Category Archives: Ekonomi

Ekonomisk sociologi, varumärkesteori, gemenskap.

De senaste tjugo åren så har globaliseringen skapat en förskjutning av våra konsumtionsbeteenden. Varumärken har skapats, bildat mening och placerat människor i sociala grupper/kontexter. Ofta har det skett genom reklam som i sin tur har lett till en identifikationsprocess hos oss som individer beroende på social härkomst och konsumtion som statusmarkör etc. Detta kombinerat med det faktum att trender sprider sig snabbare (tex genom sociala medier) har gjort det möjligt för producenter och detaljister att faktiskt standardisera fler produkter under sina varumärken snarare än att individanpassa dem. Ibland verkar det dock som att dessa principer är relativt nya för varumärkesägarna. Jag arbetade med en stor detaljhandelskedja i ett tidigare uppsatsarbete och ett vanligt återkommande argument som man ofta får höra, från både producenter och detaljister, är att deras konsumenter, oavsett marknad, kräver allt mer individuella produkter och lösningar. Det vill säga att fler produkter måste individualiseras för att allt fler i dag har individuella smakpreferenser. Till exempel så beskriver Holger och Holmberg (Identitet om varumärken, tecken och symboler, 2002) att ”konsumenternas köpbeteende påverkas numera mycket av individualism och att skapa sig en egen identitet samt att personlighet är något som eftersträvas av många”. Det handlar alltså inte längre om att massproducera varor som alla är likadana och har samma funktion och utseende. Istället vill företagen skapa en produkt som gör att kunden känner sig speciell och utvald av företaget så att de stannar som kunder och förblir trogna. Jag menar emellertid att detta inte riktigt stämmer överens med de kulturella symboler som vissa varumärken faktiskt utgör. Det jag ämnar emfasera är att alla val vi gör, vad och vart vi handlar, vad vi har på oss, väljer att bo, vilken bil vi kör etc, är aktiva val gjorda utifrån vilken kontext vi lever i eller strävar att tillhöra och kan därför aldrig begränsas till att endast vara individuella preferenser. De föreligger alltid ett sammanhang. För visst skapar vi oss en identitet genom varumärken, för att precis som i samhället i stort, passa in, inta en position eller som en symbolisering/förlängning av vem vi är i en grupp.

Marknadsförare måste därför någorlunda begripa sociologiska kontexter och ge sig i kasst med traditionellt sociologiska begrepp för att förstå, dels varumärkets innebörd rent kulturellt, samt hur detta i sin tur påverkar den moderna sociala statifieringen eller begrepp som position/status. Alltså förstå specifika målgrupper på någon slags makronivå och därefter utveckla ett produktsortiment som sedermera bildar ett intresse för just den specifika populationen, eller konsumentkultur, utan att kanske vara alltför individuellt anpassad. Affärsutveckling som bland annat IKEA inom inredning, Specsavers inom optik, H&M och ZARA inom konfektion kan ses som exempel på massproducerade men icke individanpassade varor, på en dessutom global marknad. Här kan vi se prov på hur man standardiserat sina produkter genom en tydlig strategi med utgångspunkt i konsumenters behov som utvecklats genom trender. Lyckas man med detta så sparar man dessutom både tid och således pengar vilket i sin tur förbättrar verksamhetens marginaler. ”Många företag organiserar om sin verksamhet för att bli konsumentdriven istället för produktdriven. Men fortfarande fokuserar man främst på individen, snarare än gruppen” enligt Katarina Graffman som är doktor i antropologi. ”David Ogilvy, som grundade Ogilvy Group (en av världens främsta reklambyråer, red. anm.) var så fascinerad av sociologi och antropologi att han ville flytta huvudkontoret från Manhattan till Princeton. Men den dimensionen finns inte i marknadsföringen i dag”, säger Rory Sutherland som är vice styrelseordförande för bolaget. Samtidigt sker alltså en förflyttning av vad som traditionellt har ansetts som status eller varumärken privilegierade en specifik grupp individer av ett samhälle. Notera att vårt behov av gemenskap alltså är det som styr varumärkesvalet. Och i ett samhälle i förändring, genom en globalisering, eller på grund av till exempel konjunkturnedgång och recession, så förändras också våra beteenden. Beteenden som sedan styr hur vi ser på våra val av varumärken och vår konsumtion i stort. Om vi utgår från hur författaren Alain de Botton förklarar det hela så kan vi åtminstone skönja själva essensen i begreppet status: ”We care about our status for a simple reason: because most people tend to be nice to us according to the amount of status we have.” Men frågan är alltså hur status anpassar sig och förändras i ett mer svårdefinierbart och diversifierat samhällsklimat där produkter och tjänster, liksom vi själva, blir alltmer fragmenterade? Analysföretaget Trendwatching delar in statusbegreppet i fem olika typer när det gäller vår konsumtion i ett dynamiskt konsumtionssamhälle där de mer traditionella markörerna som pris och lyx inte alltid är det ultimata för att utvinna status numera. I ett samhället som fragmenterats så måste företagen diversifiera sig utifrån de mönster kring vårt sätt att uttrycka oss och finna gemenskap genom konsumtion. Om man till exempel ser på begreppet kunskap som en statussymbol så kan det mycket väl finnas status i att till exempel köpa ketchup och tvättmedel från Euroshopper istället för Felix och Ariel eller ICAs pasta istället för Barillas osv. Traditionella ”drömmar” byts ut av nya statusmarkörer då inte en enda berättelse eller statussymbol kan gå säker från att nedgraderas, eftersom dessa endast är symboler, berättelser och definierbara ”avtal” mellan en grupp av människor. Status är därmed ett nyckelbegrepp och fungerar, om man förstår dess principer, som ett verktyg för marknadsförare oavsett bransch och prisklass eftersom det handlar om att statusvärdet härstammar ur vilken berättelse som är förknippad med varumärket i sig, snarare än ur den fysiska produktens egenskaper. Kan man ge sina kunder något intressant att berätta för andra, så höjer det deras status och därmed engagemanget för varumärket. Det är bland annat därför som vi relativt enkelt kan identifiera subkulturer utifrån dess konsumtion. Det är helt enkelt kulturella grupper utvecklade ur idéer och attityder som härstammar från samhället och dess utveckling i stort. Med dessa attityder skapas också konsumtionsmönster där status anses olika i det olika kulturerna. Trendwatching’s indelning är kanske inte fullständig, men den ger en bra bild av de senaste årens förskjutningar av övergripande konsumtionsmönster och ger en god bild av vad som anses vara status, när, var, hur och varför.

läs mer om statusindelningen vi länken – här

Nedan ser ni tre klassiska subkulturer som kan identifieras helt utifrån sin varumärkesgemenskap, på vilket sätt jag för övrigt tror att man kan identifiera de flesta socioekonomiska och sociodemografiska konsumentgrupper, (dock med viss risk att stereotypitsera) kan ni lista ut vilka?

Richard Seger Johansson

referenser:
-Varför blir vissa varumärken märkvärdigare än andra
http://goo.gl/kMxqP
-Trendwatching
http://www.trendwatching.com/trends/statusphere/
-Vårt behov av gemenskap styr varumärkesvalet.
http://blogg.notabene.se/?p=859
-Den shoppande människan
http://amosmagasin.se/blog/2011/12/09/den-shoppande-manniskan/
-Marknadsförare måste hitta ett nytt språk
http://www.dagensmedia.se/nyheter/byraer/article3298240.ece
-Den sociala konsumtionsinterdependensen som en matris multiplikator
http://www.jstor.org/pss/3438639
-Ekonomisk sociologi
http://www.ne.se/ekonomisk-sociologi

Annonser

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen

Av: Karin Berg

I brist på tid till författande publicerar jag istället en liten film som erbjuder ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen med en tänkvärd uppmaning på slutet!

Vari ligger reklamens roll för människan, för samhället?

Reklamen upprör i Sverige. Efter den nya radio och tv-lagen som började gälla den 1 augusti har diskussionerna och debatterna varit många. Lagen som egentligen bara är en anpassning till EU:s direktiv på området, men dock en ganska så kraftig liberalisering inom våra konsumtionsgränser. Lagen innebär bland annat fler och tydligare produktplaceringar. Dessutom fler reklamavbrott i tv, större möjlighet för kommersiella kanaler att låta företag sponsra program etc.

I Sverige är reklamens tradition inte särskilt stark och kunskapen ofta låg om dess fördelar. Eller nackdelar. Hur påverkar den oss människor och hur påverkar den samhället i stort? Ja, helt klart är i alla fall att många har en åsikt om det hela. ”Reklam (och landslagsfotboll) är ett område som alla tycker att de är experter på”, skriver chefredaktören Viggo Cavling på Resume.se 26 augusti. När det kommer till beslutsfattarna här i landet önskar nästan varannan riksdagsledamot se fler regleringar och var femte tycker inte att reklamen spelar en viktig roll alls i vårt samhälle. Håkan Juholt är socialdemokrat och ordförande i Östra Småland Intressenter, som i sin tur äger lokaltidningar som har drabbats hårt av förra årets minskade annonsintäkter. (Till följd av den ekonomiska nedgången som ledde till fler företags budgetnedskärningar för marknad och reklam har många medier drabbats riktigt hårt.) När Dagens Media den 20 augusti, frågade huruvida reklamen har en viktig funktion att fylla i samhället svarade denna Håkan Juholt entydigt, nej!

Vad som är, inte bara reklamens roll, utan egentligen all företagskommunikation, PR, medieutvecklingen och inte minst den politiska reklamen som vi ser mer än någonsin tidigare inför detta val, verkar kunskapen och förståelsen för ämnet relativt så lågt. Det finns, som jag känner det, ett intresse för dessa frågor och de växer mer och mer. Jag tror att det är viktigt att belysa ämnet för vad det betyder för oss människor, hur den formar oss och vilka dess konsekvenser utmynnar i. Jag har här på bloggen varken tänkt mig vara för eller emot, utan i fortsättningen (i mina artiklar) resonera huruvida reklam, media och hur dess effekter i form av konsumtion tar sin plats i samhället. Hur vi ser på dess roll, hur den formar grupper i samhället men också kontakter oss emellan genom våra konsumtionsbeteenden. Allt fler sociologer och antropologer konsulteras in i marknadsföringsindustrin. De beskriver konsumentkulturteorier och genomför etnografiska undersökningar. Allt på grund av att kraven från kunderna (reklamköparna) ökar och i takt med att budskapen blir fler.

När studierna inte stjäl alltför mycket av min tid så hoppas jag kunna tillföra en sociologiskt präglad diskussion med fokus på – samhällen – människor – varumärken.

Richard Seger Johansson heter jag och studerar Brand Management vid School of Communications IED i Milano. Jag har en examen i marknadsföring och har även studerat sociologi vid Stockholms universitetet. Om varumärken och kommunikation bloggar jag även om på min egna blogg: http://segerjohansson.wordpress.com/

Referenser:

http://resume.se/asikter/viggos_dagbok2/2010/08/26/hor-och-hapna-vara-folkval/index.xml

http://www.dagensmedia.se/nyheter/dr/article2459838.ece

Om Sociopedia och inlåsning av kunskap

Av: Stefan Molnar

Christoffer Kullenberg skriver intressant på sin blogg om den PR-event som bokförläggaren SAGE höll på årets Världskongress i Sociologi i Göteborg. Sociologin är som bekant ett ämne som intresserar sig mycket för frågor kring kopplingen mellan normer, värderingar, kunskapsspridning,  makt och hierarkier. I det här sammanhanget är den wikipedia-liknande plattform som SAGE har upprättat – Sociopedia – och som presenterades på deras event, intressant. Sociopedia är alltså en sida där privatpersoner kollaborativt kan gå in och skriva om sociologirelaterade frågor. Men, till skillnad från en plattform som Wikipedia, existerar det här ett krux, nämligen det att man måste betala medlemsavgift i ISA (International Sociologial Assocation) för att få skriva på Sociopedia. Detta uppfattar Christoffer Kullenberg som kontraproduktivt eftersom det 1) inte tillåter alla att skriva på Sociopedia och 2) låser in kunskap, i en tid då det i den digitala ekonomin inte finns någon anledning att låsa in kunskap och att inte låta alla ta del av den gratis. Kopplingen mellan kunskap och makt blir alltså här mkt tydlig.

De kommentarer som följer inlägget är också intressanta. I en tid då andra discipliner mer och mer tar över sociologin studieområden, så befinner sig ämnet i kris. Det är bara genom att blanda sig med andra discipliner som ämnet kan bli relevant igen. Att alltså låsa in och försökta skydda den ”Sociologiska kunskapen” och hålla den rent, på det sätt som är fallet med Sociopedia, är bara ett sätt att göra ämnet ännu mer irrelevant, står det i en av kommentarerna.

Om YH-utbildningar och jobbtillväxt

Av: Stefan Molnar

Häromdagen läste jag en artikel i Metro om satsningen på YH-utbildningar i Västsverige. Efter hotet om SAABs nedläggning bestämde sig Regeringen för att avsätta pengar till fler utbildningar inom yrkesvux/komvux i Trollhättan och i andra delar av VG-regionen. Det pratas om totalt 2500 nya utbildningsplatser under 2010 enligt artikeln. En person som läser en YH-utbildning till filmarbetare med inriktning på ljudteknik intervjuas, liksom ytterligare en person som läser en utbildning som syftar till att utbilda personer till någonting i stil med vaktmästare. Filmarbetar-studenten berättar att hon och hennes studentkamrater har praktik en tredjedel av tiden – totalt 6-7 olika praktikplatser – samt att utbildningen är så sammanvävd med arbetslivet att eleverna inte har några fasta lärare överhuvudtaget; ”all teori får vi av yrkesverksamma” säger hon.

Denna typ av utbildningar är speciellt bra på att slussa in personer i arbetslivet; 8 av 10 som går ut denna typ av utbildningar har relevant jobb ett år efter examen, kontra 5 av 10 när det gäller universitetsutbildningar. Men detta känns inte så konstigt. Att filmstudenten i artikeln undervisas av personer från arbetslivet gör att hon tillgodogör sig så kallad ”praktisk kunskap” – kunskap som har vuxit fram ute på arbetslivet och är anpassad efter detta – snarare än den ”vetenskapliga/teoretiska kunskap” som växer fram inom akademin och vilken man lär sig av de lärare/forskare som oftast undervisar om man pluggar på universitetet. Hennes praktikplats ger också behövligt socialt kapital (ens kontaktnät blir allt allt viktigare i arbetslivet i och med att den högre utbildningens värde har urholkats något, har Goldthorpe visat), liksom kulturellt kapital i form av att hon lär sig att föra sig, tala, se ut m.m. på rätt vis.

För den enskilda individ som vill ha jobb är alltså det en bra idé att läsa en YH-utbildning (så länge man kan hitta en utbildning som passar just det område som man vill ha jobb inom, såklart). Däremot kan man ifrågasätta den stora satsningen på dessa utbildningar med samhällsnyttan som motiv. Att filmstudenten i artikeln lättare får ett jobb inom film genom sin utbildning, innebär ju inte att det absoluta antalet jobb i samhället ökar eller att den absoluta tillväxten ökar, bara att hon bättre kan konkurrera med den individ som istället läser film vid universitetet och som inte får samma praktiska kunskap samt sociala och kulturella kapital. Hon får jobbet som erbjuds, istället för studenten som läser vid universitetet. Och om hon får detta jobb går denna andra individen kanske arbetslös. Men det är alltså möjligheten till ökad tillväxt i ekonomin som beskrivs som den stora fördelen med denna typ av utbildningar, enligt den utredare vid YH-verket som intervjuas i artikeln. Men för mig känns det som att det är för jobbgenerering för den enskilde individen som YH-utbildningen som beskriv är bra, inte för jobbgenerering på samhällsnivå. Om man vill satsa på utbildningar som ger ökat antal arbetstillfällen på samhällsnivå känns det därför som att det är bättre att satsa ännu mer på att människor från grundskolekompetens, samt på utbildningar inom vård och omsorg vilka ökar folkhälsan, liksom på den typ av innovationsbaserade utbildningar inom områden som medcin, naturvetenskap och teknik som sägs bli allt viktigare för tillväxt (se t.ex. Ed Glaeser).

”Kampen om kunskapen” och forskningens förändrade roll

Av: Stefan Molnar

Marie Demker skrev häromsistens ett intressant inlägg på sin blogg om hur ”kampen om kunskapen” verkar bli allt viktigare inom politiken. Hon skriver bland annat:

Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

och…

…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd.

I dagens informationssamhälle blir som bekant information/kunskap allt viktigare för olika aktörers framgång. Att olika aktörer som idéburna organisationer, företag, politiska partier, myndigheter, privatpersoners m.m hänvisar till studier av olika slag hör ju till vardagen. Skapandet av produkter och tjänster blir ju allt mer kunskapsbaserad, kunskap blir också allt mer av en handelsvara i sig och kunskapen blir också allt viktigare för att legitimera sin egen existens (en utveckling som Manuel Castells har beskrivit). Det är i detta sammanhang som Bjereld och Demker talar om att det i dagens samhälle och på en mängd olika arenor sker en ”kamp om kunskapen”.

En annan utveckling, som det vid flera tidigare tillfällen har talats om här på bloggen är att forskningen har fått en förändrad roll under senare år, så kallad mode 2-kunskapsproduktion. Forskningen har bland annat börjat fokusera mer på tillämpning och har på ett aktivt sätt börjats öppnas upp för påverkan från aktörer utanför akademin och till och med i många fall gjort en resa till arenor utanför akademin; till tankesmedjor, konsultfirmor, forskningsinstitut, analysavdelningar inom organisationer av olika slag. Jag tror att Bjereld och Demkers snack om ”kampen om kunskapen” innehåller en viktig pusselbit till en förklaring av varför forskningen har fått just denna förändrade inriktning under senare år.

I och med att olika aktörer blir allt mer beroende av att kunna hänvisa till studier av olika slag (påverka ”kunskapens innehåll”) för att klara sig i konkurrensen, sker det också en ökad efterfrågan på individer och institutioner som kan genomföra dessa studier. Därför förändras också forskningens utseende åt mer av ett mode 2-utseende, just eftersom forskning – som allt annat idag – är beroende av efterfrågan för att kunna överleva.

Utöver detta är det också rimligt att tänka sig att forskarens roll förändras, från den mer professionella, grundforskningsorienterade, forskaren, till en mer policyorienterad och populärt orienterad forskare (i linje med Michael Burroways typologi över olika forskartyper). Detta är en utveckling som pågår inom universiteten men karaktäriseras förmodligen ännu mer av att allt fler analytiker och liknande anställs inom organisationer av olika slag utanför universiteten. Forskaren blir alltså en konsult i ”kampen om kunskapen”; konsult till: företaget i dess jakt på nästa försäljningssuccé, till kommunen i kampen om den perfekta utvecklingsstrategin eller till den idéburna organisationen i kampen för nästa Allmäna Arvsfonden-bidrag. Den ökade populariteten av titlar som omvärlds-/samhälls-/marknadsanalytiker och liknande vittnar om samma utveckling.

Slutligen kan man också tänka sig att detta påverkar utbildningsväsendets utseende. Forskning och utbildning har ju nämligen länge gott hand i hand. Och i och med att forskningsmiljöer förändras så påverkar detta också utbildningsväsendet till att förändras. Inom utbildningsväsendet kan man nämligen se en liknande utveckling mot allt mer tal om tillämpning, användbarhet, anställningsbarhet och liknande; framförallt inom yngre universitet högskolor, vilkar inte har lika mkt av en gammal forskningstradition, tycker jag mig kunna se en sådan utveckling. KY-utbildningarnas ökning vittnar om samma förändringsprocess. Det är alltså inte enbart forskningen som har förändrats i och med informationssamhällets framväxt. Även många av de studenter som utbildas nu, utbildas för att i framtiden gå ut i arbetslivet – till den offentliga förvaltningen, till konsultfirman, till företaget, organisationen eller universitetet – just för att samla in datan, analysera informationen, skriva rapporten och därmed också bidra till ”kampen och kunskapen”.