Category Archives: Diskurs

Var pågår det autentiska Göteborg?

av Axel Demker

Det är vid Herkulesgatan i Kvillebäcken som det riktiga Göteborg händer. Ett Göteborg från 1980-talet med tilläggsisolerade plåtfasader och landshövdingehusarkitektur. Men i samma stund som det uppmärksammas – vilket redan skett – inleds en förändringsprocess. Men kanske är det plåtfasaderna som hindrar området från att betraktas som pittoreskt och i en tid när bostadsrättsomvandlingarna kan avta finns förutsättningar för att behålla en stadsdelskaraktär. Samtidigt hittar stadskännarna  något nytt, som representerar sin generations ursprung.

SG206037

Beroende på vem man frågar och vilken koppling till Göteborg personen har får man förstås olika svar på var ”Göteborg” pågår. Turister eller nyinflyttade svarar säkert Avenyn, Långgatorna, Haga eller kanske Slottsskogen. Det är alla tillgängliga och centrumnära platser som präglar en allmän uppfattning om vad Göteborg är och vid en vistelse i staden är det lätt att ha ärenden dit. Någon som är uppvuxen i stadens mer perifera stadsdelar kan betrakta sin uppväxtmiljö som ett autentiskt Göteborg, fast kanske också betrakta uppväxtområdet som något annat än ”Göteborg” för att det är områden som ofta lyfts ut ur det göteborgska. Det är effekter av språkbruk, social status och segregation. Något som skulle kunna ges en utvecklad förståelse med begreppet imaginära geografier, vilket jag tidigare skrivit om i förhållande till Majorna.

Jag är själv född och uppvuxen i Göteborg och vad som allmänt betraktas som en del av den centrala staden, men sedan snart ett år bor och arbetar jag i Sala, en liten stad på gränsen mellan de Västmanländska slätterna och det kuperade Bergslagen. Att lämna Göteborg har givit möjlighet att betrakta vad som pågår i staden med förändrad blick.

Långgatorna och kvarteren runt Järntorget, liksom Majorna och Haga kommer säkerligen fortsätta att locka folk och vara en stark del av känslan ”Göteborg”, men för egen del upplever jag att dessa miljöer övergått från något genuint till något som är konstruerat och upprätthållet genom berättelser. Inget fel i det, och områdena har sina kvaliteter, men letar man efter ett pågående Göteborg och inte ett berättat Göteborg är det till andra platser man bör styra stegen.

Ett av dessa områden menar jag är Kvillebäcken och kvarteren omkring Herkulesgatan på Hisingen. Här härskar en traditionstyngd landshövdingehusarkitektur i ett oregelbundet kvartersmönster, både som äldre ombyggda byggnader och som senare tillägg i samma anda. Här är det fortfarande enkelt och ofixat – på det sättet likt småstadskänslan jag upplever i Sala – i motsats till tidigare nämnda göteborgsplatser som byggs av närvaro av ”rätt” ställen, ”rätt” människor och ”rätt” smak.

Kvillebäcken är nära förestående en sannolikt stor förändring. I kvarteren bredvid, nära Hjalmar Brantingsplatsen, byggs det för fullt i en anslående arkitektur, men det blir byggnader som knappast har något att utbyta med sina trevåningsgrannar intill. Men kanske finns det inslag som gör Kvillebäcken motståndskraftigt, på samma sätt som Joakim Forsemalm beskrivit porrbutikernas närvaro på Andra Långgatan som en faktor för att gatans karaktär ska leva vidare.

Ur ett bebyggelseperspektiv är ett tydligt inslag i Kvillebäckens stadsbild de i mitt tycke föga tilltalande plåtfasaderna, som tillkom med tilläggsisolering och energikrav i en tid när arkitekturen kom i andra hand. Men just plåtfasaderna hindrar området från att uppfattas som mysigt och pittoreskt. Egenskaper som annars lätt bidrar till popularitet hos den breda medelklassen.

Vidare kan Kvillebäcken gynnas av en gryende förändrad inställning till ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. I veckan som gick läste jag i Svenska Dagbladet om hur segregationen, alltså skillnaderna mellan rikare och fattigare stadsdelar, i Stockholm har ökat och att det bland annat har drivits på av de många omvandlingarna som gjort hyresrätten allt mer sällsynt i centrala lägen. Inga nyheter eller något att förvånas över egentligen, men att det skrivs och framhålls som en sanning är ett gott tecken att ta på allvar. Bibehållandet av hyresrätter i stadsdelar nära centrum gynnar otvivelaktigt både staden och stadsdelen.

Visst finns det (åtminstone) ett metaperspektiv på det här blogginlägget. Jag tillhör de ”stadskännare” ur medelklassen som med just sådana här blogginlägg bidrar till vad som numera ofta sammanfattas som en gentrifieringsprocess. Något som riskerar att förändra stadsdelar som Kvillebäcken, och låt vara ge dem något nytt men desto värre ta ifrån dem något äkta och viktigt. Men förutom att diskutera och reflektera staden är syftet med det här inlägget att bidra med kunskap om hur det sker och vilken typ av faktorer som kan ha betydelse. Förhoppningsvis gör en större medvetenhet omkring värdering av stadsdelar att vi blir bättre på att ta hand om staden som en helhet.

Det är heller inte konstigt att jag som åttiotalist fastnar för inslag i stadsbilden som kommer ur mitt födelsedecennium. För visst är det så, att det jag ser och gillar i Kvillebäcken i stora delar är kvarlevor från ett äldre Sverige och ett gammalt Göteborg. För sådan är tiden, att vi ständigt omvärderar och framhåller något nytt. Och efter mig kommer nya stadskännare som hittar sitt ”Göteborg” i en annan miljö, med andra uttryck, på en annan yta.

Tack till Rikard Bruzelius för inspiration till blogginlägget.

Skapa ett varierat stadsliv i hela staden

DSC05559

Följande kommentar publicerades i Göteborgs-Postens webbupplaga den 30/3 2011:

Mark Isitt skriver om relationen mellan arkitektur och kriminalitet och förespråkar rivningar av höghus i förorterna. Vi vill i stället se en stadsutveckling på den befintliga bebyggelsens villkor. Isitt bortser också från de ombyggnader och rivningar som redan genomförts i förortsområdena, skriver Axel Demker och Lena Kulin.

I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.

Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.

Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.

Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.

Axel Demker

masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.

Lena Kulin

masterstudent Sociologi, Göteborgs universitet. Bor i Biskopsgården.

 

Mark Isitts tre artiklar om arkitektur och kriminalitet; ”Från luften ser allt bra ut”, ”Att riva eller inte riva, det är frågan” och ”Hur ska förorten få tryggt stadsliv?” kan läsas på Göteborgs-Postens hemsida.

För den som vill läsa mer om trygghet och otrygghet i staden kan vi rekommendera Gabriella Sandstigs avhandling ”Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.” från 2010 samt Carina Listerborns avhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.” från 2002. Båda tar upp Oscar Newmans teorier och ger dem ett vidare sammanhang.

I sina artiklar hänvisar också Isitt till Sara Westins nyutkomna avhandling ”Planerat, alltför planerat”, vilken man kan läsa lite mer om hos Uppsala universitet.

Vidare vill vi rekommendera några fler kommentarer till Mark Isitts artiklar:

Per Wirtén, som nyligen utkommit med boken ”Där jag kommer från – Kriget mot förorten” var i Göteborg veckan då Isitts artiklar publicerades och reflekterar under rubriken ”Förortshat Göteborg” om hur artiklarna är ”som kalla ekon från en förgången tid”. Kanske kommer Wirtén också att beröra Isitts artiklar när han kommer till Hammarkullens Folkets hus den 6 maj?

Mattias Dristig och Benny Cruz reagerade framförallt på beskrivningen av Hammarkullen i den första artikeln och framhåller dessutom att det som Isitt kallar ”kladd” på Hammarkullens spårvagnsstation i själva verket är en utställning om barnens visioner av Hammarkullen (läs även Dan Greider på samma tema).

Lasse Fryk och Vanja Larberg menar att man genom att ta sig in i stadsdelens sociala liv kan möta ett annat Hammarkullen, istället för det Hammarkullen som Isitt presenterar baserat på ett utifrånbetraktande, i artikeln ”Välkommen till ett annat Hammarkullen”. På samma linje är Maria Wångersjö, när hon beskriver hur Isitt undviker att vilja se ett annat Hammarkullen.

Kerstin Elias m fl skribenter kopplar på ett intressant sätt ihop den nya frågan om Rio Rio vid Rosenlund med Isitts förslag att riva hus i  förortsmiljöerna. Istället för att riva och ta bort bör man: ”Se potentialen i det som redan finns, utnyttja den och lägg till mer. Om ni ser glada människor som gör roliga saker, stöd dem. Förstå att staden växer underifrån.”

Loord Design ger sig i kast med att bena ut debatten om Isitts artiklar och breddar diskussionen utifrån ett arkitekturperspektiv.

Gustav Almestad presenterar en remix på Isitts första artikel och visar att det i själva verket är väldigt lite som är sanning och väldigt mycket som ligger i betraktarens ögon.

Hegemonisk diskurs och andra klassens Majornabor, del 3 (3)

av Anna-Klara Behlin

SG204263

Tidigare inlägg om Majorna har handlat både om stadsdelens framväxt och materiella beståndsdelar likaväl som språkliga framställningar av den. Detta inlägg kommer fokusera än mer på den tidigare nämnda ”Majornadiskursen”. Winther Jørgensen och Phillips menar att:

”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15).

Med den utgångspunkten innebär det att hur vi pratar om något ger konsekvenser i för det omtalade objektet. Begreppet diskurs som nämnts i tidigare inlägg används just för att beskriva hur något representeras i språket, och kan definieras som ”en entydig fixering av betydelse inom ett bestämt område” (Winther Jørgensen & Phillips 2000: 134). Men denna entydiga fixering är inte beständig utan konstant utmanad av alternativa betydelser. Det kan betecknas som en diskursernas kamp, där konkurrerande diskurser strävar efter att uppnå hegemoni, alltså att just deras åsikter, betydelser och intressen skall styra och råda (ibid.) Hegemoni kan också förstås som ”organisering av samtycke” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:39).

I tidigare inlägg har Axel berört hur en grupp, oavsett sin representativitet, kontrollerar en plats meningsskapande. Hyresgästföreningen med kontor på Mariaplan i Majorna bedriver ett mycket aktivt opinionsarbete. Jag gick förbi i förra veckan och såg tre skyltar i fönstret med följande texter:

”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag… De är en del av Majornas identitet. Tillsammans skapar de en levande stadsdel. Vi arbetar för att de ska bevaras”

”Det byggs allt färre lägenheter med låga hyror. Nu totalrenoverar Familjebostäder hyresrätter utan hyresgäster och höjer sedan hyrorna kraftigt. Det tycker vi inte om”

”Ett mycket stort antal lägenheter i Majorna ska renoveras de närmaste åren. Vi vill stoppa höga hyreshöjningar. Vi vill att Majorna förblir en stadsdel för alla.”

Enligt Hyresgästföreningen verkar det alltså finnas indikationer på en ekonomisk gentrifiering i Majorna. Tillsammans med andra föreningar driver hyresgästföreningen projektet ”Ekologisk Stadsdel Majorna” som syftar till att ”i riktning mot ett hållbart samhälle ta vara på den omvittnade anda som finns i stadsdelen och visa på att det går att genomföra genom att agera som ett gott exempel” (Weinehammar 2007:19). Det är ett exempel på ”organisering av samtycke” där (socialt och ekonomiskt) resursstarka individer och föreningar förstärker och lyfter fram en sida av Majorna som värderas positivt. Idéer om att platser skall ha en identitet är starka enligt Moa Tunström (2009), som menar att identiteten ofta sägs bestå av en kombination av fysisk miljö och något slags ”väsen”. Enligt Hyresgästföreningen är ”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag” en del av Majornas identitet (se ovan) vilket står för den fysiska miljön (tillsammans med de kända landshövdingehusen). Majornaandan kan sägas bestå av ”ett progressivt miljö- och omvärldstänkande men en viss konservatism vad gäller den egna stadsdelen och den yttre miljön” (Weinehammar 2007:14) vilket kan sägas representera identitetens väsen. Tillsammans bildar de en hegemonisk diskurs kring Majornas identitet där en eftersträvansvärd fysisk miljö kombineras med ”progressivt miljö- och omvärldstänkande”.

Statistik från i år (som dock berör data från ca 2002-2006) visar att Majorna inte är någon bra stadsdel att bo i om du vill dö av ålderdom. Både män och kvinnor har högre dödlighet i Majorna än riksgenomsnittet när det gäller olyckor och förgiftningar, KOL, lungcancer, självmord, alkoholrelaterad dödlighet och hjärtinfarkt. I vissa kategorier är det mycket stora skillnader jämfört med riksgenomsnittet (siffrorna för Göteborg är från Statens Folkhälsoinstitutets Faktablad Göteborg 2010 och de för Majorna samt riket från Faktablad Majorna, Göteborg 2010):

Alkoholrelaterad dödlighet per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 2,6, Män 12,6
Göteborg: Kvinnor: 1,6, Män 7,1
Riket: Kvinnor 1,1, Män 4,6

Dödlighet i hjärtinfarkt per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 30,1, Män 52,2
Göteborg: Kvinnor: 22,4 Män 32,9
Riket: Kvinnor 20,3, Män 30,8

Antalet döda i skador och förgiftningar per 10 000 invånare:
Majorna: Kvinnor 5,4, Män 12,4
Göteborg: Kvinnor 4,2, Män 7,3
Riket: Kvinnor 3,6, Män 6,7

Antalet självmord per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 1,2, Män 4,5
Göteborg: Kvinnor 1,1, Män 2,5
Riket: Kvinnor 0,9, Män 2,3

Enligt samma källa ligger antalet anmälda brott högre i Majorna än genomsnittet i riket och Göteborg, dock med en lägre andel våldsbrott:

Anmälda brott 2009 per 100 000 invånare:
Majorna: 20 586 (våldsbrott 940)
Göteborg: 18 762 (våldsbrott 1472)
Riket: 15 101 (våldsbrott 1200)

När det kommer till medellivslängd, som på senare tid blivit en populär variabel för att mäta ojämlikhet mellan Göteborgs stadsdelar, har jag inte kunnat hitta någon uppdaterad statistik med de uppgifterna. Men enligt ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna – kartläggning 2001-2002” utgiven av Göteborgs Stad Majorna har stadsdelen högst antal ”för tidig dödlighet” för kvinnor i Göteborg. Där står också att för män är det endast Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd i Göteborg än de i Majorna (år 1996-2000). Samma källa menar också att ”ungdomar i Majorna dricker alkohol oftare och i större kvantiteter jämfört med resten av Göteborg”. Enligt en drogvaneundersökning har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg (16 % av skolungdomarna i Majorna har använt narkotika minst två gånger enligt Lindström et al. 2005:49).

Tillsammans visar dessa siffror en stadsdel med hög brottslighet, hög livsstilrelaterad dödlighet och ungdomar med högre alkohol- och drogmissbruk än andra stadsdelar i Göteborg. Den hegemoniska diskursen om Majorna som eftersträvansvärd blandstad kombinerat med en progressiv och miljömedveten identitet verkar ha fått mycket stort genomslag. Så stort att det kan tänkas ha legat till grund för en symbolisk gentrifiering (se inlägg 1). Det är (som vanligt) de inte så resursstarka individer och grupper som är de stora förlorarna i diskursernas kamp, människorna bakom den dystra statistiken för Majorna. De som inte får utrymme i diskursen och inte har föreningarna med sig i beskrivningen av sin stadsdel. De som inte skall synas eller höras. Kanske minskar möjligheterna att göra levnadsvillkoren bättre för dessa människor på grund av den missvisande, ensidiga diskursen kring Majorna. Det är därför, och inte på grund av medelinkomst eller likriktning, som jag håller med Axel om att Majorna är en dålig förebild för Gamlestan.

Referenser:

Faktablad 1480 Göteborg, (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Faktablad 148009 Majorna, Göteborg (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Lindström, Peter et al. (2005) ”Drogvaneundersökning”, Göteborgs Stad: Inregia AB

Stigelius, Gun (2002) ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, Göteborgs Stad, Majorna

Tunström, Moa (2009) ”På spaning efter den goda staden – om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion”, Örebro Universitet

Weinehammar, Kim (2007) ”Ekologisk Stadsdel Majorna – rapport av förstudie”, reviderad version 2, Hyresgästföreningen.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) ”Diskursanalys som teori och metod”, Studentlitteratur