Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Annonser

5 responses to “Sociologens roll i samhällsdebatten

  1. ”Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet”

    Men vad göra? Räcker bloggvärlden? Eller behövs det helt nya former plattformar? Och varför är just sociologer (upplever jag) i mindre grad än vissa andra discipliner aktiva vad gäller den 3e uppgiften? (en paradox då många som läser sociologi har socialt patos, tänker jag)

  2. Helena Holgersson

    Jag tror att sociologer i för låg grad skolas att se sig själva som skribenter. Och som Mills skrev redan på 50-talet finns det inom ämnet en misstänksamhet mot att skriva för ”journalistiskt”. En sociolog jag känner berättade en gång hur hon på ett seminarium fått höra att hon skrev så bra att man nästan gick på vad hon sa. Vad betyder det?

    Vidare verkar tredje uppgiften oftast snarare tolkas som om att svara på journalisters frågor än att på eget initiativ ge sig in i en diskussion. Och det är ju bara i det senare fallet man själv kan formulera problemet och sätta tonen. I vilka forum beror väl på var ens ämne passar att diskutera.

    Vad jag också ville lyfta fram ovan är att de nya rankningssystemen på universiteten snarast förstärker denna tendens eftersom de ger få poäng för att skriva på svenska. Det tycker jag att vi borde protestera mot.

  3. Pingback: Sociologiskt lyssnande och skrivande |

  4. Absolut..Men behövs också nya institutioner/kommunikationskanaler? Som bloggar, tankesmedjor, intresseorganisationer osv?

    Och vilka möjligheter/problem finns i att sociologer ”allierar” sig med andra discipliner för att försöka nå ut? Detta gäller såklart den eviga frågan kring hur vetenskaplig verksamhet bör vara organiserad..

  5. / Stefan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s