Göteborgs makthavare och statsen

Av: Stefan Molnar

GP släppte idag sin lista över Göteborgs hundra viktigaste makthavare. Fyra stycken forskare är med på listan (om jag inte har missat någon) och förutom Christian Azar från Chalmers så är de alla från statsvetenskapliga institutionen. Jag kan också tänka mig ytterligare ett antal personer från denna institution som skulle kunna ha platsat på listan… Men var är forskarna från andra institutioner i gbg? Med hjälp av några begrepp från ämnesområdet forskningsanvändning (research utilization) – som berör hur forskningsresultat och forskningsrelaterade idéer sprids och får genomslag – kan vi fundera lite över vad statsens influens kan bero på.

1. Utseendet på den information som statsvetarna hanterar. Man skulle kunna tänka sig att det finns någonting i de frågor som berörs på statsvetenskapliga institutionen som lämpar sig speciellt bra för att spridas och få genomslag. Detta tror jag iofs inte har så stor betydelse i detta fall. Även på sociologen, nationalekonomen och företagsekonomiska institutionen – för att ta tre exempel – studeras frågor som har potential att forma samhället. Om vi kollar på historien och på andra platser i världen har ju också nationalekonomer och sociologer en roll som ”intellektuella” makthavare.

2. Kommunikation. Kanske är statsvetarna i gbg bra på att kommunicera sina idéer på ett sätt som gör att de får genomslag. På statsen finns ett stort antal duktiga och karismatiska forskare som jag uppfattar helt enkelt är bra på att kommunicera sina idéer. Det finns också många på denna institution som driver egna bloggar, vilket också borde vara ett tecken på att den ”tredje uppgiften” prioriteras högt. Här kan man tänka sig att det finns någonting i kulturen på statsen som uppmuntrar individer till att försöka nå ut. Jag uppfattar det också som att statsvetarna har en tendens att uttala sig på mer tvärsäkert – mindre ”det kan vara såhär, men det kan också vara så här” -vis än på många andra, mer relativisminspirerade institutioner.

3. För det tredje kan det vis på vilket relationen mellan forskare och ”praktiker” yttrar sig ha betydelse. Kanske har statsvetarna i större utsträckning utarbetat relationer med individer utanför akademin som förmår dem att nå ut bättre? Om detta kan jag inte egentligen inte uttala mig så mycket, men jag kan tänka mig att det – inom ett ämne som berör området förvaltning och politik – finns en tradition av att ha relationer med just förvaltning och politik.

Vad tror ni?

REFERENSER

Makt och påverkan i Göteborg. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.285470-makt-och-paverkan-i-goteborg

A review of the litterature on dissemination and knowledge utilization. http://www.researchutilization.org/matrix/resources/review/

Annonser

30 responses to “Göteborgs makthavare och statsen

  1. Två korta skäl till att tro att 3 är korrekt:

    1. Sören Holmberg, som finns med på listan, är en stående institution i valvakan i SVT vilket gör reklam för honom och stats som ämne.

    2. Många journalister har läst stats vilket gör att de är hyggligt förtrogna med ämnet och lärare vilket i sin tur gör det lätt att kontakt med dessa vilket ökar kontaktena.

  2. Jag tror oxå att tvärsäkerhet i uttalanden, att de befinner sig på en statusfylld institution, att de är experter på politik samt att ett flertal är väldigt partipolitiskt engagerade oxå gör sitt till…

  3. Andreas Bjurström

    Punkt 1 är viktig. Statsvetenskap studerar politik och media rapporterar om politik. Statsvetenskap har alltså stor potential för mediagenomslag till skillnad från t.ex. psykologi. Jämförelse med sociologi är mkt relevant, internationellt så brukar sociologi vara starkare med högre status än statsvetenskap. Att detta inte gäller i Göteborg är uppenbart. Så frågan blir: varför har Sociologi i Göteborg misslyckats? Följdfråga: Vad kan göras för att stärka sociologi i Göteborg, ett ämne som är så centralt för all samhällsvetenskap?

    Punkt 2 köper jag rakt av. Jag tror det har hög status på statsvetenskap att synas i media (stats är dessutom en statusdriven kultur). Dessutom utttycker de sig kort och slagkraftigt och med positivismen som vetenskaplig grund (det jag säger är oproblematiskt sant) kryddat med siffror vilket ger epistemoligisk status (frågan är hur statsvetare kan upprätthålla bilden av ”objektivitet” trots att åskter och värderingar brukar hagla i deras mediautspel. Antagligen pga att hög status ger detta privilegium, medan t.ex. en Göteborg-sociolog antagligen inte skulle lyckas gå ut med ideologiska agendor under objektivitets-flagg).

    punkt 3 tror jag däremot är felaktig, så som du uttrycker det. Stats har en kultur som tar ställning mot det som kallas ”mode 2”, att forskning bedrivs nära (i samarbete med) icke-adademiska miljöer. Flera av Bo Rothsteins attacker i media t.ex. har som mål att krossa forskning som sker under ”Mode 2”. Statsvetenskap är en grundforskningsmiljö med traditionella perspektiv på vetenskap.

    Punkt 4 (ny punkt): Journalister är lata. Flera forskare på stats har väloljade media-kontakter. Journalister ringer samma proffs-tyckare eftersom de får användbara kommentarer hellre än vänder sig till en annan forskare som kanske har större sakkompetens men är mindre känd av media. Att skapa forskar-kändisar är också ett bra sätt att skapa igenkänning för läsaren. Så både forskare – journalist – läsare gynnas av att överanvända ett litet antal forskare i media.

  4. Om punkt 3: Just här finns ju dessutom relationer ända in i sängkammaren. Mer än en journalist på GP har ju äktenskapliga band till en statsvetarprofessor.

  5. Ahh, bra komplement till min analys 🙂

  6. @ Andreas –

    Punkt 1. du har nog rätt ändå att de specifika ämnen som behandlas på statsen i gbg, bland annat väljarundersökningar, har potential för mediagenomslag. Så det kanske delvis har med de ämnesfokus som funnits på Sociologen under senare år att göra… Exempelvis de poststrukturalistiskt influerade inriktningar är komplexa och svårare att sprida till ”de stora massorna” än t.ex. väljarundersökningar. Märk väl, det är ju inte så att inte idéer av dessa slag diskuterats utanför akademin; begrepp som tex postkolonialism har fått spridning, men inom mindre, politiskt och intellektuellt intresserade kretsar. Men eftersom inte heller de andra samhällsvetenskapliga institutionerna vid GU kan sägas vara så duktiga på att synas så tror jag inte enbart det har med ämnesinriktningar att göra.

    Punkt 2. Precis. Jag har en liten analogi. Mången gång har jag mött personer som läser mer yrkesinriktade program på universitetet där både sociologi och psykologi är en del (t.ex Personalvetarprogrammet och Psykologprogrammet.) I dessa möten är det vanligt att personen tycker om psykologilektionerna men inte gillar sociologin lika mkt för att lärarna är ”flummiga” och de aldrig rakt ut kan säga hur saker och ting ligger till. Det verkar helt enkelt vara svårt att tas på allvar och tas som en auktoritet om man inte uttalar sig på ett tvärsäkert vis. Och som du är inne på, om man har hög status får man lättare att uttala sig självsäkert och då får man ännu högre status osv… Jag kom att tänka på filosofiska institutionen (praktisk filosofi snarare) i gbg som hörs väldigt ofta i P1 och P3. Och även här har man en stark tendens att uttala sig både lite kontroversiellt men också väldigt självsäkert.

    Punkt 3. Du har säkert rätt i att mode 1-idealtypen om den ensamme forskaren i sitt labb är vanlig på statsen. Men det innebär inte att man inte kan ha utarbetat relationer med Praktiker på andra vis…

    Punkt 4. Ja… du har nog rätt i att journalist- mediakulturen är viktig…

  7. @ Statsvetaren – ja precis.. jag tror man kan tänka sig att olika typer av relationer med Praktiker kan finnas i olika utsträckning och ha olika betydelse. Andreas nämner att forskningsrelaterade relationer ala mode 1 inte är så vanlig. Det som är viktigt i detta fallet är kanske snarare medierelationer…

  8. Och som svar på din fråga om hur man gör för att stärka Sociologens inflytande Andreas… För alla forskare/isntutioner som vill få inflytande gäller det nog framförallt att fokusera på punkt 2 och 3. Sedan är det väl inte alltid värt att fokusera på detta om det innebär att ens kvalitén på ens forskning blir lidande..

  9. Andreas Bjurström

    Stefan, intressant, och bra utveckling av mina poänger. Håller med dig om vad du skriver. Roligt exempel med filosofiska institutionen, Brylde är tvärsäker på det mesta, ingen Sokrates, han vet allt, det gillar P3 🙂

  10. Tack! Jag känner att det är ett riktigt bra teoribygge på gång här :).

    Angående radio; jag har insideinfo från filosofen som säger att telefonerna går varma där med samtal från olika SR-redaktioner; just för att de gillar det sätt på vilket filosoferna uttrycker sig.

    Och så är det kanske också lite exotiskt att få ett uttalande från något sådant som en Filosof ;).

  11. Andreas Bjurström

    Ja, filosoferna har en tydlig exotism-fördel.

    Jag iaktog detta ofta i GMV-sammanhang (Göteborgs miljövetenskapliga centrum). GMV bestod (för några år sedan, nu är det annorlunda) till 100 % av naturvetare på kansliet. Det medförde att 1) de inte förstod hur andra vetenskaper tänkte, framade ut dom. 2) deras kontaktnät inkluderade främst naturvetare. Så när ngn miljökonferens e.d. skulle arrangeras så hade GMV endast koll på naturvetare. Men de insåg att något annat måste vara med också. Miljö är trots allt inte endast fysisk fakta kring stenar och träd … Då sa alltid någon ”vi tar in en filosof – de är exotiska och roliga att lyssna på”. Anledningen till förslaget var att alla visste att Munthe håller på en del med miljöfilosofi. GMV-folket saknade kunskap om filosofi. Filosoferna skulle bara vara en exotisk krydda i ett sammanhang där allt annat var framat utifrån naturvetenskapen. Detta trots att det finns mkt miljöforskning på både samkfak, humfak och ekonomisk fakultet …

    Dessutom så har filosofi hög status eftersom ämnet är så gammalt och filosofer anses vara mer intelligenta än andra. Det gör att de har liknande fördelar som statsen (objektivit status som gör att de kommer undan med fritt tyckande). Folk lyssnar och visar respekt, men ifrågasätter och granskar inte. För mitt ämne (humanekologi) gäller motsatsen, vi döms ofta ut på förhand som bara en social/politisk rörelse som har åsikter, men ingen vetenskaplig auktoritet.

    Finns en hel del faktorer – som förstärker varandra – som gör att vissa discipliner kan vara åsiktsmaskiner men ändå anses vara objektiva och vetenskapliga … medans andra för anstränga sig för att ens argument överhuvudtaget ska tas på allvar …
    (disciplinär hiearkisering)

  12. Hmmmm… I egenskap av filosof som är anställd på GMV och ofta är med i radio där uttalar mig tvärsäkert om olika saker kan jag säga att vi nog blir hårt granskade i alla möjliga sammanhang. Ibland i radio, ibland annorstädes…

  13. Andreas Bjurström

    Jo, fast är det inte en gradfråga? Ni blir trots allt hårt granskade (ibland) och ibland tas ni på orden utan granskning. Det talar för min tes tycker jag nog. T.ex. genusvetenskap (innan det blev PK diskurs) blev nog oftast avfärdade helt utan granskning och argumentering, även i vetenskapliga sammanhang, i synnerhet av analytiska filosofer, bara att borsta bort knotten liksom. De höll ju inte ens fast vid kravet på hyper-rationalism (hög status) utan maktkritik, reflektion, känslor, (sär)intresse …

    Men ska man fördjupa detta, komma bortom mina egna alltför tvärsäkra påståenden, så behöver man se på många faktorer: Disciplin status, kön, grad av PK i diskurs, utttryckssätt, osv. för att förstå vad som bygger upp status, makt och inflytande …

  14. Andreas Bjurström

    När det gäller statsen, så är Demker intressant, som enligt min bedömning, är mer reflektiv, öppen och ödmjuk i sina uttalanden och vetenskapliga gärning. Det gör att hon nog är något mindre tydlig, i likhet med sociologi, i uttalanden. Men gör inte det att hon syns mindre, hon är med ofta i media, men stor kontrast jämfört med Rothstein i effekt. R:s vanligtvis ursinniga attacker leder för det mesta, på gott och ont, till chock-reaktioner genom hela det akademiska och massmediala landskapet. Fast det kanske handlar mer om kvinnlig och manlig insocialisering än om deras skillnader i vetenskapsideal (D mer reflektiv halvt postmodernist och R som ”ny-positivist”).

  15. Andreas Bjurström

    Finnish Economic Papers (2/2009) har högintressant data om partisympati inom samhällsvetenskaplig forskning.

    Sociologer är kraftigt vänstervridna, 25 % röstar kommunistiskt. Statsvetare däremot föredrar S och det finns samband mellan S-sympati och deltagande i offentliga utredningar. Företagsekonomer är kraftigt högervridna … Statsvetenskap står med andra ord närmast makten i sina sympatier, även det bidrar nog, normen, status quo, har alltid en fördel att få makt …

  16. Ja, det låter som en vettig observation!

    Men hur skulle man mer konkret tänka sig att detta har betydelse?

    Man skulle kunna tänka sig att t.ex. socialdemokratiska sympatier formar ens världsbild och forskningsresultat i en riktning som gör att de lättare blir accepterade i vissa högre kretsar (inom t.ex administration, journalistik mm). Detta skulle väl i så fall kunna vara ett exempel på punkt 1, alltså att man i egenskap av socialdemokrat producerar en viss typ av information som lättare accepteras än om man t.ex. har, för dagens samhälle, mer perifera åsikter, t.ex. kommunistiska, eller libertarianska eller liknande…

    Man skulle också kunna tänka sig att ens politiska åskådning får betydelse för de relationer man upprättar med personer inom t.ex. journalistik eller administration. Man upprättar lättare goda relationer med personer (eller organisationer) i vissa maktpositioner om man delar politiska sympatier med dom. Detta ger en kanske tillgång till vissa jobb och andra möjligheter att få sprida sina åsikter (du nämner ju själv offentliga utredningar…). Detta skulle väl ses som ett exempel på punkt 3 då…

  17. Vår diskussion gör det väldigt tydligt hur viktigt makt är när det gäller det här med framgång inom forskning…

  18. Förresten. Håller helt klart med dig om det du skriver om Demker… Det finns ju en väldigt bredd av inriktningar på statsen såklart, liksom på andra institutioner. Men visst finns det olika tendenser..

  19. Andreas Bjurström

    Ja, precis så tänker jag.

    Bjereld är ett bra exempel på nyttan av att vara socialdemokrat. Det ger hög kompatibilitet med stats-byråkratin (fördel både i att ingå i utredningar, expert-utlåtanden och även forskningsmedel eftersom det delvis är politiskt styrt) liksom med journalistiken (som ju har starka sympatier åt vänster). Bjereld uttalar sig i media i många olika typer av frågor, men det dessa har gemensamt är inte hans forskninginriktning, utan snarare hans politiska engagemang. Frågan är om Bjereld hade kunnat få uttala sig om palestina-israel konflikten som ”expert” om Bjerelds uttalanden inte låg så väl i linje med journalist-kårens egna vinkling (starkt partiskt till palestina alltså). Jag tror det är en grundförutsättning med hög grad av överensstämmelse med normen, för att som Bjereld kunna föra fram en politisk agenda under titlar som professor, expert, etc. snarare än titlar som politisk debattör, åsiktsbildare eller medlem i socialdemokraterna.

    • Jo men visst.. du har helt klart en poäng där.

      Expertbegreppet är ju överhuvudtaget intressant i dessa sammanhang… För att bli tagen på allvar måste man lyckas bli uppfattad som ”expert”. Och visst är ”budskapet” av betydelse då; det måste följa vissa stigar så att säga.

  20. Andreas Bjurström

    ”Det finns ju en väldigt bredd av inriktningar på statsen såklart”

    Sant (fast stata-maskinisterna är talrikast, och deras variabeltänk genomsyrar hela miljön, även kvalitativ undervisning och forskning sker utifrån variabelparadigment).

    Bara vad gäller forskar-media-roller så har vi minst 4 idealtyper:
    1: Stata-maskinisten, återger % och statistiska samband (Oscarsson och Holmberg)
    2: Intellektuell motvalls agitator (Rothstein)
    3: Ideologi re-producenten (Bjereld)
    4: Den reflekterande (Demker)

    1: Urtypen av ”objektiv” forskare. Urtypen av en gbg statsare, empirisism och positivism, etablerad av institutionens första professor, som hämtade metoden (enkät-studier) från amerikansk sociologi. Ur stata kommer ren statistik, men vilka ideologiska filter påverkar valet av enkätfrågor och konstruerandet av variabler?

    2: Evig revolt på elitistisk grund. Det kan vara en Rothstein, en Nietzsche, en Sartre, en Marx, ja nästan valfri forskare som är genuint intellektuell, oavsett ideologisk orientering, vetenskapssyn, metodval, osv. Grunden är att ifrågasätta, rätten att döda, kritikern som vill hitta svagheter, som vilja vidare.

    3: En anomali inom statsens kultur, dock så är nästan samtliga media-statsare åsiktsmaskiner, vilket i sin tur är en paradox eftersom kulturen är objektiv, åsiktsfri. På min institution (globala studier) är ideologi re-producenten helt dominerande, vilket gör statsen och globala studier till varandras motsats. En forskare (Abrahamsson) går så långt att han sätter likhetstecken mellan kritiskt tänkande och att vara mot högerpolitik. Forskning och undervisning går med andra ord ut på att föra en politisk kamp, där forskningens auktoritet är instrumentell och forskartitlar är politiska vapen som gör att soldaten får en slags kamouflagedräkt och förmåga att ta sig in osedd i fiendeland vilket de vanliga politikerna i sedvanliga stridsuniformer inte förmår, där forskaren ska indoktrinera mottagaren med rätt åsikter och politisk kampvilja.
    Finns väl 3 huvudtyper inom kategorin:
    3a) vänsterradikalism (ifrågasätter status quo politiskt och ekonomiskt)
    3b) re-produktion av status quo (t.ex. Bjereld som socialdemokrat)
    3c) höger-radikalism (ifrågasätter status quo framförallt politiskt)

    4: Urtypen för en humanist och en sociolog. Kan vara intressant och sympatisk och ge nya användbara perspektiv på tillvaron, eller bara intetsägande, flummig och mossig, studerande högst perifera frågor med teorier och metoder som inte kan kommunicerar effektivt och med resultat som är allt annat än generaliserande och tydliga.

    • Hehe. Burroway redogör för fyra forskartyper som kanske är lite snällare formulerade än dina är ;):

      1. Den professionella forskaren – bedriver forskning inom akademins stängda dörrar och med objektivitet som ledord. (Din punkt 1.)
      2. Policyforskaren – i samröre och på uppdrag av institutioner utanför akademin. Kanske ligger närmast din punkt 3?
      3. Den kritiska forskaren – kritiserar makten och samhällets uppbyggnad.
      4. Populärforskaren – når ut till de stora massorna med ofta enkla resonemang osv. Bauman mm.. inte nödvändigtvis forskare vid akademin utan ofta journalister, t.ex. en freakonomicsförfattarna..

      • Det borde väl påpekas att det michael burroway försöker göra är att beskriva forskartyper inom just sociologin… men jag kan inte se varför de inte skulle gälla andra discipliner också… klart dom gör.

  21. Samtidigt ska det väl påpekas att det inte enbart räcker med att (i någon mening) kunna ”flörta” med personer i maktkretsar/organisationer med makt, för att få genomslag. Det krävs också att ens tankar stämmer överens med större samhälleliga strömningar med allt vad de innehåller av olika åsikter, kritik, dialektik osv. Som forskare kan man alltså inte gå ut och säga vad som helst och bli tagen på allvar eftersom man mer eller mindre utsätts för kritisk granskning… Alltså; när det gäller det här med att få geomslag bör man också faktiskt ofta vara en duktig forskare som är duktig på att komma med intressanta och vettiga beskrivningar av verkligheten som den är. Helt enkelt, ens åsikter kan inte vara alltför ”far-out” utan bör ha någon verklighetsförankring. Många forskare som är duktiga på att nu ut är faktiskt också duktiga forskare (i det man traditionellt menar med ”duktiga forskare”). Men som sagt, dom andra saker som sagts här på bloggen är ju också jätteviktiga

  22. Andreas Bjurström

    Förtydligande med anledning av inlägget ovan.

    1: Jag har ingen åsikt om kvaliten på nämnda personers forskning. Det som intresserar mig är deras offentliga roller (t.ex. i media) och attityd till forskning och andra forskningsmiljöer, särskilt graden av tolerans och öppenhet. De må bra skickliga eller mediokra …

    2: Jag tror att kopplingen mellan att vara en skicklig forskare och att vara framgångsrik i massmediala utspel är ganska låg. Samma sak med lärare, finns ingen starkt samband att de bästa forskarna är de bästa lärarna, tror jag.

    3: Tror inte det behövs överensstämmelse med en verklighet som den är. Det kan rentav vara en belastning 😉
    Vägen till framgång, även för forskare, är att säga det som folk vill höra, fast formulerat på ett mer elegant och förtroendeingivande sätt …

  23. Angående 1 och 2 håller jag med.

    Angående 3. Visst, det behövs inte nödvändigtvis en överenstämmelse med verkligheten, och visst kan det vara en belastning. Och absolut, vägen till framgång är att säga det folk vill höra, men jag menar bara att folk många gånger – framförallt i dagens sverige där alla utspel granskas kritiskt hela tiden – har åtminstone en hyffsad koll på hur verkligheten är konstituerad, inom vissa ramar då såklart.. oftast kan man inte som forskare i sverige komma med allt för utflippade påståenden (typ att som enskild forskare påstå att vänsterblocket fick flest röster i förra valet även om alla andra mätningar säger motsatsen) då skulle man allt blivit kritiskt granskad… men samtidigt.. det är väl egentligen ett i detta sammanhang ganska ointressant extremtfall.

  24. Andreas Bjurström

    Apropå val-statistik och utflippade påståenden. Såg precis en antologi på nätet (nationalister) med undertiteln ”den tystade majoriteten”. majoritet, haha, tror bestämt nassarna behöver gå en grundkurs i stata-logi …

  25. Haha, ja, det var något av en overstatement. Tyvärr verkar det väl vara allt fler människor som går på utflippade påståenden av detta slag

  26. Andreas Bjurström

    Eftersom statsvetarna har så stort mediagenomslag, de är experter på politik och vi snart har val vilket leder till att de kommer få än större genomslag och betydelse, så tänkte jag ta upp ett moraliskt spörsmål som jag länge bekymrat mig för.

    På sin blogg pläderar Ulf Bjereld (professor i statsvetenskap) ständigt för socialdemokratisk politik och vikten av att sossarna vinner nästa val. Om det skett i egenskap av privatperson utifrån ett politiskt språk och utan att nyttja statusen som professor, så hade all varit ok. Då hade Bjereld varit en politiker i mängden.

    Men så är inte fallet. Visserligen nämner han på bloggen att han även är kristen socialdemokrat, men betonar framförallt sin roll som professor och lyfter fram en mängd egna publikationer. I inläggen intar Bjereld framförallt rollen som vetenskaplig expert och politisk kommentator (på bloggen liksom i media).

    Om Bjereld blir tillfrågad av media att kommentera en politisk händelse, så kommer det att bli en stark politisk vinkling i analysen. Givet att media också är starkt vänstervridet och sossarna är största partiet i sverige, så har man en kraftigt återkoppling. Fråga Bjereld så får vi de svar vi vill ha. Alla parter vinner. Förlorar gör de perspektiv som trängs undan, snedvrids eller bedöms som felaktiga osv. av experten.

    Jag ser dels en demokratisk fara: Att läsare inte genomskådar det och blir lurade. Kanske inte så stor fara? Det är ganska lätt att genomskåda upplägget.

    och en vetenskaplig fara: Att läsare genomskådar det hela och får en skeptisk syn på vetenskap, att man inte kan lita mer på forskare än på politiker. Ser stor risk att detta sker. Men det skulle betyda att Bjereld undergräver sin egen forskningsmiljö, som gillar att uppfattas som opartiska objektiva experter.

    Ett exempel: http://ulfbjereld.blogspot.com/2010/02/varfor-talar-inte-mona-sahlin-om.html

    Språket och upplägget är ganska neutralt, forskaren som analyserar och ställer frågor. Motivationen är dock helt politisk: analysen ska bidra till att sosssarna vinner valet. Så långt ok med mig. Det är snarare här jag tycker det blir ohederligt:

    ”höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist”.

    Bjereld vet givetvis att det finns olika teorier om rättvisa (som förtjänst, behov, nytta). Men för läsaren så vill han mörka detta, eftersom han vill att sossarnas tolkning av vad rättvisa är ska vara den enda möjliga att tänka, att sluta diskursen och begränsa det politiska landskapet. Här använder Bjereld sin kompetens som forskare till att manipulera medborgarnas tänkande. Inte alls ok enligt mig. Föreningen Humanisterna gjorde och gör precis samma sak med begreppet humanism. Man agiterar för att humanism ska vara en synonym till ateism.

    Är det rätt att som professor använda sin auktoritet till att förkläda en politiskt agitation i ett försåtligt vetenskapligt språk med syftet att styra och begränsa läsarens tankar så att
    sossarna vinner nästa val?

  27. Andreas Bjurström

    ledare från Expressen som tar upp samma fråga med en analys som i hög grad stämmer överens med min:

    PM Nilsson: Vem är Ulf Bjereld?
    expressen.se/1.356107

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s