Category Archives: Genus och kön

Varför måste Göteborgs Lucia vara en tävling?

Lena Kulin

För åtta år sedan skrev jag en krönika i GP där jag kritiserade arrangemanget Göteborgs Lucia för att vara en skönhetstävling. Nu lackar det mot jul igen och på goteborgslucia.se uppmanas besökaren titta på foton av sju olika kvinnor och lyssna på dem sjunga, för att sedan ringa och rösta på sin ”favoritkandidat”. I år är arrangemanget således inte längre en renodlad skönhetstävling – men en tävling är det i allra högsta grad – och en av grenarna heter alltjämt Skönhet.

Röstningen sker fortfarande genom ett telefonsamtal som kostar 9:90 kr. År 2004 gick pengarna till arbete mot mobbing. År 2012 går de till clownverksamheten vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Då störde jag mig på dubbelmoralen i att motverka mobbning med en skönhetstävling. Nu funderar jag mer på varför Göteborgs Lucia överhuvudtaget ska vara en tävling som handlar om att utse och ”kröna” en vinnare? Att samla in pengar till välgörande ändamål går utmärkt att göra utan att be människor granska, jämföra, värdera och välja sin ”favorit” bland ett antal kvinnor. Är det för att vi lever i en tid som är så fäst vid idén om konkurrens, vinnare och förlorare? Som har gjort Tävlingen till en metafor för livet och prestationsförmågan till ett mått på vårt existensberättigande? Kan vi någonsin komma bort från en kultur som älskar att (be)döma kvinnors utseende så länge vi lever i ett patriarkalt och kapitalistiskt system som älskar att rangordna, prissätta, värdera och skapa hierarkier?

Jag återpublicerar min krönika i frustration över att alldeles för lite har förändrats på åtta år. Skribenten har blivit äldre men inte mindre arg.

Krönika om Göteborgs Lucia, publicerad i GP 2004-12-11

”JAG VET! Vi anordnar en skönhetstävling och låter folk rösta fram den snyggaste tjejen! Vi sätter en krona på hennes huvud och kallar henne Lucia, kallar henne vacker, kallar henne vinnare. Ja va bra! Förlorarna, tjejerna som ställde upp men som inte räckte till, får stå bredvid och veta att de inte är tillräckligt fina, inte är tillräckligt bra.

Och så passar vi på att slå ett slag mot mobbingen! Jo-ho-då för 9:90 per röstningssamtal går till antimobbningsarbete. Gud så käckt! För mobbing handlar inte alls om att de snygga och självsäkra trampar på de fula och osäkra. Det handlar inte alls om upprätthållandet av hierarkier och att ranka människor efter ett mått på status som till stor del grundas på utseende. Mobbning handlar inte alls om utfrysning, uteslutning, utröstning. Nej, det är något som barn hittar på själva och det har ingenting med vuxenvärlden att göra. Eller? Det ädla löftet om att bekämpa mobbning klingar så falskt att det känns som ett hån mot de utsatta. Det är ungefär som att kränga vit makt-litteratur till förmån för integrationen, eller att sälja sprit för att samla in pengar till barn vars föräldrar supit ihjäl sig.

Hela tiden, överallt i samhället, bedöms kvinnor efter hur de ser ut och inte efter vad de kan. Även när vi ska utse Göteborgs Lucia. Poängen med ett luciatåg är att tåget ska sjunga. Alltså borde det räcka med den obligatoriska provsjungningen. Lucian kunde lottas fram. Men nej, nej. Ett skönhetsjippo måste vi ha! Nu ska vi rösta, alla ska rösta! Och ingen ska missa att det är kindben och hy och ögon och läppar som är det enda väsentliga att ta ställning till när kvinnor ska bedömas, rankas och väljas. Inte kunskap och inte talang. Hela jippot är som en enda lång hejaklack för patriarkatet. Sedan något år tillbaka kan man även rösta fram en Staffan. Tre snubbars porträtt hänger i Nordstan och jag undrar varför. Är det ett försök att legitimera att kvinnor görs till objekt? Vill ni att feministerna ska dregla över grabbarna och hålla käft? Nice try men så lätt går det inte. Problemet är att kvinnor bedöms och värderas utifrån sitt utseende för att sedan reduceras från att vara människor till att bli endast ett ansikte eller en kropp. Att utsätta killar för samma sak innebär inte att respekten för kvinnor ökar. Tro nu inte att jag ligger vaken om nätterna och slickar mig om munnen vid tanken på att få bita nacken av luciatraditionen. Ren och tight körsång har jag inget emot. Men när man klistrar på en rutten dubbelmoral som vill vara ädel och utlyser en skönhetstävling där den vackraste kvinnan ska krönas till vinnare, är bojkott det enda alternativet som återstår för min del. I dag (11 december) är din sista chans att rösta på Göteborgs Lucia 2004. Strunta i det.”

Lena Kulin

Ett fall för Sociologen

Av: Karin Berg

Jag tränar ju en del. På Friskis & Svettis. Oftast så brukar jag gå på diverse aerobics och steppass, ibland går jag på styrkepass, de kallas skivstångspass. Friskis är ganska kvinnodominerat, särskilt aerobics och step-passen. Men det finns fortfarande en del manliga individer där (en fördelning på 80-20, möjligtvis 70-30 om man räknar med dem som hänger i gymmet).

På skivstångpassen är det vanligare med manliga motionärer (som det kallas på Friskis), en tredjedel kanske och med mycket vikter. På Step- och aerobicspassen syns sällan några av ”det starka” könet till. Trodde jag, tills jag och min träningskamrat avancerade från Step 1 (som är de grundläggande motionspassen) till Step 2 (som är en fortsättningsklass). Häromdagen när vi var på en ”steptvåa” visade det sig att en tredjedel av gruppen var karlar! Detta förundrar mig. Jag har inte tid just nu (eftersom jag riktar mitt teoriläsande mot att förstå den offentliga sektorn och relationer mellan politiker och tjänstemän) att ägna mig åt förkovrande i Bourdieu och feministisk teori.

Jag tänker mig att här har vi ”Ett fall för Sociologen” där vi tillsammans kan skapa mening om den här sociologiska betraktelsen. Rent spontant tänker på jag på följande frågor:

–       Vad är Friskis & Svettis för typ av träningsställe? Hänger det samman med symboliskt kapital och olika typer träningsanläggningar?

–       Step 2 är en specialisering, Step kan väl anses som en träningsaktivitet för ”det svaga könet”, om män ska praktisera det måste de göra det hardcore, dvs. gå på de svåraste passen?

Miljömärkt konsumtion – en klassfråga?

Lena Kulin

Detta inlägg är en förkortad version av en artikel som jag skrivit, som undersöker huruvida det finns något samband mellan klass och ”miljömärkt konsumtion”, och i så fall, hur det är beskaffat samt huruvida det har förändrats över tid.

Konsumtion är enligt Bourdieu starkt förknippat med klass. Enligt Bourdieu tillägnar sig individen en särskild sammansättning av ”kapital” genom att interagera med en viss omgivning; kulturellt, ekonomiskt, socialt och symboliskt.  Detta kapital ger henne ett visst habitus – en slags tyst kunskap om ett sätt att vara människa på – och placerar henne i en viss klassituation. I detta habitus ingår även individens smak, det vill säga, vad en människa tycker är fint och fult, bra och dåligt, onödigt och nödvändigt. Detta innebär att olika sätt att konsumera kan utgöra ett (medvetet eller omedvetet) uttryck för, och en konsekvens av, individens klass.

Mycket förenklat kan man säga att kopplingen mellan klass och smak regleras av specifika uppfattningar om ”det nödvändiga”. Bourdieu skriver exempelvis att arbetarklassen tenderar att betrakta dyrare, mer ”extravaganta” eller exklusiva varor och livsmedel, som onödvändiga, medan borgarklassen (vilket i grova drag motsvaras av ”tjänstemän” i denna undersökning) ofta ser en nödvändigt i att konsumera produkter som de uppfattar som särskilda i relation till standardvarianten av samma produkter. Genom att göra sådana smakdistinktioner försöker borgarklassen ge uttryck för en ”mer kultiverad” smak, vilket är ett sätt att särskilja sig från arbetarklassen.

Kan det vara så att konsumtion av miljömärkta varor påverkas av individens sammansättning av kapital, av hennes klass? I denna artikel undersöks relationen mellan klass och, vad jag här kallar, ”miljömärkt konsumtion” . Den centrala frågeställningen är: finns något samband mellan klass och miljömärkt konsumtion? Svaret på den frågan kommer att handla om huruvida det fanns ett signifikant samband mellan miljömärkt konsumtion och åtskilda klasshabitus i Sverige år 1992 och 2007.

För att besvara dessa frågor har jag gjort en multipel linjär regressionsanalys med datamaterial från enkätundersökningarna Riks-SOM 1992 och 2007. Riks-SOM är enkätundersökning som utförs årligen av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet . Undersökningen är riksrepresentativ vilket innebär att signifikanta resultat kan generaliseras till hela Sveriges befolkning. Data inhämtas med hjälp av postenkäter som skickas hem till slumpvis utvalda svenska medborgare. Enkäten innehåller frågor om samhälle, opinion och medier, vilket även inkluderar ett avsnitt om miljö och energi. Jag använder mig här av data från 1992 och 2007.

Ett summerat index som mäter miljömärkt konsumtion

Den beroende variabeln är ett summerat index som mäter i vilken utsträckning individen ägnar sig åt ”miljömärkt konsumtion”. Indexet bygger på två frågor och kan ge individen ett indexpoäng på 0-10. Frågorna är två delfrågor till frågan ”Hur ofta gör du personligen nedanstående saker?”; med tillägget ”av miljöskäl?” i Riks-SOM 2007. Delfrågorna lyder: ”Handlar miljömärkta varor” och ”Äter biodynamiskt odlade grönsaker” (Riks-SOM 1992) samt ”Äter ekologiskt odlade grönsaker/frukt” i Riks-SOM 2007 (se Not 1 längst ner) . Svarsalternativen för båda delfrågor är ”aldrig, ibland, ganska ofta, mycket ofta, alltid”. Den beroende variabeln – klass – består av fyra olika frågor som mäter individens klassbakgrund, yrkesgruppsposition, hushållets årliga inkomst och utbildning. Som kontrollvariabler används kön, ålder och medlemskap i miljöorganisation. Att ”medlemskap i miljöorganisation” inkluderas som kontrollvariabel motiverar jag med det enkla antagandet att konsumtion av miljömärkta varor rimligtvis påverkas av huruvida man har intresse, kunskap och engagemang i miljöfrågor.

Vad menas med ”miljömärkt konsumsion?”

Genom att slå samman två frågor till ett index försöker jag jämföra i vilken grad individer i olika klasser ägnar sig åt att konsumera varor som är ”miljömärkta”, dvs. varor som särskiljs från icke-miljömärkta varor på något sätt. Det är detta jag kallar  ”miljömärkt konsumtion”. Ett index som bygger på bara två frågor håller dock inte särskilt hög validitet, så resultatet ska tas med en nypa salt. Jag uppmanar läsaren att se det som en grovhuggen uppskattning, inte som en precis ”mätning”.

I Riks-Som undersökningarna specificeras inte vad som menas med begreppen ”miljömärkta varor”, ”ekologiskt odlade” eller ”biodynamiskt odlade”. Respondenten lämnas att själv närmare bestämma vad för slags varor och livsmedel dessa begrepp omfattar. Att göra en jämförande analys av innebörden som gemene man lade i de båda begreppen vid enkäternas utförande är en alltför stor uppgift för att inkludera i den här rapporten. Jag har därför valt att inte vidare diskutera skillnaderna mellan begreppen, utan betraktar frågorna som i stort sett jämförbara . Jag tar inte här ställning till huruvida ”miljömärkta” varor verkligen är skonsammare mot djur, natur, miljö och klimat eller inte. 

Konstruerade extremfall

Resultatet av analyserna ska tolkas så att referenskategorin – som i detta fall är ”Extremfallet Arbetsklassen” – ger ett värde som kan jämföras mot de värden som andra klasser får. Genom att konstruera olika ”extremfall av klasser” kan vi se om det finns några signifikanta skillnader mellan dessa klassers grad av miljömärkt konsumtion. Extremfallet Medelklass utgörs av en individ som är högutbildad, arbetar som tjänsteman eller företagare, är uppvuxen i en akademikerfamilj/hem och som lever i ett hushåll med höginkomst. Extremfallet av Arbetarklass utgörs av en individ som är lågutbildad, betecknar sig som arbetare, kommer från en arbetarklassfamilj/hem, och vars hushåll har en låg årlig inkomst. Om det inte föreligger några signifikanta skillnader mellan dessa grupper med avseende på miljömärkt konsumtion kan inte nollhypotesen förkastas.

Resultat och slutsatser

Det predicerade indexpoängen för en ung (15-20 år) kvinna av arbetarklassen är 3.56 år 1992, och 3.55 år 2007. Om individen istället är en man blir indexpoängen 3.00 år 1992, medan kön inte ger någon signifikant effekt alls år 2007; då får både kvinnor och män i arbetarklassen 3.56 poäng. Arbetarklassens grad av miljömärkt konsumtion har alltså inte ökat eller minskat mellan 1992 och 2007.

De variabler som ger signifikanta avvikelser från referenskategorin (arbetarklassen) år 1992 är hög utbildning, att tillhöra en akademikerfamilj, att vara man, samt att vara medlem i en miljöorganisation. Det predicerade värdet för ett ”extremfall av medelklassen” år 1992 är en indexpoäng på 4.24 för män och 4.79 för kvinnor. År 2007 är som sagt könsskillnaden icke-signifikant, men effekterna av hög utbildning och att vara medlem i en miljöorganisation har fördubblats jämfört med 1992: medlemskap gav +1 indexpoäng 1992 och +2 indexpoäng 2007. Ett extremfall av medelklassen år 2007 får 6.03 poäng – kvinna som man.

Slutsatsen är att det fanns ett samband mellan klass och miljömärkt konsumtion både 1992 och 2007. Detta samband var dock betydligt starkare år 2007 jämfört med år 1992. Sambandet mellan kön och miljömärkt konsumtion som var tydligt år 1992 har försvunnit år 2007. De aspekter av klass som visar signifikanta skillnader mellan arbetar- och medelklassen är såväl 1992 som 2007 utbildning och social klassidentitet. Inkomst och yrkesgrupp har därmed inga signifikanta effekter alls. Detta tyder på att kulturellt kapital är en mer betydelsefull form av kapital än socialt och ekonomiskt kapital vad gäller klasskillnader i miljömärkt konsumtion.

En inte alltför vild tolkning av detta resultat är att en högutbildad, men inte högavlönad, typ av medelklass, under 2000-talet har börjat ägna sig åt miljömärkt konsumtion för att på så vis uttrycka ett reflekterat och medvetet, förhållningssätt till konsumtion såsom livsmedel och grönsaker. Miljömärkt konsumtion kan, med Bourdieus eget begrepp, kommit att bli ett distinktion med vilken en medelklass med kulturellt kapital särskiljer sig från arbetarklassen. Detta skulle även kunna förklara varför skillnaden mellan kön har minskat så drastiskt; både kvinnor och män har habitus.

Lena Kulin

Noter:

1. Tyvärr har några av de frågor som är viktiga för den här rapporten formuleras på något olika sätt år 1992 och 2007. Jag gissar att det beror på att enkäten måste uppdateras för att följa med tiden då begrepp uppstår och försvinner ur det offentliga samtalet. Dessa diskrepanser medför att den föreliggande rapportens validitet försämras. Det bästa hade givetvis varit om alla frågor som jag här inkluderar i min analys hade varit formulerade på exakt samma sätt. Skillnader i formuleringar medför en ökad risk för att respondenterna har tolkat frågorna på olika sätt och även ”menat” olika saker med sitt svar, vilket gör att frågorna mäter olika fenomen. I vilken grad sådana olika tolkningar verkligen har förekommit är förstås omöjligt att veta. Validiteten i denna studie är därmed tyvärr inte optimal. En längre diskussion om de specifika problematiska frågorna, samt fullständiga beskrivningar av omkodningar av variablerna och konstruktionen av den beroende variabeln publiceras inte här men kan fås av författaren på begäran.

Referenser

Riks-SOM 1992, SOM-institutet, Göteborgs Universitet
Riks-SOM 2007, SOM-institutet, Göteborgs Universitet
Bourdieu (1984) Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste, Cambrige: Harvard University Press. Se särskilt kapitlet The Choice of The Necessity, 372-386.