Medelklassen har personliga preferenser. Arbetarklassen har dåliga vanor.

I helgbilagornas personporträtt berättas det om människors färgstarka karaktärer och unika, charmigt bångstyriga, tvärsäkra egenskaper. Jag har alltid älskat att, säger de. Jag skulle aldrig kunna leva utan. När jag är ledig brukar jag alltid. Jag måste … annars blir jag galen. Det är något med människors vanor som fascinerar. Orden aldrig och alltid är en medial fetisch.

Men, liksom det är skillnad på folk och folk, är det också skillnad på vanor och vanor. Somligas vanor beskrivs, i flersidiga insmickrande intervjuer med helsidesbilder, som exklusiva preferenser och bevis på spännande, kompromisslösa personligheter. Andras vanor beskrivs som problem som måste åtgärdas. När det gäller icke-kända arbetarklassmänniskor och deras vanor får medias ”experter” fritt fram att häckla och håna. Garderober, kylskåp, hushållsekonomier, hälsotillstånd, barnuppfostran – allt ska exponeras och fördömas och styras upp av någon som vet bättre, ju mer förnedrande desto bättre. Även här är orden aldrig och alltid eftertraktade och laddade med sprängkraft. Men inte som viktiga komponenter i deltagarnas självförhärligande berättelser, utan i deras bekräftelse av programledarna: Så här fint har vi aldrig haft det förut! Så här bra hade det aldrig blivit utan er! Lovord som manifesterar deras eget underläge.

En agent som vill ha sin drink på exakt samma sätt varje gång. Det är coolt. En man som vet vad han gillar. Wow. En grävmaskinist som vill ha såsen vid sidan om på sin kebabtallrik. Det är, av någon anledning, inte lika fräckt. När medelklassmänniskor praktiserar minutiöst repetitiva handlingsmönster ger det dem status. När arbetarklassmänniskor gör som de är vana att göra beskylls de för att vara träbockar som har fastnat i gamla hjulspår. De får veta att de borde ryckas upp med rötterna, stylas om och placeras in i ett nymålat kök där de kan skaffa sig rätt vanor. De måste gå vidare. De måste köpa nya kläder och nya glasögon. Skaffa sig nya perspektiv och principer. Gör om gör rätt, säg efter mig: Jag köper aldrig halvfabrikat. Jag använder alltid färsk basilika. Jag älskar att segla.

Förlåt, vad sa du? Att du trivs med den du är? Att det är viktigare att vara en bra människa och vårda sina relationer och se till att må bra? Att det är helt okej att vara en vanlig, förutsägbar, medelmåttig person med byxor från Lindex och skjorta från Dressman? Eller Cubus, för helvete!

Du vet att livsstilsindustrin och medelklassmedia skrattar åt dig. Rakt i ansiktet, varje dag på tv och från magasinens högblanka omslag. De kommer inte låta dig vara förrän du kapitulerar och blir någon annan. De kommer terrorisera dig tills du känner skuld över allt du gör. Tills allt som en gång var självklart blir problematiskt. De kommer tvinga dig att granska dig själv med så hatiska ögon att alla dina val, preferenser och vanor framstår som löjliga. De kommer inte att ge sig förrän du skäms så mycket för allt du är att du köper vad som helst. De vill att det ska vara plågsamt att vara du. Att det ska göra ont att komma från arbetarklassen. Det är lönsamt.

Lena Kulin

Annonser

5 responses to “Medelklassen har personliga preferenser. Arbetarklassen har dåliga vanor.

  1. Känns träffsäkert Lena! La distinction… Och det känns som att den så kallade reality-tvn idag har en stor roll att spela i detta… Det här med experterna som häcklar… kanske framförallt i det som dom i det senaste avsnittet av Spanarna kallade för den andra vågen av dokusåpan Neggosåpan..

  2. Fint skrivet också!

  3. hahaha ”neggosåpan”! eller varför inte ”dockusågen”?
    Jo, det är såklart Bourdieus ande som svävar över det hela. Den respekterade distinktionen är medelklassens privilegium… Jag fick anledning att tänkta på detta idag igen då jag läste Umberto Ecos text om hög, mella- och masskulur på GP:s kultursida.

    Tack för komplimangen!

  4. Håller med. Konsumentribban höjs hela tiden och når man inte upp till den så hamnar man utanför med dålig smak. Nya behov skapas hela tiden för att stillas med nya produkter – men egentligen skapas behovet för att sälja produkten.
    ”Something is provided for all so that none may escape” T.W. Adorno

  5. Dockusågen alltså, haha!

    Inredningsprogram tycker jag är kul att kolla på. Hälsoprogram och personlig-ekonomiprogram är bidrar väl i viss mån med någonting gott också…det är bra om folk börjar äta nyttigare eller får bättre koll på sin personliga ekonomi. Men visst, det finns någonting problematiskt i att de reproducerar en viss form av kulturellt kapital som har en utestängande effekt. Här tycker jag nog inredningsprogrammen är mest problematiska… Intressant också de många olika typer av stilar som visas upp i dessa program, allt från bobo-looken (se Timbuktus i Room Service) med dyra, begagnade 50-tals möbler m.m till Scandiavisk look… men allt representerar någon form av vit, fast mångfacetterad, medelklass… Bristen på mer lyxig överklass-stil är också påtaglig i Svenska program (jmfr Cribs)… vilket kanske inte är lika problematiskt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s