Category Archives: Klassisk sociologi

Sociologiskt lyssnande och skrivande

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

Jag stötte först på C Wright Mills i texter av den brittiske sociologen Les Back, som sällan skriver utan att någonstans diskutera ”den sociologiska föreställningsförmågan”, det vill säga konsten att koppla samman biografi och historia. I inledningen av sin bok The Art of Listening citerar Back Mills när denne skriver ”to overcome academic prose you have first to overcome the academic pose”.[i] I mitt förra inlägg diskuterade jag C Wright Mills tankar kring sociologens roll i samhällsdebatten och betydelsen av att inte bara skriva för andra sociologer, utan också för en intresserad allmänhet. Sedan dess har jag funderat på när och hur sociologer då bör ge sig in i samhällsdebatten, och om detta har Les Back en del kloka tankar. Hans begrepp ”sociologiskt lyssnande” är tydligt besläktat med Mills begrepp ”den sociologiska föreställningsförmågan”, men lägger betoning på tidsaspekten. Offentligheten ser annorlunda ut idag än på det 50-tal som Mills skrev om, och Back oroar sig för att vår kultur fokuserar mer på att tala än att lyssna.[ii]

Tidigt i The Art of Listening berättar Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika förhastade spekulationer. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the ways the meaning of such disasters are claimed by politicians and public commentators. The deliberate pace of scholarly work is to be cherished for its time-consuming craft and the opportunity it provides to point to the things that cannot be said otherwise.”, skriver han.[iii] Sociologiskt lyssnande handlar om att låta sin förförståelse utmanas.

Varken Mills eller Back är rädda för att bli avfärdade som journalister för sitt sätt att skriva, men de ser båda sociologens roll som en annan än journalistens. I analysen av terrorattacken 2005 ­­– och av upploppen sommaren 2011 – får sociologer såklart god hjälp av journalister, författare, konstnärer och dramatiker, men de betonar båda att sociologen har en unik position att, utifrån genomarbetade empiriska studier, sätta in det som hänt i ett större sammanhang. Och då handlar det inte om att göra enkla poänger, utan om att hålla det offentliga samtalet igång.[iv] En anledning till att många sociologer tvekar inför att adressera en publik utanför universitetet verkar vara en oro att analysernas komplexitet ska gå förlorad. Jag tror dock att detta har att göra med att svenska sociologer ofta förstår ”den tredje uppgiften” (att förmedla sina analyser till allmänheten) som att låta sig intervjuas av journalister. I sådana sammanhang hamnar sociologen lätt i att hela tiden svara att ”det är svårt att generalisera”, vilket inte ger läsaren/lyssnaren så mycket hjälp att förstå det diskuterade problemet. När vi skriver på eget initiativ kan vi dock själva stå för problemformuleringen och sätta tonen, vilket gör det möjligt att lyfta fram komplexitet och ändå göra sig förstådd.

I ett appendix till The Sociological Imagination ger C Wright Mills sin syn på det intellektuella hantverket. Målgruppen är studenter och yngre forskare, och han börjar då med att konstatera att ”de mest beundransvärda” tänkarna inom vår akademiska gemenskap inte skiljt ut arbetet från det övriga livet.[v] I en tid av diskussioner om utbrändhet, livspussel och kvalitetstid kan detta framstå som otroligt provocerande. När jag disputerade i våras övervägde jag aldrig ens att köpa någon doktorsring. Gift med vetenskapen har jag ingen lust att vara. Det känns snarast som en ständig utmaning att upprätthålla någon slags liv utanför arbetet. När jag läser vidare förstår jag dock att det Mills vill diskutera är varför vi väljer att forska över huvud taget, och själv är han av den bestämda uppfattningen att vi måste studera frågor som engagerar och upprör oss som människor, inte bara som forskare. Motsatsen skulle då vara att fokusera på det myndigheter eller andra finansiärer bett oss att studera, det vi kan få pengar för, det som verkar karriärmässigt strategiskt och så vidare. Nu ser ju universitetsvärlden inte ut så att vi på detta sätt kan välja våra studieobjekt, men jag tror ändå att Mills har något viktigt att säga oss här.

I en tid av ranking, utvärderingar, benchmarking och kvalitetssäkring, hur påverkas då synen på forskarens yrkesroll? Vad får oss att tro att god sociologi åstadkoms med hjälp av en formaliserad forskningsprocess? Det är ingen slump att Mills talar om forskning som ett hantverk. Hela The Sociological Imagination är en uppgörelse med vad han kallar ”den byråkratiska andan” och ett försvar för en akademisk hållning som han anser vara hotad. Sociologen är, betonar han, ingen social ingenjör vars verksamhet kan läras ut med instruktioner i punkform. Även The Art of Listening avslutas med en epilog om det intellektuella hantverket, och i Mills anda ger Back här doktorander och studenter råden att våga följa sina intressen och att anta utmaningen att bli en skribent. Han avslutar dock denna diskussion med att konstatera att ”Whether we can avoid boring our readers is a moot point, but as a first principle we should try to avoid alienating them.”[vi] Vi ska såklart inte överskatta allmänhetens intresse för sociologiska analyser, men min gissning är ändå att de flesta sociologer kan hitta läsare utanför universitetsvärlden. I vilket forum beror på ämnet. Och som jag betonat i mina två inlägg här på Sociologisuget tror jag att sociologer har en viktig roll att spela i det offentliga samtalet. I alla fall om vi tar egna initiativ och väljer ut tillfällen då vi känner att vi – efter att ha lyssnat och funderat – kan komplettera andra röster i debatten.

För er som vill läsa mer om sociologens yrkesroll kan jag rekommendera Les Backs Academic Diary på internet. Under 2010 skrev han här löpande om universitetspolitik, sina akademiska förebilder, handledning, undervisning, skrivande och sociologens roll i offentligheten.

Helena Holgersson


[i] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 2.

[ii] Ibid., s 7.

[iii] Ibid., s 20.

[iv] Om detta skriver jag mer på Ord&Bild-bloggen London Riots: http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/att-halla-det-offentliga-samtalet-igang/

[v] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press.

[vi] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 180.

Annonser

Kort och gott från Bourdieu

Av: Joacim Rosenlund

The explanation agents may provide of their own practice, conceals, even from their own eyes, the true nature of their practical mastery, i.e. that it is learned ignorance (docta ignorantia), a mode of practical knowledge not comprising knowledge of its own principles. It follows that this learned ignorance can only give rise to the misleading discourse of a speaker himself [sic] misguided, ignorant both of the objective truth about his [sic] practical mastery (which is that it is ignorant of its own truth) and of the true principle of the knowledge his practical mastery contains.  – Bourdieu (1977, Outline of a theory of practice)

Om människors narrativa berättelser inte leder direkt till att synliggöra bakomliggande strukturer, går detta då att lösa genom metodtriangulering och teori?

Skolskjutningar och anomi

av Joacim Rosenlund

Hur kan man finna förklaringar på det som inte går att förstå? Sådana fenomen beskrivs kanske lättast i form av negation, vad det inte är eller vad som saknas. En sådan företeelse i samhället är skolskjutningar som ofta om inte alltid väcker avsky, rädsla och fruktan för att det är så långt ifrån det samhälle vi är vana vid att omge oss med. I detta tillstånd är all form av respekt och solidaritet till medmänniskan som bortblåst, det är främmande men det förekommer ändå. Skolskjutningar utförs företrädesvis av unga män i skolålder med tillgång till skjutvapen med konsekvensen att ett större antal elever och lärare förlorar livet. Columbine och Virginia Tech är två uppmärksammade händelser i USA men fenomenet är inte unikt för landet, Tyskland och Finland har också drabbats på senare tid. För att inte tala om alla liknande händelser som inte fått uppmärksamhet i media.

Förundran och förtvivlan väcks kring dessa händelser i försök att förstå vad som har hänt. Ett sätt att tackla problemet är att vidare studera på vilket sätt samhället kan vara så frånvarande. En ingång till detta är samhällets reglering av individen. Detta är en sociologisk förklaring till skillnad från hänvisningar till individens psykologiska och eller biologiska dispositioner. En individ som rättar sig efter samhällets normer och lagar är reglerad på en bra nivå, en god representant för samhället och de värden som är eftersträvansvärda där. Det intressanta är inte hur en enskild händelse kan förekomma i brist på reglering utan snarare huruvida ett samhälle kan vara så långt borta att vad som helst kan hända. Émile Durkheim beskriver tillståndet, där regleringen av individen är svag, som anomi vilket bland annat sker i tider av samhällelig förändring och kris. En diskussion huruvida vår nutid genomgår omfattande förändringar eller ej kommer inte bearbetas här. Anomi ger sig till känna på individnivå i form av en förvirring där individen inte längre vet vart den står eller vilka mål och medel som är eftersträvansvärda, horisonten är så vid att en stigande frustration uppkommer. Kontakten med samhället blir här påtagligt frånvarande vilket Durkheim menar leder till självdestruktivt beteende hos individen. Skolskjutningar förklaras ibland som förlängda självmord då massakern ofta avslutas på så sätt, en kanske inte alltför avlägsen tanke.

Robert K. Merton har en annan syn på vad anomi är inom sitt funktionalistiska teoribygge. Han menar att de mål som samhället förordar som bra och eftersträvansvärda inte går att nå för alla individer, ekonomisk vinning torde vara ett tydligt exempel. Individen ventilerar denna frustration med hjälp av andra medel för att nå målen. Dessa medel ser samhället ned på – avvikande beteende såsom kriminalitet. Merton sätter upp ett antal olika alternativ som individen kan ta: allt mellan konform anpassning som exemplifieras i den laglydiga samhällsmedborgaren, till uppror där individen begår handlingar som tar avstånd från normer och regler. I upproret tar individen mest avstånd från samhället och där förekommer således minst reglering. Skolskjutningar borde då kunna vara ett av de yttersta exemplen på uppror som resultat av frustration över en viss situation.

Vad individerna är frustrerade över är ytterligare en gåta att fundera över. En profilbild över förövarna verkar ha varit svår att ta fram förutom det faktum att de flesta dåd länge har varit planerade, vilket tyder på en över tid växande missnöjsamhet över situationen. Förfrämligandet gentemot samhället och medmänniskorna växer mer och mer tills den olyckliga dagen kommer. Det är inte heller oviktigt att ta reda på vad som personifierar samhället för dessa individer: skolan, styrningen, framgången, populariteten – troligen ger allt föregående negativa associationer i form av mål som är utom räckhåll. Förklaringen av skolskjutningar ligger i det faktum att samhället är så pass frånvarande att allt kan hända och allt går för sig. Förklaringen till huruvida ett samhälle kan vara frånvarande, när det alltid omger oss, står att finna i teorin om anomi. Det finns i detta tillstånd inga konsekvenser eftersom de människor och det samhälle som kan döma inte längre finns där för individen. Behöver då inte detta tillstånd bli tydligt genom någon form av kris? Anomi är de stora strukturernas begrepp förstås men det kanske inte alltid är så tydligt i verkligheten där större dolda strukturer kan bidra till förändringar i skolmiljön, arbetet, familjesituationen o.s.v. Det kan också vara en överhängande subtil kris som är typisk för det moderna samhället vilket är en skrämmande tanke.

Detta tillstånd kan låta som en omöjlighet att ens råda bot på, fast i praktiken behöver det inte vara så svårt att förstärka det sammanhang individer behöver för att orientera sig i samhället. Tidigare skapades detta effektivt av kyrka, tradition och stat men en återgång till det gamla blir svårt och möjligen icke önskvärt. Durkheim föreslog ett ansvar på organisatorisk nivå men angav inga precisa riktlinjer för detta. Vissa riktlinjer borde ändå vara gynnsamma att följa såsom restriktiva vapenlagar som kan visa på det negativa med tillgång till vapen. Detta räcker troligen inte till utan bör kompletteras med en sammanhållning inom skolan som bearbetar det utanförskap som förekommer, möjligen kan mindre klasser och specialhjälp verka positivt, för att ta ned lösningarna på en pragmatisk nivå. Skolan kan inte ta allt ansvar givetvis, staten i stort behöver ha en policy som tar hänsyn till alla och inte lämnar någon utanför. Slutligen behövs det kanske bara någon som är uppmärksam och lyssnar för att skapa känslan av den andre, samhället och medmänniskan som ändå finns där någonstans i formen av en värdefull gemenskap som måste tas tillvara på. Tragedin syns i förövarnas ögon men hoppet är påtagligt hos de flesta andra människor med insikten att det är samma samhälle som vi alla omger oss med.

Joacim Rosenlund

KÄLLOR

Durkheim, Emile (1964). The Division of Labor in Society. New York: Free Press.

Durkheim, Emile (1983). Självmordet. Lund: Argos.

Hughes, John A., Sharrock, Wes & Martin, Peter J. (2003). Understanding classical sociology. London: Sage.

Merton, Robert K. (1938). Social Structure and Anomie. American Sociological Review, vol. 3:5, ss. 672-682

INTERNET

Tidigare skolskjutningar: http://www.gt.se/nyheter/1.1047753/tidigare-skolskjutningar

Om profiler: http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/kinkel/profile