Semester från fulhetens tyranni

 Lena Kulin

”Eyes and ears were hungry too” skriver Margaret Atwood i sin roman Lady Oracle, 1976. Jag fastnar för meningen när jag ligger utsträckt på en osannolikt välskött gräsmatta i skuggan av ett  slottsliknande mansion. Byggnaden står som en citrongul teaterkuliss mot den blå septemberhimlen. 
Från min plats i gräset ser jag vidsträckta ängar, hedar och hägn med betande hjortar. Hundraåriga ekar som lyfter sina enorma grenverk i ensamt majestät. Jag är i England. Igen. Och detta – att ögon och öron kan vara hungriga – har just uppenbarat sig som svaret på den lätt obehagliga frågan varför åkte jag tillbaka?
            Det är alltså inte första gången jag är här, snarare femte eller sjunde beroende på hur man räknar. Det finns inget enkelt, självklart och legitimt skäl som rättfärdigar min ensamma resa. Det finns ett skäl – så klart, men det är inte enkelt eller självklart. Kanske inte ens legitimt. Det jag söker är inte spännande möten med nya människor eller ens nya upplevelser, utan en plats som öppnar dörren till min fantasi om en annan värld: ett kaninhål att falla ner i. Jag ska försöka förklara.
         Först en fråga: Vad karaktäriserar senkapitalismens vardagsvärld och vardagsföremål? 
         Svar: att världen tack vare (?) konsumismen, kapitalismen och inte minst oljan med alla dess syntetiska material, numera präglas av ett materiellt överflöd – men också av en estetisk fattigdom. De flesta miljöer och föremål som omger oss i vardagen är rent av häpnadsväckande fula och förgängliga. Allt vi tar i blir till skit. Jag tänker på 7-elevens servetter, sushilådor och pizzakartonger, cigarettändare av plast i grälla färger, billiga kläder med dålig passform som blir noppriga och tappar färgen, ketchup i 10-gramsförpackningar och ostskivor i plastfodral, bijouterier i plast som är trendiga i max två månader,  utemöbler i plast, väskor i fuskläder som spricker i sömmarna, fabrikstillverkade baugetter i cellofan på rad i kyldisken, duschmunstycken i kromad plast och påsar från mataffären. Och så det fula i den byggda miljön: reklamtavlor med flagnande affischer, tak av korrugerad plåt, konceptuella butiksinredningar med intensiv belysning, staket av flätad grön gummiinklädd stålvajer, bänkar med ruttnande träsitsar och betongfundament.
           Vackra föremål som skapats genom utsökt hantverk är dyra och ovanliga. Den vardagliga världens miljöer och föremål präglas i stort och smått av en ohygglig, tröstlös och depressiv brist på en njutbar estetik, färg och form. Den domineras av en fantasilös fulhet som är futtig och likgiltig; som skapas i syfte att vara manipulativ, snabb och billig, aldrig skön, tilltalande eller avslappnande. Den har ingen själ och inga mysterium. Den är inte artig eller hänsynsfull, utan saklig och påträngande med sitt ärende: att fylla en viss funktion som oftast är mycket kortlivad. Saker och ting tillverkas för att förbrukas och slängas – aldrig för att brukas, sparas och lagas. Summan av allt detta – fulheten, förgängligheten, själlösheten som omger oss – dränerar mig på något viktigt och värdefullt. Den gör mina ögon hungriga. Den får mig att drömma om en annan värld. Och av någon anledning liknar den världen ett äldre England. Det är en nostalgisk dröm om ett då som aldrig funnits – en tid och plats som jag uppfinner här och nu, i ren protest mot konsumtionskulturens olidliga tarvlighet, såsom den tar form i en gratis bläckpenna från en biluthyrningsfirma.    

Självklart frodas senkapitalismens vardagliga fulhet även i England – även här finns migränframkallande butiksinredningar och aldrig så vedervärdiga duschmunstycken -men här upplever jag  också spår av en annan estetik, som påminner mindre om en speedat hyperkäck hemelektronikförsäljare på SIBA, och mer om en snäll, rundlagd mormor som gör saker och ting med omsorg, sakta och metodiskt. Det är en insmickrande, prydlig, hemtrevlig, parfymerad, prudentlig, oklädsamt skrytsam, snirklig estetik som skulle vilja vara dekorativ men som oftast är luggsliten och dammig. Den är inte desinficerad och vakuumförpackad. Den är inrökt, nedsliten, väderbiten och välanvänd. Lappad och lagad och ommålad otaliga gånger. Den finns i butiksfronter av trä med spröjsade fönster och dörrar i murriga eller glada färger: grönt, lila, gult, svart, rött och blått. Gamla söndervittrande eller välomskötta stenmurar och portaler. Trädgårdarnas rosenbuskar, pilträd och magnolior, som växer för glatta livet och, ibland, välver sig som gröna tak över trottoarerna. Bänkar av gjutjärn och metallplaketter som minns en person som älskade just den här parken. Gatlyktor som imiterar – eller härstammar från – sekelskiftets Art Nouveau. Citrongula slott på höjder, omgivna av ängar och hedar. Ekorrar. Tehuvor. Underbara butiksskyltar vars bokstäverma monteras en och en på den putsade stenfasaden.
          England är mitt kaninhål; min port till en drömd undervärld som präglas av en estetik som är sentimentalt blommönstrad, överbelastad, insutten, långsam, tofsprydd, anti-trendig och oändligt älskvärd i all sin smaklöshet. Det är en estetik som tillåter mig att fantisera om en värld där saker blir vackrare ju mer de slits in – istället för att förlora sitt värde genom att genast slitas ut. Det är en befrielse som öppnar min fantasi. Det är en semester från fulhetens tyranni.

Lena Kulin

Annonser

2 responses to “Semester från fulhetens tyranni

  1. Haha, min bild av England är alla dessa vanliga gator som ser likadana ut vart än man går. Där det vanliga folket bor och tampas med förfallna elsystem och byråkratiska myndigheter. Vattensystem som fryser över vintern och kalla rum med hältäckningsmattor. Ljummet té och toast till frukost. Två kranar och mögel överallt (ja jag hade otur med min bostad). Men man kanske kan uppleva dåtiden på vissa platser som givetvis kan vara vackra, jag tycker om alla engelska slott t.ex…

  2. Fantastiskt skrivet, Lena! Jag forstar att du tycker om det engelska. Norden ar ju valdigt, valdigt rationellt och modernistiskt i sin gatuarkitektur. Jag gillar det spanskinfluerade, uttrycksfulla, och byggnader som ar kreativa och lekfulla och inte sa himla rationella, men kanske mest den ororda icke-kommersiella gatubilden som bara VAR och inte ständigt skrek efter ens uppmarksamhet, a la.. sekelskiftet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s