Vi och dom – om idrott, nationalism och koloniala idéer om skillnad i Finland och Sovjetunionen

av Lena Kulin

Internationella sportevenemang och idrottstävlingar utgör idag en global arena där nationellt färgade känslor och uttryck uppmuntras. De fungerar, tillsammans med den mediala bevakningen, som rum där nationalism och nationella och/eller etniska identiteter  gestaltas, reproduceras och omformas. I detta inlägg kommer jag att diskutera två historiska fallstudier som undersöker förhållandet mellan idrott, nationalism, politik och sportjournalistik. Mervi Tervos artikel ’Idrott, ”ras” och den finska nationella identiteten i Hensingin Sanomat i det tidiga nittonhundratalet’ är en fallstudie av finsk sportjournalistik under Olympiska spelen år 1912, 1920, 1928 och 1936. Reet Howells artikel ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’ från 1975 diskuterar relationen mellan idrott och nationalism i dåvarande Sovjetunionen. Dessa två artiklar erbjuder oss en god möjlighet till reflektion över vilken betydelse relationen mellan idrott, sport, nationalism och politik idag.

Finland har enligt Tervo, ”ofta ansetts vara ett idealt exempel på idrottsnationalism”. Efter att Finland blivit självständigt från det ryska imperiet år 1917, ”var den nyligen etablerade finska nationen i desperat behov av kollektiva traditioner, upplevelser och hjältar för att öka det nationella medvetandet och integrationen” (ibid.). ”Idrott framställdes nu som en del av den ’officiella nationalismen’, som både reglerades och användes av staten”. Mycket av den uppmärksamhet som ägnades den olympiska rörelsen i Finland under 1900-talets första decennier var följaktligen ”baserad på dess användbarhet i lanseringen av nationella stämningar och uppfattningen om ett ‘oss’ inom nationalstaten” (ibid.). Vidare skriver Tervo att ”närvaron av andra kulturer nationaliteter och sociala grupper användes [av finska nationella medier] för att stärka idén om ett ’vi’ som delar en unik, homogen nationell kultur och nationalkaraktär” (ibid.).  Kort sagt, idrott användes för att etablera en finsk nationell identitet som särskilde och utmärkte det finska folket som ett ”eget” folk. 

1975 skrev Reet Howell att ”[u]tvecklingen av nationalism i Europa under artonhundratalet och nittonhundratalet stimulerade uppkomsten av nationella ledare och system för fysisk fostran” (Howell 1975). I Sovjetunionen var ”program för idrott och fysisk utbildning understödda av den kommunistiska ideologin, och så även dess syften, som var att omsorgsfullt etablera den kommunistiska socialistiska regimen och bygga upp en stark och överlägsen nation” (ibid.). Howell menade att politiska ledare i Sovjet medvetet använde sig av idrott i politiskt syfte; ”en förutsättning för nationsbyggande har blivit konceptet fysisk fitness, då det anses att ett hälsosamt fysiskt vältränat folk utgör bättre försvarare av det Sovjetiska moderlandet och effektivare arbetare i strävandet efter de socialistiska målen”. Howell menade också att ”[i]drott och fysisk fostran tros hjälpa till att förbättra hälsan hos massorna och även stärka den moraliska, intellektuella och estetiska utvecklingen av individen”.

För att förstå hur etniska grupper och etnisk identitet skapas och varför de fortlever bör vi, enligt Frederick Barth, undersöka ’de etniska gränserna som definierar gruppen, inte de kulturella produkter som gruppen innefattar’ (Barth 1969: 15). I sin fallstudie om artiklar skrivna av finska sportjournalister, skriver Tervo att medborgare av andra länder inte beskrevs ”som en enda ‘icke-finsk’ massa, snarare blev ’de andra’ placerade i en hierarki, i vilken deras position bestämdes av deras ras och antagna likheter/skillnader i utseende och beteende i jämförelse med finska män” (Tervo 2002). Idrottarnas ‘ras’ bestämdes inte enbart med hänsyftning till olika hudfärger utan även gentemot en uppsjö diffusa kategorier med koloniala förtecken, såsom idrottarnas hemlands geografiska läge (väst/icke-väst, södra Europa/norra Europa) och idéer om graden av civilisation (västerländsk form av modernitet kontra andra former av modernitet) eller avsaknad av civilisation hos de nationer som atleterna representerade. Med hjälp av dess ”diskursiva praktiker” försökte sportjournalisterna, i motsats till andra nationer och deras representanter i de Olympisk Spelen, ”konstruera en bild av en vit, västerländsk och finsk nation som lever i norr” (Tervo 2002). Internationella idrottstävlingar såsom OS och världsmästerskap fungerade som perfekta tillfällen för att konstruera skillnader mellan finskar och “andra”, då atleterna var engagerade i tävlingar som syftade till att mäta och jämföra deras prestationer. Om fallet Sovjetunionen, skriver Howell att…         

”vikten av internationell framgång och av att överträffa världens atletiska rekord knuts samman med det generella syftet ‘att i produktion, prestation och största allmänhet överträffa väst’. Seger i idrott anses vara en indikation på överlägsenheten hos sovjets idrottare och därmed av överlägsenheten hos den sovjetiska befolkningen jämfört med folken i andra länder.” (Howell 1975)

Att bräcka Väst, på löpbanan såväl som i politiken, var ett sätt att bekräfta och bygga upp en positiv nationell identitet som särskilde Sovjetunionen och dess medborgare från andra länder och grupper.  ‘Etniska grupper’, skriver Frederick Barth, ‘är inte bara, eller ens nödvändigtvis, baserade på ockupering av exklusiva territorier och de olika sätt varpå de upprätthålls, inte bara genom livslång rekrytering utan genom kontinuerliga uttryck och verifierande, måste analyseras’ (1969: 15, min kursivering). Om etnisk och nationell identitet måste återskapas kontinuerligt för att upprätthållas, är de i allra högsta grad social skapade och inte biologiskt givna. Med konceptet ‘banal nationalism’, introducerade Michael Billing ett sätt att observera hur en sådan process av ständigt återskapande av nationalism iscensätts i olika sfärer i samhället ‘med prosaiska, rutinmässiga ord som tar nationer för givna, och som, genom att göra så, bekräftar och upprätthåller dem’ (Billing 1995: 93). Media och tidningar är en sådan sfär där banal nationalism frodas. Tervo förser oss med ett exempel på detta, publicerat i tidningen Helsingin Sanomat, den 31 augusti 1920: ‘de finländska atleternas triumfer har grundligt bevisat att den speciella karaktär hos denna nordliga nation vilken framhärdar under bistra förhållanden är uthållighet och styrka kombinerat med smidighet och kämparglöd’ (citerad i Tervo 2002, min kursivering). Genom att låta ord såsom ‘denna’, ‘vi’, ‘vår’ och ‘oss’ referera till den egna nationen, förser texten läsaren med ett universum där nationen utgör både den förgivet tagna centrala punkten och hem genom en banal nationalism (Billing 1995: 109). Så skapas ett ‘vi’ som delar samma nationella identitet och territoriella land – det som Benedict Anderson kallar en ‘imaginär gemenskap’ (1991). Liksom banal nationalism kan användas för att konstruera och återskapa nationell identitet, kan även etnisk identitet och rasidentitet konstrueras och återskapas på detta sätt. I ett annat nummer av Helsingin Sanomat, daterat till den 11 augusti 1936 påstås det att …     

‘Italienarna spelar fort, enkel, lätt fotboll, vilken karaktäriseras av en fantasifull stil som kommer sig av deras sydliga temperament. Deras spel är inte baserat på några fasta taktiker, för de handskas med bollen som om detta hade funnits i deras blod sedan barndomen’ (citerad i Tervo 2002)

Enligt Anderson har nationalismen sedan slutet av sjuttonhundratalet ’genomgått en process av förändring och anpassning, enligt olika perioder, politiska regimer, ekonomier och sociala strukturer’ (Anderson 1991: 157). Detta betyder att också nationella identiteter som förefaller ha varit motståndskraftiga, och som numera konstrueras som ‘gamla’, såsom den franska och engelska, är uppbundna i processer av idelig förändring då hela tiden återskapas i sociala och historiska kontexter som själva ständigt förändras. Sådana återskapande (och skapande) processer är också sammanflätade med maktrelationer, och kan manipuleras av politiska krafter. Kommunistpartiet i Sovjetunionen försökte också enligt Howell skapa en särskild nationell identitet som skulle tjäna deras ideologi; ‘Idrott har kommit att spela en viktig roll utvecklingen av den ‘nya sovjetiska mannen’ som skulle vara fysiskt och moraliskt tränad i kommunistiska ideal’ (Howell 1975). Den ‘nya sovjetiska mannen’ var den ideala medborgaren, och kommunistpartiet försökte aktivt att forma individer – både män och kvinnor – att likna detta ideal. Howell skriver vidare att: ‘[o]fficiella uttalanden slår kontinuerligt fast att deltagande i idrott ska vara en del i varje sovjetisk medborgares liv’ och att ‘massdemonstrationer, utställningar, marscher, festivaler och tävlingar hålls med jämna mellanrum, och att nationella utmärkelser för idrottsprestationer utnyttjas som ett medel att förmedla en kultur fokuserad på fysisk aktivitet till massorna. Alla dessa evenemang betonar idén om tillhörighet och att vara del i en massivt framåtskridande och aktivt samhälle’ (ibid.)   

I Finland bidrog sportjournalister till att konstruera en finsk nationell identitet i relation till nationella ‘andra’ som också ordnades i en hierarki som vittnar om ett kolonialt tänkande, och där finnarna, med avseende på ‘ras’ och påstådda ’rasmässiga’ kvaliteter, placerades överst. I Sovjetunionen användes idrottsprestationer som ett sätt att gestalta och konstruera det sovjetiska folkets och unionens överlägsenhet gentemot Väst och den övriga världen. Både i Finland och Sovjetunionen har (beskrivningar av) idrottsprestationer använts för att konstruera och sprida en nationell identitet med syfte att forma en viss typ av medborgare – en som erkänner och stöder nationen såväl som staten. Hur används sport och idrott idag? Vilka berättelser berättas, om vem, för vem, med vilka innehåll och i vilka syften? Vilken betydelse har koloniala fantasier och föreställningar om skillnad i termer av etnicitet, nationalietet, ‘ras’ och rasmässiga kvaliteter för sportjournalistiken och bevakningen av internationella evenemang idag? Något att fundera på.

Lena Kulin

Referenser:

Anderson, B. (2006) Imagined Communities: Reflections on the Origin and  Spread of Nationalism, London: Verso Press.

Barth, F. (1969) ‘Introduction’, in F. Barth [ed.], Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference, (pp 9-38), Oslo:  Universitetsforlaget.

Billing, M. (1995) Banal Nationalism, London: Sage.

Howell, R. (1975) ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’, Comparative Education, Vol. 11, No. 2, pp. 137-145, Taylor Camp; Francis, Ltd.

Tervo, M. (2002) ‘Sports, ‘race’ and the Finnish the National Identity in Hensingin Sanomat in the early twentieth century’, Nations and Nationalism, No. 8, pp. 335-365

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s