Homestylare. Inredare. Trendsättare. Drömvävare.

Lena Kulin

Vad är egentligen en dröm om ett hem? tänker jag när jag bläddrar mig igenom dagstidningens bostadsbilaga. Alla bilder liknar varandra med fåniga koskinn framför divansoffor och vasar med vita snittblommor på köksborden. Och vad är homestyling, egentligen? Och varför verkar så många vara så villiga att drömma de drömmar som spinns av de industrier som skapar och säljer ”inredningstrender”? Detta är inga nya frågor – och sällan får de några nya svar. Jag både frågar och svarar på ren rutin.
                Mina svar på frågan om homestyling brukar låta så här: Homestyling är ett smink för bostäder, ämnat att skapa en air av medelklass som ska stimulera betraktaren att drömma om ägande av bostaden som vägen till ett bra eller bättre liv. Homestyling syftar till att tvätta bort tecken på vulgäritet, fattigdom, ”utanförskap”, patetik, ”främmande kulturer”, sjukdom, tragik eller  arbetarklassliv, eftersom det sänker bostadens status.  Homestyling suddar ut varje spår av kropp för att blidka samtidens totala kroppsförakt som reducerar människans fysiska gestalt till en fråga om fräschhet och hygien. Homestyling syftar till att öka bostadens kulturella kapital för att på så vis öka dess ekonomiska värde. Homestyling är klassförakt uttryckt i scenografi. 
               Homestyling hetsar människor till statusjakt i form av (medel)klassmarkörer.  Homestyling är konformistisk propaganda för konsumtionskultur utan klimatsamvete: köp och släng för varje ny säsong – ett vackert hem har alltid en ny och trendig soffa!  Homestyling uppmanar människor att skapa en ”livsstil” i form av ohämmad konsumtion för att på så vis stilla sitt bekräftelsebehov.  Homestyling propagerar för nödvänigheten av att äga sin egen borg. Homestyling handlar om att skapa en vit duk för intressenter att projicera sina drömmar på. Och människor som drömmer är lurade. Pinsamma. Fåniga. Löjeväckande. Korkade. Därför att de är okritiska. 
             Ja, ni ser: här går det snett.  
             Säga vad man vill om fenomenet homestyling, dess idéer och människosyn – men vad finns det för anlending att låta kritiken spilla över på människorna som betraktar bilderna? Om nu bostadsbilagornas bilder är ett opium som får folket att drömma – varför skulle jag förlöjliga deras drömmar? Vad är det för en skruvad logik att se ner på människor som (om detta nu är fallet) fantiserar om ett bättre liv i en bättre bostad som designats utifrån idén ”låt oss utplåna alla spår av dem som inte är rika och framgångsrika”? Att förlöjliga människor som kanske själva tillhör gruppen som ska städas bort?
                Kan man börja om? Går det att ställa andra frågor och berätta en annan berättelse? Kanske. Kanske om jag istället frågar varför verkar så många människor vara så intresserade av att drömma om att äga ett annat hem? Kanske är drömmar om vackra hem inte enbart ett uttryck för att människor är höga på kommersialismens, ”inredningsindustrins” och bostadsbilagornas lovsjungande av statusjakt genom ägande och konsumtion? Kanske kan drömmen om ett annat, bättre hem också vara drömmen om ett gladare liv? Ett liv med bättre sömn och godare middagar, med mera gemenskap och mindre bekymmer? Kan en sådan dröm betraktas som en (ovanligt klimatsmart!) utflykt från vardagen? Kan man tänka sig att förmågan att projicera sina önskningar på ett vitmålat vardagsrum med vackert trägolv inte enbart är ett tecken på intellektuell förgiftning – utan också en välsignelse?
                   När jag växte upp var ”fönstershopping” ett lustfyllt gratisnöje, fritt från skuld, synd och dåligt samvete. Att njuta med ögonen och fantisera om oåtkomliga och vackra föremål var en fullständigt accepterad form av dagdrömmeri. Att med vällust suga på estetiska sockerbitar och njuta av synen utan att äga är en konstart som arbetarklassen har praktiserat sedan lång tid tillbaka. Varför slulle jag förakta den? 

Lena Kulin

PS. Tillägg 3 juni 2010: Att filmer som ”Sex and the City 2” ligger på biotoppen är kanske ett tecken på att konsten att njuta av att betrakta utan att äga knappast är något som tillhör dåtiden. Idag anser kanske vissa att detta njutningsfulla seende är oproblematiskt, medan andra ser det som skadligt eller smått omoraliskt. Istället för att sätta moraliska etiketter på seendet/njutningen och dess föreställda konsekvenser, skulle vi kanske åter ställa oss frågan: vems njutning uppfattas som farlig och varför? DS.

Annonser

3 responses to “Homestylare. Inredare. Trendsättare. Drömvävare.

  1. Homestyling i dess sanna medelklassdistinktion är väl ”Sveriges fulaste hem”. Ett fint exempel på doxa: ”hej vi kommer från arbetarklassen vi kan inget om inredning ååh vad fint det blev nu precis som i inredningstidningarna”

    eller?

  2. ja! säger jag och hänvisar till min förra text Medelklassen har preferenser, arbetarklassen har dåliga vanor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s