Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag (ISBN 9179240097) (1972) [2001]

Av: Karin Berg

Recensionen producerades ursprungligen som en tentamensuppgift under hösten 2007. Texten har kortats ned för att passa sociologisugets format.

Vansinnets historia under den klassiska epoken berättar om de vansinnigas historia under den tid som kallas den klassiska epoken vilken sträcker sig från 1600-talet till den moderna tidens begynnelse vid 1800-talets början. Boken behandlar frågan om hur vansinnet som fenomen har blivit en särskild, avgränsad vetenskaplig och klinisk verksamhet. Vansinnets historia beskriver former för särskiljandet av vansinniga ständigt förändras fram tills ”de första professionella psykiatrernas framträdande” (1)  i slutet av den klassiska epoken. Foucault behandlar, ganska väntat, frågan om makt och om vem som har rätt att göra anspråk på begreppen förnuft respektive oförnuft.

Med hjälp av de olika teman Foucault behandlar kan vi se hur diskursen kring de vansinniga förändras under klassiska epoken. Den klassiska epoken och därmed också bokens avstamp börjar i slutet av 1600-talet. De gamla leprosierna, som tidigare i historien användes som att skilja de som drabbats av lepran från de övriga i samhället, tas åter i bruk. Här placeras diverse avvikare; tiggare, vansinniga, prostituerade. Foucault hävdar att denna åtgärdsmodells främsta syfte var att åstadkomma social ordning. Genom att ”spärra in” dessa avvikande individer kunde man skapa sysselsättning och därmed inpränta arbetets etiska värde, bekämpa fattigdomen (för ögat i alla fall) samt reglera pris- och lönenivåer.

I början av 1700-talet skiljs de vansinniga från de andra avvikarna i samhället. Detta härleder Foucault till samhällsekonomiska skäl då de icke-vansinniga är kapabla till att arbeta och därmed också bör göra det. Som en följd av detta skiljs de vansinniga allt mer från sitt sociala sammanhang i samhället. Föreställningar om vansinnet växer parallellt fram med isolering av de vansinniga.

De teman och skepnader som det diskursiva vansinnet dominerades av under 1700-talet är passion och delirium, melankoli, mani samt hysteri och hypokondri. De olika förklaringarna till vansinnets ursprung varierar under den klassiska epoken och är beroende av vilken medicinsk linje som är rådande. Sammanfattande kan man säga att diskursen kring vansinnet går från att bero på de olika kroppsvätskorna till att hänga samma med nervbanornas funktioner till att slutligen härstamma från hjärnan.

Fram tills slutet av 1700-talet hyste samhället vansinniga och kriminella under en och samma institution men nu får de vansinniga en egen institution, asylerna. Här bedrivs vetenskap i form av observation och klassifikation av de vansinniga. Denna vetenskapliga metod som används är enkelriktad så till vida att det aldrig sker dialog mellan läkare och patient.

Bokens mest intressanta och värdefulla kapitel är just det sista där Foucault diskuterar asylernas uppkomst. Kapitlet är det mål som boken strävar mot. Det är här den moderna psykiatrin föds och det är vansinnets historia med dess olika teman som diskursivt för fram utvecklingen. Det är här någon stans som ”befriandet av de vansinniga” äger rum. De lossas från sina bojor och släpps, ytligt sett, fria från rummets tvång. Bokens tema sammanfattas i kapitlet och därför ger jag också kapitlet mer utrymme här vad gäller Foucaults framställning och argumentationen i kapitlet.

Efter att ha diskuterat och kritiserat olika asylernas strukturer går Foucault in på den viktigaste och mest typiska strukturen för asylen i slutet på 1700-talet, förgudandet av läkarpersonligheten. Denna läkarpersonlighet är den mest auktoritära och betydelsefulla strukturen i asylen. Detta då läkaren tillskrivs en rad uppgifter. Läkaren ska auktorisera en ny typ av kontakt mellan läkare och patient, auktorisera ett nytt samband mellan vansinnet och det medicinska tänkande samt auktorisera hela en moderna erfarenheten av vansinnet. Att det sedan slutet av 1700-talet är obligatoriskt med läkarintyg vid internering av vansinniga kan ses som ytterligare en manifestation för läkarens nya allt mer betydande roll.

Foucault menar att läkarauktoriteten är rotad i omyndigheten hos de vansinniga och är främst av moraliskt och socialt slag. Läkaren är därmed inte auktoriserad av den medicinska eller psykiatriska vetenskapen. Om en läkare kan bemästra vansinnet beror det snarare på att den har en auktoritet över individen och inte över vansinnet.

Foucault gör kanske sina viktigaste poänger just här i slutet av boken där han kritiserar den psykiatri som etablerar sig här, han menar att det vetande den bygger på är kopplat till makt. Denna maktdiskurs som psykiatrin bygger på är en asymmetrisk relation mellan, framför allt, läkare och patient. Psykiatrins syfte är att korrigera och normalisera för att assimilera in individen i ett rationellt förnuft.

Foucaults Vansinnets historia är utsatt för två typer av kritik, den ena av filosofisk och metodologisk art och den andra av mer historisk art. Den filosofiskt och metodologiska orienterade kritiken rör det faktum att Foucault diskuterar hur vansinnesbegreppet på ett relativistiskt sätt ständigt utvecklas samtidigt som han i slutet av boken opponerar sig mot något sådant som ett sant vansinnesbegrepp. Den historiska kritiken hävdar att Foucaults framställning av vansinnet är i flera fall felaktig (2).  Denna kritik kan ses som sekundär och delvis ointressant eftersom Foucaults huvudsakliga syfte inte är att ge naturalistiska återgivningar av exakta förhållanden utan snarare ge illustrationer till sin argumentation. Foucault exemplifierande av olika fall och situationer kan dock bli för många, vissa av de magstarka beskrivningarna fungerar snarare som kuriösa bilder, än som underbyggning av en argumentation.

Då, under den klassiska epoken, liksom i dag behandlar man sjuka på det med den metod som man utgår från vara den bästa. Vansinnets historia väcker frågan om hur grym och omänsklig kommer vår psykiatrivård att framstå om två hundra år? Vansinnets historia, när den kom ut för snart femtio år sen införlivades genast i den omfattande debatt som fördes kring mentalsjukdomar och mentalvård (3).  Med undantag för tillfälliga diskussioner har den debatten emellertid svalnat. Men Vansinnets historia har är fortfarande aktuell genom dess ”tjugoåriga angrepp mot vetenskap, institutioner, konventionellt förnuft och makt” (4). Boken har blivit en klassiker, inte på grund av ämnet, vansinnet utan snarare för dess metod för att kritisera samhälle, makt och vetenskap. Vansinnets historia är intressant och viktig för att förstå Foucault och det som senare kommer att kalla diskursanalys.

Fotnoter:
(1) Vansinnets historia, förord s. V
(2) Vansinnets historia, förord s. VI
(3) Vansinnets historia, förord s. I
(4) Vansinnets historia, förord s I – II

Referens
Foucault, Michel, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag (1972) [2001]

Annonser

4 responses to “Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv förlag (ISBN 9179240097) (1972) [2001]

  1. kommer vara bortrest i två veckor med begränsad tillgång till internet så kommer eventuellt vara lite seg med att besvara kommentarer/frågor

  2. Det är inga problem, diskussionerna kring Foucault tar aldrig slut 😉

  3. Pingback: 10-åring tillåts byta kön

  4. hur tycker du att hans åsikter / teorier anspelar sig i dagens samhälle? med tanke på att de sjuka har svårare att få försäkring ifall de gått på terapi eller tagit mediciner, och samhällets stöd till dem minskar hela tiden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s