett jobb som matchar utbildningen.

Så enligt dessa studier är det väldigt grovt runt 10 procent som är överutbildade, både enligt olika klassificeringar och studier där personer har gjort självuppskattningar. En stor skillnad jämfört med en fjärdeldel eller tredjedel alltså.

Intressant. Som universitetsstudent kanske man ändå inte bör vara så orolig som trots allt?

Kristina Persdotter betonar speciellt att detta är ett problem eftersom det, om jag förstår henne rätt, kan leda till att en politik förs där universitetsutbildningen nedrustas… alltså ett typiskt exempel på forskningens performativa – samhällspåverkande – potential.

Ett fall för Sociologen

Av: Karin Berg

Jag tränar ju en del. På Friskis & Svettis. Oftast så brukar jag gå på diverse aerobics och steppass, ibland går jag på styrkepass, de kallas skivstångspass. Friskis är ganska kvinnodominerat, särskilt aerobics och step-passen. Men det finns fortfarande en del manliga individer där (en fördelning på 80-20, möjligtvis 70-30 om man räknar med dem som hänger i gymmet).

På skivstångpassen är det vanligare med manliga motionärer (som det kallas på Friskis), en tredjedel kanske och med mycket vikter. På Step- och aerobicspassen syns sällan några av ”det starka” könet till. Trodde jag, tills jag och min träningskamrat avancerade från Step 1 (som är de grundläggande motionspassen) till Step 2 (som är en fortsättningsklass). Häromdagen när vi var på en ”steptvåa” visade det sig att en tredjedel av gruppen var karlar! Detta förundrar mig. Jag har inte tid just nu (eftersom jag riktar mitt teoriläsande mot att förstå den offentliga sektorn och relationer mellan politiker och tjänstemän) att ägna mig åt förkovrande i Bourdieu och feministisk teori.

Jag tänker mig att här har vi ”Ett fall för Sociologen” där vi tillsammans kan skapa mening om den här sociologiska betraktelsen. Rent spontant tänker på jag på följande frågor:

–       Vad är Friskis & Svettis för typ av träningsställe? Hänger det samman med symboliskt kapital och olika typer träningsanläggningar?

–       Step 2 är en specialisering, Step kan väl anses som en träningsaktivitet för ”det svaga könet”, om män ska praktisera det måste de göra det hardcore, dvs. gå på de svåraste passen?