Om teorianvändning inom samhällsvetenskapen

Av: Stefan Molnar

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, har skrivit en på många sätt träffande artikel för dagens kultursida i GP (16/6-09) (verkar i skrivande stund inte finnas på nätet).

Till att börja med tar han sig an den syn på teori som är förhärskande inom dagens samhällsvetenskap. Denna går ut på att man som forskare eller student förväntas identifiera sig med ett specifikt teoretiskt fält (Jag tycker själv att man ofta stöter på detta inom sociologin; att folk vill placera en i ett fack), resultatet av vilket blir att man får tillträde till en viss gemenskap med samhällsvetare med samma teoretiska inriktning som en själv. Eftersom denna inriktning är en så viktig del av ens identitet och eftersom ens gemenskap med andra samhällsvetare är så beroende av den, kommer man att ha en allt för stor tilltro till vad denna inriktning säger och på ett relativt lättvindigt sätt vara beredd att bortse från empiriska forskningsresultat som talar emot ens teori.

För det andra menar Rothstein att den samhällsvetenskapliga forskningen i allt för stor utsträckning är organiserad på ett sätt där forskaren bedriver forskning inom sitt specifika teoretiska område (jmfr mode 1 science) och är isolerad från andra forskare, speciellt dem med andra teoretiska inriktningar än en själv. Rothstein talar om ett ”idoliserat hjälteideal” om den ensamme forskaren. Detta har också vetenskapshistorikern Steven Shapin varit inne på. Han menar att detta ideal härstammar från den gamla religiösa idén om den ensamme eremiten som isolerar sig i en grotta i några år och därigenom finner upplysning.

Båda dessa tendenser uppfattar jag också som väldigt starkt förekommande även inom sociologin och båda har att göra med en norm där en individ förväntas bygga upp sin identitet och sin tankeverksamhet kring ett visst område. Jag skulle säga att ett mer sunt sätt att se på saken är att en teori är ett sätt att försöka beskriva och förklara verkligheten på. Visst, det finns inga perfekta ”grand theories”, men det finns teorier som bättre beskriver verkligheten än andra gör. Därför bör man i alla fall ha som ideal att behandla teorier på ett sätt där man är beredd att förkasta eller revidera dem om de inte visar sig vara särskilt vettiga. Detta är självklart inte det lättaste att göra, men en sak är säker och det är att det blir extra svårt om man bygger en identitet och gemenskap kring dem. Ett tecken på att ens egen teoretiska inriktning är hotad leder då, enligt det sociala identitetsperspektivet, till att man homogeniserar ingruppen och utgruppen, det leder till grupptänk och att man höjer upp sin egen grupp och nedvärderar utgruppen.

Eftersom ingen teori är en allomfattande beskrivning av världen bör man också vara beredd att diskutera med individer med andra teoretiska inriktningar än en själv alternativt de som analyserar samhället på andra analytiska nivåer än en själv (detta är en diskussion vi tidigare har haft i ett kommentatorspår här på Sociologisuget; om att det kan tänkas vara nödvändigt att olika analysnivåer kombineras för att ge bättre förklaringar av fenomen), inte alltid i syfte att visa att de har fel, utan för att deras inriktning faktiskt kan komplettera ens egen inriktning. Inom sociologin tycker jag att man med jämna mellanrum möter det faktum att individer, om inte totalt förkastar andra teoretiska inriktningar, så åtmistone är ointresserade av att lära sig av dessa och låta de analyser som görs här kompletera ens egna.

Vad säger läsarna, är detta en korrekt analys av hur det generellt sätt fungerar inom den sociologi som ni har erfarenhet av, eller är jag bara ute och cyklar? Och håller ni med mig/Rothstein om de normativa slutsatser som dras i inlägget?

Annonser

One response to “Om teorianvändning inom samhällsvetenskapen

  1. Jag håller med dig Stefan! Vad var det vi bevittnade under vår första gruppredovisning i höstas om inte ett upphöjande av den egna gruppen och nedvärderande av utgruppen? Enligt Micael Björk är det också helt avgörande då man söker forskarutbildning att institutionen som man söker till har just den kompetensen som man är intresserad av. Dvs. de vill bara ta emot doktorander som vill gå in institutionens redan befintliga, etablerade forskningsfält. Detta kan jag förstå till viss del eftersom en handledare borde ha en viss förkunskap för att vara behjälplig, men samtidigt är det konstigt om institutionerna hellre väljer doktorander som vill gå in i deras hjulspår, än att helt enkelt försöka urskilja vilka sökanden som är mest kompetenta. Ännu en sak som talar för att institutioner koncentrerar sig på specifika fält, är ju regeringens politik (Lejionborg) som vill att humaniora (men även sociologi) ska få pengar efter ”excellens”, som ska mätas i antal referenser som görs till deras forskningspublikationer. På så vis vill man stärka de ”bästa” institutionerna och forskarna och koncentrera pengarna dit. Konsekvensen av en sådan politik kan ju mycket väl bli att de spektakulära, kontroversiella eller populära fälten gynnas på bekostnad av nytänkande, ännu okända, kritiserande eller impopulära – men möjligen viktiga och fruktbara – fält. Låt oss minnas Kuhn och hans paradigm-teori: de som kommer med nya idéer blir anomalier som förträngs ut i marginalen tills de blir alltför många och omöjliga att tysta. Men med denna moderata politik kanske de kan tystas ändå. Läs gärna Sverker Lenas artikel om humaniora och politiken: http://www.dn.se/kultur-noje/utraderade-humanister-1.887278

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s