Category Archives: Forskning och vetenskap

Sociologiskt lyssnande och skrivande

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

Jag stötte först på C Wright Mills i texter av den brittiske sociologen Les Back, som sällan skriver utan att någonstans diskutera ”den sociologiska föreställningsförmågan”, det vill säga konsten att koppla samman biografi och historia. I inledningen av sin bok The Art of Listening citerar Back Mills när denne skriver ”to overcome academic prose you have first to overcome the academic pose”.[i] I mitt förra inlägg diskuterade jag C Wright Mills tankar kring sociologens roll i samhällsdebatten och betydelsen av att inte bara skriva för andra sociologer, utan också för en intresserad allmänhet. Sedan dess har jag funderat på när och hur sociologer då bör ge sig in i samhällsdebatten, och om detta har Les Back en del kloka tankar. Hans begrepp ”sociologiskt lyssnande” är tydligt besläktat med Mills begrepp ”den sociologiska föreställningsförmågan”, men lägger betoning på tidsaspekten. Offentligheten ser annorlunda ut idag än på det 50-tal som Mills skrev om, och Back oroar sig för att vår kultur fokuserar mer på att tala än att lyssna.[ii]

Tidigt i The Art of Listening berättar Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika förhastade spekulationer. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the ways the meaning of such disasters are claimed by politicians and public commentators. The deliberate pace of scholarly work is to be cherished for its time-consuming craft and the opportunity it provides to point to the things that cannot be said otherwise.”, skriver han.[iii] Sociologiskt lyssnande handlar om att låta sin förförståelse utmanas.

Varken Mills eller Back är rädda för att bli avfärdade som journalister för sitt sätt att skriva, men de ser båda sociologens roll som en annan än journalistens. I analysen av terrorattacken 2005 ­­– och av upploppen sommaren 2011 – får sociologer såklart god hjälp av journalister, författare, konstnärer och dramatiker, men de betonar båda att sociologen har en unik position att, utifrån genomarbetade empiriska studier, sätta in det som hänt i ett större sammanhang. Och då handlar det inte om att göra enkla poänger, utan om att hålla det offentliga samtalet igång.[iv] En anledning till att många sociologer tvekar inför att adressera en publik utanför universitetet verkar vara en oro att analysernas komplexitet ska gå förlorad. Jag tror dock att detta har att göra med att svenska sociologer ofta förstår ”den tredje uppgiften” (att förmedla sina analyser till allmänheten) som att låta sig intervjuas av journalister. I sådana sammanhang hamnar sociologen lätt i att hela tiden svara att ”det är svårt att generalisera”, vilket inte ger läsaren/lyssnaren så mycket hjälp att förstå det diskuterade problemet. När vi skriver på eget initiativ kan vi dock själva stå för problemformuleringen och sätta tonen, vilket gör det möjligt att lyfta fram komplexitet och ändå göra sig förstådd.

I ett appendix till The Sociological Imagination ger C Wright Mills sin syn på det intellektuella hantverket. Målgruppen är studenter och yngre forskare, och han börjar då med att konstatera att ”de mest beundransvärda” tänkarna inom vår akademiska gemenskap inte skiljt ut arbetet från det övriga livet.[v] I en tid av diskussioner om utbrändhet, livspussel och kvalitetstid kan detta framstå som otroligt provocerande. När jag disputerade i våras övervägde jag aldrig ens att köpa någon doktorsring. Gift med vetenskapen har jag ingen lust att vara. Det känns snarast som en ständig utmaning att upprätthålla någon slags liv utanför arbetet. När jag läser vidare förstår jag dock att det Mills vill diskutera är varför vi väljer att forska över huvud taget, och själv är han av den bestämda uppfattningen att vi måste studera frågor som engagerar och upprör oss som människor, inte bara som forskare. Motsatsen skulle då vara att fokusera på det myndigheter eller andra finansiärer bett oss att studera, det vi kan få pengar för, det som verkar karriärmässigt strategiskt och så vidare. Nu ser ju universitetsvärlden inte ut så att vi på detta sätt kan välja våra studieobjekt, men jag tror ändå att Mills har något viktigt att säga oss här.

I en tid av ranking, utvärderingar, benchmarking och kvalitetssäkring, hur påverkas då synen på forskarens yrkesroll? Vad får oss att tro att god sociologi åstadkoms med hjälp av en formaliserad forskningsprocess? Det är ingen slump att Mills talar om forskning som ett hantverk. Hela The Sociological Imagination är en uppgörelse med vad han kallar ”den byråkratiska andan” och ett försvar för en akademisk hållning som han anser vara hotad. Sociologen är, betonar han, ingen social ingenjör vars verksamhet kan läras ut med instruktioner i punkform. Även The Art of Listening avslutas med en epilog om det intellektuella hantverket, och i Mills anda ger Back här doktorander och studenter råden att våga följa sina intressen och att anta utmaningen att bli en skribent. Han avslutar dock denna diskussion med att konstatera att ”Whether we can avoid boring our readers is a moot point, but as a first principle we should try to avoid alienating them.”[vi] Vi ska såklart inte överskatta allmänhetens intresse för sociologiska analyser, men min gissning är ändå att de flesta sociologer kan hitta läsare utanför universitetsvärlden. I vilket forum beror på ämnet. Och som jag betonat i mina två inlägg här på Sociologisuget tror jag att sociologer har en viktig roll att spela i det offentliga samtalet. I alla fall om vi tar egna initiativ och väljer ut tillfällen då vi känner att vi – efter att ha lyssnat och funderat – kan komplettera andra röster i debatten.

För er som vill läsa mer om sociologens yrkesroll kan jag rekommendera Les Backs Academic Diary på internet. Under 2010 skrev han här löpande om universitetspolitik, sina akademiska förebilder, handledning, undervisning, skrivande och sociologens roll i offentligheten.

Helena Holgersson


[i] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 2.

[ii] Ibid., s 7.

[iii] Ibid., s 20.

[iv] Om detta skriver jag mer på Ord&Bild-bloggen London Riots: http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/att-halla-det-offentliga-samtalet-igang/

[v] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press.

[vi] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 180.

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Om Sociopedia och inlåsning av kunskap

Av: Stefan Molnar

Christoffer Kullenberg skriver intressant på sin blogg om den PR-event som bokförläggaren SAGE höll på årets Världskongress i Sociologi i Göteborg. Sociologin är som bekant ett ämne som intresserar sig mycket för frågor kring kopplingen mellan normer, värderingar, kunskapsspridning,  makt och hierarkier. I det här sammanhanget är den wikipedia-liknande plattform som SAGE har upprättat – Sociopedia – och som presenterades på deras event, intressant. Sociopedia är alltså en sida där privatpersoner kollaborativt kan gå in och skriva om sociologirelaterade frågor. Men, till skillnad från en plattform som Wikipedia, existerar det här ett krux, nämligen det att man måste betala medlemsavgift i ISA (International Sociologial Assocation) för att få skriva på Sociopedia. Detta uppfattar Christoffer Kullenberg som kontraproduktivt eftersom det 1) inte tillåter alla att skriva på Sociopedia och 2) låser in kunskap, i en tid då det i den digitala ekonomin inte finns någon anledning att låsa in kunskap och att inte låta alla ta del av den gratis. Kopplingen mellan kunskap och makt blir alltså här mkt tydlig.

De kommentarer som följer inlägget är också intressanta. I en tid då andra discipliner mer och mer tar över sociologin studieområden, så befinner sig ämnet i kris. Det är bara genom att blanda sig med andra discipliner som ämnet kan bli relevant igen. Att alltså låsa in och försökta skydda den ”Sociologiska kunskapen” och hålla den rent, på det sätt som är fallet med Sociopedia, är bara ett sätt att göra ämnet ännu mer irrelevant, står det i en av kommentarerna.

En anledning till mindre oro?

Av: Stefan Molnar

Under många år nu har det talats en hel del om överutbildningen bland akademiker på den svenska arbetsmarknaden. SACO släppte häromsistens en rapport om just överutbildning och underutbildning där de menar att en tredjedel av alla på arbetsmarknaden är överutbildade; en rapport som refererades till åtminstone i GP och SVD häromdagen (minns inte datum). Kristina Persdotter, utredare på TCO, menar dock att dessa siffror är gravt missvisande. Hon skriver:

De studier som visar att en så stor andel som en fjärdedel till en tredjedel av arbetskraften är överutbildad visar också att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade har en gymnasieutbildning som högsta utbildning.

Visst finns det ett matchningsproblem på arbetsmarknaden men det är problematiskt att hänvisa till gymnasieutbildade som överutbildade, men sedan presentera det som att det är de högskoleutbildade som inte är väl matchaden på arbetsmarknaden… policymässigt är det väldigt missvisande. Till detta tillkommer att:

1. Den yrkesklassificering som SACO använder sig av – SEI – är gammal, och utifrån den yngre klassificeringen SSYK är det enbart nio procent, inte mellan en fjärdedel och en tredjedel som är överutbildade.

2. Levnadsnivåundersökningen 2000 visar att det enbart är 4 procent som anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt jobb och 15 procent något överkvalificerade för sitt jobb (gymnasieutbildade ej borträknade).

3. Det finns en OECD-studie som visar att enbart 6 procent av de inrikes födda och cirka 16 procent av de utrikes födda kan betecknas som överutbildade (gymnasieutbildade ej borträknade).

4. Och att det tre år efter examen enbart är nio procent som anses sig vara överutbildade eller inte har ett jobb som matchar utbildningen.

Så enligt dessa studier är det väldigt grovt runt 10 procent som är överutbildade, både enligt olika klassificeringar och studier där personer har gjort självuppskattningar. En stor skillnad jämfört med en fjärdeldel eller tredjedel alltså.

Intressant. Som universitetsstudent kanske man ändå inte bör vara så orolig som trots allt?

Kristina Persdotter betonar speciellt att detta är ett problem eftersom det, om jag förstår henne rätt, kan leda till att en politik förs där universitetsutbildningen nedrustas… alltså ett typiskt exempel på forskningens performativa – samhällspåverkande – potential.

Om YH-utbildningar och jobbtillväxt

Av: Stefan Molnar

Häromdagen läste jag en artikel i Metro om satsningen på YH-utbildningar i Västsverige. Efter hotet om SAABs nedläggning bestämde sig Regeringen för att avsätta pengar till fler utbildningar inom yrkesvux/komvux i Trollhättan och i andra delar av VG-regionen. Det pratas om totalt 2500 nya utbildningsplatser under 2010 enligt artikeln. En person som läser en YH-utbildning till filmarbetare med inriktning på ljudteknik intervjuas, liksom ytterligare en person som läser en utbildning som syftar till att utbilda personer till någonting i stil med vaktmästare. Filmarbetar-studenten berättar att hon och hennes studentkamrater har praktik en tredjedel av tiden – totalt 6-7 olika praktikplatser – samt att utbildningen är så sammanvävd med arbetslivet att eleverna inte har några fasta lärare överhuvudtaget; ”all teori får vi av yrkesverksamma” säger hon.

Denna typ av utbildningar är speciellt bra på att slussa in personer i arbetslivet; 8 av 10 som går ut denna typ av utbildningar har relevant jobb ett år efter examen, kontra 5 av 10 när det gäller universitetsutbildningar. Men detta känns inte så konstigt. Att filmstudenten i artikeln undervisas av personer från arbetslivet gör att hon tillgodogör sig så kallad ”praktisk kunskap” – kunskap som har vuxit fram ute på arbetslivet och är anpassad efter detta – snarare än den ”vetenskapliga/teoretiska kunskap” som växer fram inom akademin och vilken man lär sig av de lärare/forskare som oftast undervisar om man pluggar på universitetet. Hennes praktikplats ger också behövligt socialt kapital (ens kontaktnät blir allt allt viktigare i arbetslivet i och med att den högre utbildningens värde har urholkats något, har Goldthorpe visat), liksom kulturellt kapital i form av att hon lär sig att föra sig, tala, se ut m.m. på rätt vis.

För den enskilda individ som vill ha jobb är alltså det en bra idé att läsa en YH-utbildning (så länge man kan hitta en utbildning som passar just det område som man vill ha jobb inom, såklart). Däremot kan man ifrågasätta den stora satsningen på dessa utbildningar med samhällsnyttan som motiv. Att filmstudenten i artikeln lättare får ett jobb inom film genom sin utbildning, innebär ju inte att det absoluta antalet jobb i samhället ökar eller att den absoluta tillväxten ökar, bara att hon bättre kan konkurrera med den individ som istället läser film vid universitetet och som inte får samma praktiska kunskap samt sociala och kulturella kapital. Hon får jobbet som erbjuds, istället för studenten som läser vid universitetet. Och om hon får detta jobb går denna andra individen kanske arbetslös. Men det är alltså möjligheten till ökad tillväxt i ekonomin som beskrivs som den stora fördelen med denna typ av utbildningar, enligt den utredare vid YH-verket som intervjuas i artikeln. Men för mig känns det som att det är för jobbgenerering för den enskilde individen som YH-utbildningen som beskriv är bra, inte för jobbgenerering på samhällsnivå. Om man vill satsa på utbildningar som ger ökat antal arbetstillfällen på samhällsnivå känns det därför som att det är bättre att satsa ännu mer på att människor från grundskolekompetens, samt på utbildningar inom vård och omsorg vilka ökar folkhälsan, liksom på den typ av innovationsbaserade utbildningar inom områden som medcin, naturvetenskap och teknik som sägs bli allt viktigare för tillväxt (se t.ex. Ed Glaeser).

”Kampen om kunskapen” och forskningens förändrade roll

Av: Stefan Molnar

Marie Demker skrev häromsistens ett intressant inlägg på sin blogg om hur ”kampen om kunskapen” verkar bli allt viktigare inom politiken. Hon skriver bland annat:

Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

och…

…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd.

I dagens informationssamhälle blir som bekant information/kunskap allt viktigare för olika aktörers framgång. Att olika aktörer som idéburna organisationer, företag, politiska partier, myndigheter, privatpersoners m.m hänvisar till studier av olika slag hör ju till vardagen. Skapandet av produkter och tjänster blir ju allt mer kunskapsbaserad, kunskap blir också allt mer av en handelsvara i sig och kunskapen blir också allt viktigare för att legitimera sin egen existens (en utveckling som Manuel Castells har beskrivit). Det är i detta sammanhang som Bjereld och Demker talar om att det i dagens samhälle och på en mängd olika arenor sker en ”kamp om kunskapen”.

En annan utveckling, som det vid flera tidigare tillfällen har talats om här på bloggen är att forskningen har fått en förändrad roll under senare år, så kallad mode 2-kunskapsproduktion. Forskningen har bland annat börjat fokusera mer på tillämpning och har på ett aktivt sätt börjats öppnas upp för påverkan från aktörer utanför akademin och till och med i många fall gjort en resa till arenor utanför akademin; till tankesmedjor, konsultfirmor, forskningsinstitut, analysavdelningar inom organisationer av olika slag. Jag tror att Bjereld och Demkers snack om ”kampen om kunskapen” innehåller en viktig pusselbit till en förklaring av varför forskningen har fått just denna förändrade inriktning under senare år.

I och med att olika aktörer blir allt mer beroende av att kunna hänvisa till studier av olika slag (påverka ”kunskapens innehåll”) för att klara sig i konkurrensen, sker det också en ökad efterfrågan på individer och institutioner som kan genomföra dessa studier. Därför förändras också forskningens utseende åt mer av ett mode 2-utseende, just eftersom forskning – som allt annat idag – är beroende av efterfrågan för att kunna överleva.

Utöver detta är det också rimligt att tänka sig att forskarens roll förändras, från den mer professionella, grundforskningsorienterade, forskaren, till en mer policyorienterad och populärt orienterad forskare (i linje med Michael Burroways typologi över olika forskartyper). Detta är en utveckling som pågår inom universiteten men karaktäriseras förmodligen ännu mer av att allt fler analytiker och liknande anställs inom organisationer av olika slag utanför universiteten. Forskaren blir alltså en konsult i ”kampen om kunskapen”; konsult till: företaget i dess jakt på nästa försäljningssuccé, till kommunen i kampen om den perfekta utvecklingsstrategin eller till den idéburna organisationen i kampen för nästa Allmäna Arvsfonden-bidrag. Den ökade populariteten av titlar som omvärlds-/samhälls-/marknadsanalytiker och liknande vittnar om samma utveckling.

Slutligen kan man också tänka sig att detta påverkar utbildningsväsendets utseende. Forskning och utbildning har ju nämligen länge gott hand i hand. Och i och med att forskningsmiljöer förändras så påverkar detta också utbildningsväsendet till att förändras. Inom utbildningsväsendet kan man nämligen se en liknande utveckling mot allt mer tal om tillämpning, användbarhet, anställningsbarhet och liknande; framförallt inom yngre universitet högskolor, vilkar inte har lika mkt av en gammal forskningstradition, tycker jag mig kunna se en sådan utveckling. KY-utbildningarnas ökning vittnar om samma förändringsprocess. Det är alltså inte enbart forskningen som har förändrats i och med informationssamhällets framväxt. Även många av de studenter som utbildas nu, utbildas för att i framtiden gå ut i arbetslivet – till den offentliga förvaltningen, till konsultfirman, till företaget, organisationen eller universitetet – just för att samla in datan, analysera informationen, skriva rapporten och därmed också bidra till ”kampen och kunskapen”.

Globalisering och psykisk sjukdom

Av: Stefan Molnar

Ofta när vi talar om globalisering tänker vi på hur saker som ekonomiska system, ekonomiska kriser, populärkultur, företag, sociala rörelser m.m. sprids över världen. En form av globalisering som det däremot inte så ofta talas om är hur vår syn på psykisk sjukdom förändras i och med den ökande grad av transplanetära relationer som globalisering innebär. Jag läser ett intressant inlägg om ämnet på bloggen antropologi.info, apropå boken Crazy Like Us: The Globalization of the American Psyche av Ethan Watters. Det ”västerländska”, biomedicinskt influerade sättet att se på psykiskt sjukdom, håller enligt denna bok, as we speak, på att, som (citat) ”en smitta”, spridas över världen. Variationerna kring vad som ses som psykisk sjukdom varierar förvånansvärt mycket över olika delar av världen och hänger ihop med kulturella värderingar och praktiker. Roller som Läkaren, Shamanen och Medicinmannen har alltid haft stor makt över hur definitionerna sätts. Samtidigt ser vi idag en globalisering av västerländska begrepp och definitioner kopplade till psykisk sjukdom, som delvis hänger ihop med läkemedelsföretagens och den västerländska medicinens ökade hegemoni.

Den stora fokus på biomedicinska sjukdomsförklaringar som förekommer inom den västerländska traditionen har dock negativa bieffekter. Att betrakta psykiska åkommor som någonting som härrör från gener och andra ting inuti individen, snarare än något som hänger ihop med sociala processer utanför individen, har enligt flera studier visat sig vara dåligt för individers hälsa. Vi har en tendens att behandla individer på ett sämre och hårdare vis om vi ser deras sjukdom som att den kommer inifrån individen själv, snarare än att se individens sjukdom som ett resultat av de sociala sammanhang under vilka han eller hon lever. Samma sak med den västerländska tendensen att tillerkänna människor specifika identiteter som är kopplade till sjukdomstillstånd (t.ex. att en person är ”Schizofren” eller ”Deprimerad”) Detta med att stänga in en individ i en kategori är alltså inte bra för individens hälsa. Boken verkar längta efter ett lugnare och mer omhändertagande sätt att se på och behandla psykiskt sjuka, vilket den anser existerar på vissa andra platser i världen. Folk med schizofreni klarar sig t.ex. bättre i många utvecklingsländer än i länder i ”väst” menar författaren (vilket även Alf Hornborg har skrivit om i sitt bidrag till boken Moderna människor).

Jag har inte läst boken själv, men tycker att resonemanget, på det stora hela, låter vettigt. Som jag tänker mig är det inte så att de tillstånd som vi kallar för t.ex. schizofreni eller depression inte existerar i andra delar av världen. Poängen är snarare att ”västerländska” begrepp, definitioner och sätt att kategorisera folk inte har lika tydlig närvaro överallt i världen, men att de nu håller på att globaliseras. Och att detta i sin tur får betydelse för hur vi betraktar varandra och hur människor mår.

Men samtidigt. Kategorier är nödvändiga för att folk ska kunna ges rätt behandling. Och visst har också ”psykisk sjukdom” med biokemiska processer att göra. Vissa mediciner gör mycket gott för människors psykiska hälsa och en förståelse av neurologiska, genetiska m.m processer är en nödvändighet för att mediciner ska kunna utvecklas och användas på rätt vis. Jag ser också då och då tecken på att identitetsmarkörer kopplade till sjukdom faktiskt kan vara positivt för en individ; ”ahhh, äntligen vet jag vad som är fel på mig”. Men som boken lyfter fram verkar det också finnas problem med en allt för ”rigid” syn på psykisk sjukdom i vilken individen är determinerad av sin inre biologi och kemi. Men..

… 1. Är verkligen ”den västerländska traditionen” så fast i biologitänket som boken verkar säga? Eller är boken bara ännu ett uttryck för en, som jag uppfattar det, ständigt återkommande tendens inom ämnen som antropologi och sociologi att överdriva ”biologismen” inom västerländsk medicin och psykologi? Det psykodynamiska perspektivet med sin fokus på de sociala relationernas betydelse för individens själstillstånd har ju trots allt haft en fantastiskt stor påverkan på det västerländska tänkandet och har det än idag… 2. Och om den västerländska traditionen har de problem som blogginlägget som jag har läst ger sken av, hur bör vår syn på psykisk sjukdom formas så att den gynnar individens välmående på största möjliga sätt?