Category Archives: Lena Kulin

Varför måste Göteborgs Lucia vara en tävling?

Lena Kulin

För åtta år sedan skrev jag en krönika i GP där jag kritiserade arrangemanget Göteborgs Lucia för att vara en skönhetstävling. Nu lackar det mot jul igen och på goteborgslucia.se uppmanas besökaren titta på foton av sju olika kvinnor och lyssna på dem sjunga, för att sedan ringa och rösta på sin ”favoritkandidat”. I år är arrangemanget således inte längre en renodlad skönhetstävling – men en tävling är det i allra högsta grad – och en av grenarna heter alltjämt Skönhet.

Röstningen sker fortfarande genom ett telefonsamtal som kostar 9:90 kr. År 2004 gick pengarna till arbete mot mobbing. År 2012 går de till clownverksamheten vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Då störde jag mig på dubbelmoralen i att motverka mobbning med en skönhetstävling. Nu funderar jag mer på varför Göteborgs Lucia överhuvudtaget ska vara en tävling som handlar om att utse och ”kröna” en vinnare? Att samla in pengar till välgörande ändamål går utmärkt att göra utan att be människor granska, jämföra, värdera och välja sin ”favorit” bland ett antal kvinnor. Är det för att vi lever i en tid som är så fäst vid idén om konkurrens, vinnare och förlorare? Som har gjort Tävlingen till en metafor för livet och prestationsförmågan till ett mått på vårt existensberättigande? Kan vi någonsin komma bort från en kultur som älskar att (be)döma kvinnors utseende så länge vi lever i ett patriarkalt och kapitalistiskt system som älskar att rangordna, prissätta, värdera och skapa hierarkier?

Jag återpublicerar min krönika i frustration över att alldeles för lite har förändrats på åtta år. Skribenten har blivit äldre men inte mindre arg.

Krönika om Göteborgs Lucia, publicerad i GP 2004-12-11

”JAG VET! Vi anordnar en skönhetstävling och låter folk rösta fram den snyggaste tjejen! Vi sätter en krona på hennes huvud och kallar henne Lucia, kallar henne vacker, kallar henne vinnare. Ja va bra! Förlorarna, tjejerna som ställde upp men som inte räckte till, får stå bredvid och veta att de inte är tillräckligt fina, inte är tillräckligt bra.

Och så passar vi på att slå ett slag mot mobbingen! Jo-ho-då för 9:90 per röstningssamtal går till antimobbningsarbete. Gud så käckt! För mobbing handlar inte alls om att de snygga och självsäkra trampar på de fula och osäkra. Det handlar inte alls om upprätthållandet av hierarkier och att ranka människor efter ett mått på status som till stor del grundas på utseende. Mobbning handlar inte alls om utfrysning, uteslutning, utröstning. Nej, det är något som barn hittar på själva och det har ingenting med vuxenvärlden att göra. Eller? Det ädla löftet om att bekämpa mobbning klingar så falskt att det känns som ett hån mot de utsatta. Det är ungefär som att kränga vit makt-litteratur till förmån för integrationen, eller att sälja sprit för att samla in pengar till barn vars föräldrar supit ihjäl sig.

Hela tiden, överallt i samhället, bedöms kvinnor efter hur de ser ut och inte efter vad de kan. Även när vi ska utse Göteborgs Lucia. Poängen med ett luciatåg är att tåget ska sjunga. Alltså borde det räcka med den obligatoriska provsjungningen. Lucian kunde lottas fram. Men nej, nej. Ett skönhetsjippo måste vi ha! Nu ska vi rösta, alla ska rösta! Och ingen ska missa att det är kindben och hy och ögon och läppar som är det enda väsentliga att ta ställning till när kvinnor ska bedömas, rankas och väljas. Inte kunskap och inte talang. Hela jippot är som en enda lång hejaklack för patriarkatet. Sedan något år tillbaka kan man även rösta fram en Staffan. Tre snubbars porträtt hänger i Nordstan och jag undrar varför. Är det ett försök att legitimera att kvinnor görs till objekt? Vill ni att feministerna ska dregla över grabbarna och hålla käft? Nice try men så lätt går det inte. Problemet är att kvinnor bedöms och värderas utifrån sitt utseende för att sedan reduceras från att vara människor till att bli endast ett ansikte eller en kropp. Att utsätta killar för samma sak innebär inte att respekten för kvinnor ökar. Tro nu inte att jag ligger vaken om nätterna och slickar mig om munnen vid tanken på att få bita nacken av luciatraditionen. Ren och tight körsång har jag inget emot. Men när man klistrar på en rutten dubbelmoral som vill vara ädel och utlyser en skönhetstävling där den vackraste kvinnan ska krönas till vinnare, är bojkott det enda alternativet som återstår för min del. I dag (11 december) är din sista chans att rösta på Göteborgs Lucia 2004. Strunta i det.”

Lena Kulin

Annonser

Vi och dom – om idrott, nationalism och koloniala idéer om skillnad i Finland och Sovjetunionen

av Lena Kulin

Internationella sportevenemang och idrottstävlingar utgör idag en global arena där nationellt färgade känslor och uttryck uppmuntras. De fungerar, tillsammans med den mediala bevakningen, som rum där nationalism och nationella och/eller etniska identiteter  gestaltas, reproduceras och omformas. I detta inlägg kommer jag att diskutera två historiska fallstudier som undersöker förhållandet mellan idrott, nationalism, politik och sportjournalistik. Mervi Tervos artikel ’Idrott, ”ras” och den finska nationella identiteten i Hensingin Sanomat i det tidiga nittonhundratalet’ är en fallstudie av finsk sportjournalistik under Olympiska spelen år 1912, 1920, 1928 och 1936. Reet Howells artikel ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’ från 1975 diskuterar relationen mellan idrott och nationalism i dåvarande Sovjetunionen. Dessa två artiklar erbjuder oss en god möjlighet till reflektion över vilken betydelse relationen mellan idrott, sport, nationalism och politik idag.

Finland har enligt Tervo, ”ofta ansetts vara ett idealt exempel på idrottsnationalism”. Efter att Finland blivit självständigt från det ryska imperiet år 1917, ”var den nyligen etablerade finska nationen i desperat behov av kollektiva traditioner, upplevelser och hjältar för att öka det nationella medvetandet och integrationen” (ibid.). ”Idrott framställdes nu som en del av den ’officiella nationalismen’, som både reglerades och användes av staten”. Mycket av den uppmärksamhet som ägnades den olympiska rörelsen i Finland under 1900-talets första decennier var följaktligen ”baserad på dess användbarhet i lanseringen av nationella stämningar och uppfattningen om ett ‘oss’ inom nationalstaten” (ibid.). Vidare skriver Tervo att ”närvaron av andra kulturer nationaliteter och sociala grupper användes [av finska nationella medier] för att stärka idén om ett ’vi’ som delar en unik, homogen nationell kultur och nationalkaraktär” (ibid.).  Kort sagt, idrott användes för att etablera en finsk nationell identitet som särskilde och utmärkte det finska folket som ett ”eget” folk. 

1975 skrev Reet Howell att ”[u]tvecklingen av nationalism i Europa under artonhundratalet och nittonhundratalet stimulerade uppkomsten av nationella ledare och system för fysisk fostran” (Howell 1975). I Sovjetunionen var ”program för idrott och fysisk utbildning understödda av den kommunistiska ideologin, och så även dess syften, som var att omsorgsfullt etablera den kommunistiska socialistiska regimen och bygga upp en stark och överlägsen nation” (ibid.). Howell menade att politiska ledare i Sovjet medvetet använde sig av idrott i politiskt syfte; ”en förutsättning för nationsbyggande har blivit konceptet fysisk fitness, då det anses att ett hälsosamt fysiskt vältränat folk utgör bättre försvarare av det Sovjetiska moderlandet och effektivare arbetare i strävandet efter de socialistiska målen”. Howell menade också att ”[i]drott och fysisk fostran tros hjälpa till att förbättra hälsan hos massorna och även stärka den moraliska, intellektuella och estetiska utvecklingen av individen”.

För att förstå hur etniska grupper och etnisk identitet skapas och varför de fortlever bör vi, enligt Frederick Barth, undersöka ’de etniska gränserna som definierar gruppen, inte de kulturella produkter som gruppen innefattar’ (Barth 1969: 15). I sin fallstudie om artiklar skrivna av finska sportjournalister, skriver Tervo att medborgare av andra länder inte beskrevs ”som en enda ‘icke-finsk’ massa, snarare blev ’de andra’ placerade i en hierarki, i vilken deras position bestämdes av deras ras och antagna likheter/skillnader i utseende och beteende i jämförelse med finska män” (Tervo 2002). Idrottarnas ‘ras’ bestämdes inte enbart med hänsyftning till olika hudfärger utan även gentemot en uppsjö diffusa kategorier med koloniala förtecken, såsom idrottarnas hemlands geografiska läge (väst/icke-väst, södra Europa/norra Europa) och idéer om graden av civilisation (västerländsk form av modernitet kontra andra former av modernitet) eller avsaknad av civilisation hos de nationer som atleterna representerade. Med hjälp av dess ”diskursiva praktiker” försökte sportjournalisterna, i motsats till andra nationer och deras representanter i de Olympisk Spelen, ”konstruera en bild av en vit, västerländsk och finsk nation som lever i norr” (Tervo 2002). Internationella idrottstävlingar såsom OS och världsmästerskap fungerade som perfekta tillfällen för att konstruera skillnader mellan finskar och “andra”, då atleterna var engagerade i tävlingar som syftade till att mäta och jämföra deras prestationer. Om fallet Sovjetunionen, skriver Howell att…         

”vikten av internationell framgång och av att överträffa världens atletiska rekord knuts samman med det generella syftet ‘att i produktion, prestation och största allmänhet överträffa väst’. Seger i idrott anses vara en indikation på överlägsenheten hos sovjets idrottare och därmed av överlägsenheten hos den sovjetiska befolkningen jämfört med folken i andra länder.” (Howell 1975)

Att bräcka Väst, på löpbanan såväl som i politiken, var ett sätt att bekräfta och bygga upp en positiv nationell identitet som särskilde Sovjetunionen och dess medborgare från andra länder och grupper.  ‘Etniska grupper’, skriver Frederick Barth, ‘är inte bara, eller ens nödvändigtvis, baserade på ockupering av exklusiva territorier och de olika sätt varpå de upprätthålls, inte bara genom livslång rekrytering utan genom kontinuerliga uttryck och verifierande, måste analyseras’ (1969: 15, min kursivering). Om etnisk och nationell identitet måste återskapas kontinuerligt för att upprätthållas, är de i allra högsta grad social skapade och inte biologiskt givna. Med konceptet ‘banal nationalism’, introducerade Michael Billing ett sätt att observera hur en sådan process av ständigt återskapande av nationalism iscensätts i olika sfärer i samhället ‘med prosaiska, rutinmässiga ord som tar nationer för givna, och som, genom att göra så, bekräftar och upprätthåller dem’ (Billing 1995: 93). Media och tidningar är en sådan sfär där banal nationalism frodas. Tervo förser oss med ett exempel på detta, publicerat i tidningen Helsingin Sanomat, den 31 augusti 1920: ‘de finländska atleternas triumfer har grundligt bevisat att den speciella karaktär hos denna nordliga nation vilken framhärdar under bistra förhållanden är uthållighet och styrka kombinerat med smidighet och kämparglöd’ (citerad i Tervo 2002, min kursivering). Genom att låta ord såsom ‘denna’, ‘vi’, ‘vår’ och ‘oss’ referera till den egna nationen, förser texten läsaren med ett universum där nationen utgör både den förgivet tagna centrala punkten och hem genom en banal nationalism (Billing 1995: 109). Så skapas ett ‘vi’ som delar samma nationella identitet och territoriella land – det som Benedict Anderson kallar en ‘imaginär gemenskap’ (1991). Liksom banal nationalism kan användas för att konstruera och återskapa nationell identitet, kan även etnisk identitet och rasidentitet konstrueras och återskapas på detta sätt. I ett annat nummer av Helsingin Sanomat, daterat till den 11 augusti 1936 påstås det att …     

‘Italienarna spelar fort, enkel, lätt fotboll, vilken karaktäriseras av en fantasifull stil som kommer sig av deras sydliga temperament. Deras spel är inte baserat på några fasta taktiker, för de handskas med bollen som om detta hade funnits i deras blod sedan barndomen’ (citerad i Tervo 2002)

Enligt Anderson har nationalismen sedan slutet av sjuttonhundratalet ’genomgått en process av förändring och anpassning, enligt olika perioder, politiska regimer, ekonomier och sociala strukturer’ (Anderson 1991: 157). Detta betyder att också nationella identiteter som förefaller ha varit motståndskraftiga, och som numera konstrueras som ‘gamla’, såsom den franska och engelska, är uppbundna i processer av idelig förändring då hela tiden återskapas i sociala och historiska kontexter som själva ständigt förändras. Sådana återskapande (och skapande) processer är också sammanflätade med maktrelationer, och kan manipuleras av politiska krafter. Kommunistpartiet i Sovjetunionen försökte också enligt Howell skapa en särskild nationell identitet som skulle tjäna deras ideologi; ‘Idrott har kommit att spela en viktig roll utvecklingen av den ‘nya sovjetiska mannen’ som skulle vara fysiskt och moraliskt tränad i kommunistiska ideal’ (Howell 1975). Den ‘nya sovjetiska mannen’ var den ideala medborgaren, och kommunistpartiet försökte aktivt att forma individer – både män och kvinnor – att likna detta ideal. Howell skriver vidare att: ‘[o]fficiella uttalanden slår kontinuerligt fast att deltagande i idrott ska vara en del i varje sovjetisk medborgares liv’ och att ‘massdemonstrationer, utställningar, marscher, festivaler och tävlingar hålls med jämna mellanrum, och att nationella utmärkelser för idrottsprestationer utnyttjas som ett medel att förmedla en kultur fokuserad på fysisk aktivitet till massorna. Alla dessa evenemang betonar idén om tillhörighet och att vara del i en massivt framåtskridande och aktivt samhälle’ (ibid.)   

I Finland bidrog sportjournalister till att konstruera en finsk nationell identitet i relation till nationella ‘andra’ som också ordnades i en hierarki som vittnar om ett kolonialt tänkande, och där finnarna, med avseende på ‘ras’ och påstådda ’rasmässiga’ kvaliteter, placerades överst. I Sovjetunionen användes idrottsprestationer som ett sätt att gestalta och konstruera det sovjetiska folkets och unionens överlägsenhet gentemot Väst och den övriga världen. Både i Finland och Sovjetunionen har (beskrivningar av) idrottsprestationer använts för att konstruera och sprida en nationell identitet med syfte att forma en viss typ av medborgare – en som erkänner och stöder nationen såväl som staten. Hur används sport och idrott idag? Vilka berättelser berättas, om vem, för vem, med vilka innehåll och i vilka syften? Vilken betydelse har koloniala fantasier och föreställningar om skillnad i termer av etnicitet, nationalietet, ‘ras’ och rasmässiga kvaliteter för sportjournalistiken och bevakningen av internationella evenemang idag? Något att fundera på.

Lena Kulin

Referenser:

Anderson, B. (2006) Imagined Communities: Reflections on the Origin and  Spread of Nationalism, London: Verso Press.

Barth, F. (1969) ‘Introduction’, in F. Barth [ed.], Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference, (pp 9-38), Oslo:  Universitetsforlaget.

Billing, M. (1995) Banal Nationalism, London: Sage.

Howell, R. (1975) ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’, Comparative Education, Vol. 11, No. 2, pp. 137-145, Taylor Camp; Francis, Ltd.

Tervo, M. (2002) ‘Sports, ‘race’ and the Finnish the National Identity in Hensingin Sanomat in the early twentieth century’, Nations and Nationalism, No. 8, pp. 335-365

2011 tar vi ett steg närmare 1984

av Lena Kulin

Den 10 januari 2011 rapporterade SVTs nyhetsprogram Västnytt att anställda på Tullverket har tittat på pornografi på Internet under arbetstid – de har ”porrsurfat”. Västnytt uppger att de fick tag på informationen genom att använda sig av internettjänsten Creeper. Västnytt skriver:

”Med hjälp av creeper kan vem som helst på Internet se några av de internetsidor som svenska myndigheter besöker. Myndigheterna registreras när de går in på en sida som lagt in creepers programkod. Flera porrsidor har gjort just det, för att registrera vem som är inne på deras hemsida. Enligt Patrik Wallström [programmeraren som skapat Creeper] är ett av syftena att dra trafik till sidan. En annan att man faktiskt vill se vem som varit inne på sidan. MC-klubbar vill till exempel se om polisen varit inne på deras sida”.

Till skillnad från övervakningskameror, med vilka man kan övervaka dem som rör sig inom kamerornas synfält, är Creeper ett verktyg som tillåter en aktör som driver en hemsida (i praktiken vem som helst) att övervaka och spara uppgifter om vem som besöker sidan. Detta är information som sedan kan säljas eller ges bort. Genom att systematiskt samla in sådana logguppgifter kan  journalister skapa nyheter om vem som tittat på vad. I detta fall var det personal på en myndighet som lyftes fram i ljuset. Min gissning är att journalister framöver kommer att hitta många fler sätt att använda denna metod. Fler typer av internetanvändares besök (varför begränsa sig till myndigheter?) på fler typer av sajter (varför begräsna sig till pornografi?) kommer i framtiden att användas för att skapa nyheter. 

En av många saker som behövs för att en demokrati ska vara och förbli en demokrati är fria medier som har möjlighet att rapportera om förhållanden då statsanställda bryter mot landets lagar eller myndigheters regler. Nyheten om fallet med porrsurfandet på Tullverket beskriver inte ett lagbrott, utan ett brott mot myndighetens egna policys. Vad som ger nyheten dess ”sprängkraft” (och vad journalisterna hoppas att tittarna och läsarna kommer att reagera på) är inte främst de anställdas ”brott” mot Tullverkets interna policys, utan deras brott mot kulturella normer om sexualitet och sexuellt agerande. 

I George Orwells bok 1984 finns ett ord som ofta används för att beskriva handlingar, uttalanden, information, texter, bilder och objekt som inte faller Storebror – det totalitära Partiet/Staten – i smaken. Ordet är komprometterande. I Orweells bok betraktas samtliga medborgare som potentiella hot mot Storebror, ideologin Engsoss, partiet och staten. Därför måste de  indoktrineras, övervakas, och bestraffas för minsta ”brott” mot den ordning som föreskrivs av den totalitära regimen. Låt oss för en stund lämna frågan om huruvida porr bör tillåtas eller förbjudas därhän, och istället se ”porr” som ett exempel på ett ”komprometterande material” i vår samtid som föranleder utredningar och förhör; som gör konsumenten eller ägaren av materialet till en brottsling i normativ och ideologisk – men inte nödvändigtvis laglig – bemärkelse.

I Orwells 1984 är det livsfarligt att framför ”teleskärmen” (en apparat som ser och hör allt inom en viss radie, ungefär som vår tids servrar och loggar) befatta sig med material som inte instämmer fullt ut med den förhärskande ideologin Engsoss eller det totalitära Partiet/Staten. Farligast av allt är att tänka och skriva själv – varför både skrivböcker och pennor är föremål som väcker starka misstankar om ”Tankepolisen” får nys om dem. Att föra en dagbok betraktas som potentiellt samhällsfientlig verksamhet och kan utan vidare föranleda brutala nattliga polisingripanden då den misstänkte arresteras i sin bostad och förs till förhör.

I vår tid berättas det om polisingripanden och arresteringar som skett efter det att medborgare i skämtat om bombattentat i sin facebookstatus (Göteborg, november 2009), eller talat i telefon om en ”sprängande huvudverk” (Göteborg den 25 oktober 2010). I det senare fallet agerade polisen utifrån information som snappats upp genom signalspaning i telefonnätet. Enligt GT skickades en polispatrull till den misstänktes bostad och ”stormade in mitt i natten med skjutklara automatvapen”.

Material och handlingar som i 1984 beskrivs som ”komprometterande” finner i viss mån sin motsvarighet i vår tids formulering ”pornografiskt och främlingsfientligt innehåll” och – givetvis – allt som kan beskrivas som en ”säkerhetsrisk” av något slag. Kalla mig paranoid, men jag kan utan svårigheter föreställa mig att dagens gränser för vad som anses ”komprometterande” i framtiden kommer att utvidgas så att allt större vidder av information som nu är fritt tillgänglig på internet kommer att anses riskabel och ”farlig”; allt fler ord kommer att bli ”buzzwords” som tillsammans larmar om terrorhot, säkerhetsrisker och farliga ”celler”. Jag förutspår att vi kommer att se allt fler och alltmer omfattande policys och lagar som förbjuder både anställda och privatpersoner att söka, konsumera och äga sådan information – på arbetstid och till vardags. Och vad mer: vem som tittat på vad kommer att bli nationella nyheter och innehavaren kommer att dömas skyldig i Medias Högsta Domstol.

Lena Kulin

PS. Tidigare var jag övertygad om att det fanns en väsentlig skillnad mellan Orwells 1984 och vårt 2011, nämligen att glömskan regerar i 1984 medan minnet regerar år 2011. I Orwells bok är privata böcker och texter är förbjudna, och dokument som hanters av myndigheter måste brännas så snart dess ärende är avklarat. På så vis ska medborgare och anställda förhindras att spara ”bevis” mot staten som fortlöpande skriver om det förflutna till sin fördel . År 2011 har vi servrar och digitala loggar som ”minns” minsta knapptryckning. Men så läser jag om Amazon som drog tillbaka två böcker från sina läsplattor efter det att kunder hade köpt och laddat ner dem! Ett företag som år 2011 tar sig friheten att bränna böcker som människor äger! Och vilka böcker tror ni att det var? Just det: 1984 och The Animal Farm av George Orwell.

Referenser:
1984 av George Orwell, utgiven 1983 på Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Skriven 1948.

Semester från fulhetens tyranni

 Lena Kulin

”Eyes and ears were hungry too” skriver Margaret Atwood i sin roman Lady Oracle, 1976. Jag fastnar för meningen när jag ligger utsträckt på en osannolikt välskött gräsmatta i skuggan av ett  slottsliknande mansion. Byggnaden står som en citrongul teaterkuliss mot den blå septemberhimlen. 
Från min plats i gräset ser jag vidsträckta ängar, hedar och hägn med betande hjortar. Hundraåriga ekar som lyfter sina enorma grenverk i ensamt majestät. Jag är i England. Igen. Och detta – att ögon och öron kan vara hungriga – har just uppenbarat sig som svaret på den lätt obehagliga frågan varför åkte jag tillbaka?
            Det är alltså inte första gången jag är här, snarare femte eller sjunde beroende på hur man räknar. Det finns inget enkelt, självklart och legitimt skäl som rättfärdigar min ensamma resa. Det finns ett skäl – så klart, men det är inte enkelt eller självklart. Kanske inte ens legitimt. Det jag söker är inte spännande möten med nya människor eller ens nya upplevelser, utan en plats som öppnar dörren till min fantasi om en annan värld: ett kaninhål att falla ner i. Jag ska försöka förklara.
         Först en fråga: Vad karaktäriserar senkapitalismens vardagsvärld och vardagsföremål? 
         Svar: att världen tack vare (?) konsumismen, kapitalismen och inte minst oljan med alla dess syntetiska material, numera präglas av ett materiellt överflöd – men också av en estetisk fattigdom. De flesta miljöer och föremål som omger oss i vardagen är rent av häpnadsväckande fula och förgängliga. Allt vi tar i blir till skit. Jag tänker på 7-elevens servetter, sushilådor och pizzakartonger, cigarettändare av plast i grälla färger, billiga kläder med dålig passform som blir noppriga och tappar färgen, ketchup i 10-gramsförpackningar och ostskivor i plastfodral, bijouterier i plast som är trendiga i max två månader,  utemöbler i plast, väskor i fuskläder som spricker i sömmarna, fabrikstillverkade baugetter i cellofan på rad i kyldisken, duschmunstycken i kromad plast och påsar från mataffären. Och så det fula i den byggda miljön: reklamtavlor med flagnande affischer, tak av korrugerad plåt, konceptuella butiksinredningar med intensiv belysning, staket av flätad grön gummiinklädd stålvajer, bänkar med ruttnande träsitsar och betongfundament.
           Vackra föremål som skapats genom utsökt hantverk är dyra och ovanliga. Den vardagliga världens miljöer och föremål präglas i stort och smått av en ohygglig, tröstlös och depressiv brist på en njutbar estetik, färg och form. Den domineras av en fantasilös fulhet som är futtig och likgiltig; som skapas i syfte att vara manipulativ, snabb och billig, aldrig skön, tilltalande eller avslappnande. Den har ingen själ och inga mysterium. Den är inte artig eller hänsynsfull, utan saklig och påträngande med sitt ärende: att fylla en viss funktion som oftast är mycket kortlivad. Saker och ting tillverkas för att förbrukas och slängas – aldrig för att brukas, sparas och lagas. Summan av allt detta – fulheten, förgängligheten, själlösheten som omger oss – dränerar mig på något viktigt och värdefullt. Den gör mina ögon hungriga. Den får mig att drömma om en annan värld. Och av någon anledning liknar den världen ett äldre England. Det är en nostalgisk dröm om ett då som aldrig funnits – en tid och plats som jag uppfinner här och nu, i ren protest mot konsumtionskulturens olidliga tarvlighet, såsom den tar form i en gratis bläckpenna från en biluthyrningsfirma.    

Självklart frodas senkapitalismens vardagliga fulhet även i England – även här finns migränframkallande butiksinredningar och aldrig så vedervärdiga duschmunstycken -men här upplever jag  också spår av en annan estetik, som påminner mindre om en speedat hyperkäck hemelektronikförsäljare på SIBA, och mer om en snäll, rundlagd mormor som gör saker och ting med omsorg, sakta och metodiskt. Det är en insmickrande, prydlig, hemtrevlig, parfymerad, prudentlig, oklädsamt skrytsam, snirklig estetik som skulle vilja vara dekorativ men som oftast är luggsliten och dammig. Den är inte desinficerad och vakuumförpackad. Den är inrökt, nedsliten, väderbiten och välanvänd. Lappad och lagad och ommålad otaliga gånger. Den finns i butiksfronter av trä med spröjsade fönster och dörrar i murriga eller glada färger: grönt, lila, gult, svart, rött och blått. Gamla söndervittrande eller välomskötta stenmurar och portaler. Trädgårdarnas rosenbuskar, pilträd och magnolior, som växer för glatta livet och, ibland, välver sig som gröna tak över trottoarerna. Bänkar av gjutjärn och metallplaketter som minns en person som älskade just den här parken. Gatlyktor som imiterar – eller härstammar från – sekelskiftets Art Nouveau. Citrongula slott på höjder, omgivna av ängar och hedar. Ekorrar. Tehuvor. Underbara butiksskyltar vars bokstäverma monteras en och en på den putsade stenfasaden.
          England är mitt kaninhål; min port till en drömd undervärld som präglas av en estetik som är sentimentalt blommönstrad, överbelastad, insutten, långsam, tofsprydd, anti-trendig och oändligt älskvärd i all sin smaklöshet. Det är en estetik som tillåter mig att fantisera om en värld där saker blir vackrare ju mer de slits in – istället för att förlora sitt värde genom att genast slitas ut. Det är en befrielse som öppnar min fantasi. Det är en semester från fulhetens tyranni.

Lena Kulin

Att koka ihop ett minne

Lena Kulin

Det engelska språket – och engelskspråkiga länder, människor och samhällen – syns överallt och åtnjuter en mycket hög status i det svenska samhället. Anglofieringen av svenska språket och det svenska samhället pågår för fullt utan att det tycks reta någon nämnvärt. Detta särskiljer Sverige från andra länder såsom Frankrike och Island där det finns en stark tradition och vilja att översätta engelska begrepp till det nationella språket.  
                Att beskriva en företeelse med hjälp av det engelska språket i en svenskspråkig kontext är idag en säker strategi för den som vill att företeelsen i fråga ska tolkas som internationell och inte nationell, global och inte provinsiell, och (i viss mån) modern och inte historisk. Diskurser som knyter skilda meningar till det engelska och svenska språket inbjuder oss att tolka företeelser med engelska namn, liksom dess användare, skapare och praktiker för användande, som  sammankopplade med den engelskspråkiga världen eller rent av Världen som sådan. 
               Detta är vad jag kommer att tänka på då jag ser Peter Johanssons verk How to cook a souvenir (1992), som under augusti månad visas i utställningen NYFÖRVÄRV 2010 på Röhsska museet. Verket består av en dalahäst som sågats i skivor och förpackats i en folieförpackning likt ett par fläskkotletter. Dalahästen, som väl på sina håll har degraderats till souvenirkitch, kan läsas som en symbol för en berättelse om ett svunnet Sverige; ett knippe klyschor om idylliska byar där människor levde i kontakt med naturen och vars slitsamma liv och arbete växlade i harmoni med årstiderna. I Johanssons verk har denna berättelse styckats upp med en sågklingas likgiltighet; sagan/hästen är död och dess död är exponerad som ett drama eftersom dess före-detta-kropp fortfarande kan utläsas ur dess styckade delar. Därmed är även den särslitande, våldsamma handlingen närvarande.
          Köttets röda färg, som levande hästar bär inom sig, återfinns här på hästens glatta yta (ditmålad av arbetare i en fabrik) medan dess snittytor är enahanda träfärgade, dränerade på blod och liv. Johansson ger oss dalahästen i form av en säljbar produkt i en hygienisk engångsförpackning. Den har infogats som en del i ett nytt sammanhang, som konstverk och handelsvara och på samma gång fråntagits sitt namn och fått ett nytt – på engelska. Detta engelska namn – är det ett sätt för konstnären att etablera sig som en del av en internationell konstscen? Eller är det en betydelsefull del i konstverket i sig? Förmodligen både och – och dessa två betydelser talar med varandra.
          How to cook a souvenir häcklar och driver med viljan att konstruera – och konservera – bilden av en Nation och en nationell Historia, liksom företaget att göra dem till säljbara ikoner. Drygt två decennier efter sin tillblivelse (1992) påstår sig verket ha svaret på de frågor som åtskilliga politiker, investerare och entreprenörer i Göteborg sysselsätter sig med: Hur skapar vi en säljbar berättelse som kan sälja vår stad? Hur fabricerar vi ett ”minne”, en ”historia” och en ”framtid” som får konsumenter att komma hit och öppna plånboken? Hur ska vi beskriva Göteborg för att etablera staden som en ”attraktiv” stad i Europa och världen?
          Någon kom fram till svaret: genom språket! varpå staden fick en ny logga (varje produkt måste ha en) som utplånar den svenska bokstaven Ö i Göteborg, till förmån för en konstruktion som  liknar ett klickbart filnamn: go:teborg. Så skapas nya souvenirer, med en ny logga och en ny berättelse. Om en stad som är ”internationell” snarare än nationell, ”global” snarare än provinsiell och ”modern” snarare än historisk.

Lena Kulin

Referenser:
http://www.designmuseum.se/miniutst.htm
http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=3191&refid=12002&ptid=

Homestylare. Inredare. Trendsättare. Drömvävare.

Lena Kulin

Vad är egentligen en dröm om ett hem? tänker jag när jag bläddrar mig igenom dagstidningens bostadsbilaga. Alla bilder liknar varandra med fåniga koskinn framför divansoffor och vasar med vita snittblommor på köksborden. Och vad är homestyling, egentligen? Och varför verkar så många vara så villiga att drömma de drömmar som spinns av de industrier som skapar och säljer ”inredningstrender”? Detta är inga nya frågor – och sällan får de några nya svar. Jag både frågar och svarar på ren rutin.
                Mina svar på frågan om homestyling brukar låta så här: Homestyling är ett smink för bostäder, ämnat att skapa en air av medelklass som ska stimulera betraktaren att drömma om ägande av bostaden som vägen till ett bra eller bättre liv. Homestyling syftar till att tvätta bort tecken på vulgäritet, fattigdom, ”utanförskap”, patetik, ”främmande kulturer”, sjukdom, tragik eller  arbetarklassliv, eftersom det sänker bostadens status.  Homestyling suddar ut varje spår av kropp för att blidka samtidens totala kroppsförakt som reducerar människans fysiska gestalt till en fråga om fräschhet och hygien. Homestyling syftar till att öka bostadens kulturella kapital för att på så vis öka dess ekonomiska värde. Homestyling är klassförakt uttryckt i scenografi. 
               Homestyling hetsar människor till statusjakt i form av (medel)klassmarkörer.  Homestyling är konformistisk propaganda för konsumtionskultur utan klimatsamvete: köp och släng för varje ny säsong – ett vackert hem har alltid en ny och trendig soffa!  Homestyling uppmanar människor att skapa en ”livsstil” i form av ohämmad konsumtion för att på så vis stilla sitt bekräftelsebehov.  Homestyling propagerar för nödvänigheten av att äga sin egen borg. Homestyling handlar om att skapa en vit duk för intressenter att projicera sina drömmar på. Och människor som drömmer är lurade. Pinsamma. Fåniga. Löjeväckande. Korkade. Därför att de är okritiska. 
             Ja, ni ser: här går det snett.  
             Säga vad man vill om fenomenet homestyling, dess idéer och människosyn – men vad finns det för anlending att låta kritiken spilla över på människorna som betraktar bilderna? Om nu bostadsbilagornas bilder är ett opium som får folket att drömma – varför skulle jag förlöjliga deras drömmar? Vad är det för en skruvad logik att se ner på människor som (om detta nu är fallet) fantiserar om ett bättre liv i en bättre bostad som designats utifrån idén ”låt oss utplåna alla spår av dem som inte är rika och framgångsrika”? Att förlöjliga människor som kanske själva tillhör gruppen som ska städas bort?
                Kan man börja om? Går det att ställa andra frågor och berätta en annan berättelse? Kanske. Kanske om jag istället frågar varför verkar så många människor vara så intresserade av att drömma om att äga ett annat hem? Kanske är drömmar om vackra hem inte enbart ett uttryck för att människor är höga på kommersialismens, ”inredningsindustrins” och bostadsbilagornas lovsjungande av statusjakt genom ägande och konsumtion? Kanske kan drömmen om ett annat, bättre hem också vara drömmen om ett gladare liv? Ett liv med bättre sömn och godare middagar, med mera gemenskap och mindre bekymmer? Kan en sådan dröm betraktas som en (ovanligt klimatsmart!) utflykt från vardagen? Kan man tänka sig att förmågan att projicera sina önskningar på ett vitmålat vardagsrum med vackert trägolv inte enbart är ett tecken på intellektuell förgiftning – utan också en välsignelse?
                   När jag växte upp var ”fönstershopping” ett lustfyllt gratisnöje, fritt från skuld, synd och dåligt samvete. Att njuta med ögonen och fantisera om oåtkomliga och vackra föremål var en fullständigt accepterad form av dagdrömmeri. Att med vällust suga på estetiska sockerbitar och njuta av synen utan att äga är en konstart som arbetarklassen har praktiserat sedan lång tid tillbaka. Varför slulle jag förakta den? 

Lena Kulin

PS. Tillägg 3 juni 2010: Att filmer som ”Sex and the City 2” ligger på biotoppen är kanske ett tecken på att konsten att njuta av att betrakta utan att äga knappast är något som tillhör dåtiden. Idag anser kanske vissa att detta njutningsfulla seende är oproblematiskt, medan andra ser det som skadligt eller smått omoraliskt. Istället för att sätta moraliska etiketter på seendet/njutningen och dess föreställda konsekvenser, skulle vi kanske åter ställa oss frågan: vems njutning uppfattas som farlig och varför? DS.

Medelklassen har personliga preferenser. Arbetarklassen har dåliga vanor.

I helgbilagornas personporträtt berättas det om människors färgstarka karaktärer och unika, charmigt bångstyriga, tvärsäkra egenskaper. Jag har alltid älskat att, säger de. Jag skulle aldrig kunna leva utan. När jag är ledig brukar jag alltid. Jag måste … annars blir jag galen. Det är något med människors vanor som fascinerar. Orden aldrig och alltid är en medial fetisch.

Men, liksom det är skillnad på folk och folk, är det också skillnad på vanor och vanor. Somligas vanor beskrivs, i flersidiga insmickrande intervjuer med helsidesbilder, som exklusiva preferenser och bevis på spännande, kompromisslösa personligheter. Andras vanor beskrivs som problem som måste åtgärdas. När det gäller icke-kända arbetarklassmänniskor och deras vanor får medias ”experter” fritt fram att häckla och håna. Garderober, kylskåp, hushållsekonomier, hälsotillstånd, barnuppfostran – allt ska exponeras och fördömas och styras upp av någon som vet bättre, ju mer förnedrande desto bättre. Även här är orden aldrig och alltid eftertraktade och laddade med sprängkraft. Men inte som viktiga komponenter i deltagarnas självförhärligande berättelser, utan i deras bekräftelse av programledarna: Så här fint har vi aldrig haft det förut! Så här bra hade det aldrig blivit utan er! Lovord som manifesterar deras eget underläge.

En agent som vill ha sin drink på exakt samma sätt varje gång. Det är coolt. En man som vet vad han gillar. Wow. En grävmaskinist som vill ha såsen vid sidan om på sin kebabtallrik. Det är, av någon anledning, inte lika fräckt. När medelklassmänniskor praktiserar minutiöst repetitiva handlingsmönster ger det dem status. När arbetarklassmänniskor gör som de är vana att göra beskylls de för att vara träbockar som har fastnat i gamla hjulspår. De får veta att de borde ryckas upp med rötterna, stylas om och placeras in i ett nymålat kök där de kan skaffa sig rätt vanor. De måste gå vidare. De måste köpa nya kläder och nya glasögon. Skaffa sig nya perspektiv och principer. Gör om gör rätt, säg efter mig: Jag köper aldrig halvfabrikat. Jag använder alltid färsk basilika. Jag älskar att segla.

Förlåt, vad sa du? Att du trivs med den du är? Att det är viktigare att vara en bra människa och vårda sina relationer och se till att må bra? Att det är helt okej att vara en vanlig, förutsägbar, medelmåttig person med byxor från Lindex och skjorta från Dressman? Eller Cubus, för helvete!

Du vet att livsstilsindustrin och medelklassmedia skrattar åt dig. Rakt i ansiktet, varje dag på tv och från magasinens högblanka omslag. De kommer inte låta dig vara förrän du kapitulerar och blir någon annan. De kommer terrorisera dig tills du känner skuld över allt du gör. Tills allt som en gång var självklart blir problematiskt. De kommer tvinga dig att granska dig själv med så hatiska ögon att alla dina val, preferenser och vanor framstår som löjliga. De kommer inte att ge sig förrän du skäms så mycket för allt du är att du köper vad som helst. De vill att det ska vara plågsamt att vara du. Att det ska göra ont att komma från arbetarklassen. Det är lönsamt.

Lena Kulin