Kropp blir kött: om konstruerade och konstruerande sociala praktiker

Av Lena Kulin

OBS! Den här texten publicerades första gången 090608 och har ändrats av författaren sedan dess. Den har fått ett långt tillägg och en ny inledning.  

Där är en bit kött. Är det a) någons rumpa? b) en skinkstek? c) hushållsavfall? Ett svar skulle kunna var: det beror på. Men vad beror det på? Med en socialkonstruktionistiskt perspektiv kan man säga att världen och dess fenomen blir verklig för oss genom sociala  praktiker som är både konstruerade och konstruerande. Också när det gäller kropp och kött.

I artikeln Pathology and The Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis presenterar Mol (2000) en sociologisk metod som kan förklaras som en hybrid av filosofi, etnografi och konstruktivism. Med denna metod vill hon utveckla filosofiska termer som är särskilt lämpade för analys av relationer mellan det medicinska kunskapsfältet och dess objekt (2000: 82). Sådana objekt, exempelvis fall av sjukdomen ateroskleros, görs verkliga genom att medicinska praktiker på olika sätt gestaltar och begreppsliggör dem; “medical practices perform their objects” (ibid. p 82).

(tillägg: En läkare kan framföra/perform ett fall av sjukdomen genom att undersöka en patients ben och göra en tolkning utifrån detta, det vill säga, genom att utföra en särskild medicinsk praktik. Både sjukdomen i sig och det enskilda fallet är på så sätt kulturellt konstruerade objekt som blir verkliga och meningsfulla för läkaren och patienten utifrån en särskild kulturellt konstruerad ontologi och epistemologi. Mol menar inte (och inte jag heller) att fettceller i blodkärl kan frambesvärjs med kultur och sociala konstruktioner, men de blir verkliga för människor genom kultur och sociala konstruktioner. ”Åderförkalkning”, ”sjukdom” och ”ateroskleros” är alla kulturella namn på vad vi uppfattar som biologiska fenomen. Av alla biologiska fenomen som pågår i våra kroppar är det bara ett begränsat antal som namnges, skrivs in i medicinska läroböcker och undersöks med tillika konstruerade praktiker, och därmed förverkligas i vårt medvetande.  

Ibland amputeras kroppsdelar som bedöms vara mycket svårt drabbade av ateroskleros. Sedan en kroppsdel har avlägsnats från patientens kropp blir det möjligt att utföra en mängd andra medicinska praktiker, och därmed konstruera ett specifikt fall av sjukdomen på fler sätt. Blodkärlen i ett ben som sägs lida av ateroskleros kan sedan benet amputerats undersökas med mikroskop; med hjälp av teknologi utförs så en andra medicinsk praktik som konstruerar ett fall av ateroskleros på sitt sätt. Enligt Mol arbetar sjukvården för att få olika konstruktioner av ett och samma sjukdomsfall – genom en läkares kännande händer och en annans seende genom mikroskopets lins – att stämma överens med varandra. Man vill överbygga ”gapet” dem emellan och förstå undersökningarnas resultat som bevis på en och samma företeelse; som ett fall av en sjukdom. Ibland överensstämmer tolkningarna av resultaten, ibland är de svårbegripligt olika. slut på tillägg)

Med Mols metod kan vi studera hur företeelser som tidigare har antagits befinna sig utom sociologins räckvidd görs verkliga på olika sätt i samband med praktiker som inkluderar verktyg, maskiner, teknologi, arkitektur och så vidare. Genom att observera praktiker, dess samspel med materiell kultur, dess sociala organisation och relationerna mellan dem, kan vi se hur de producerar kunskap om verkligheten på olika sätt.

Ett annat ämne, eller område, som Mols metod skulle kunna tillämpas på är köttproduktion. Med ‛köttproduktion’ avser jag hela den komplexa kedja av praktiker som hanterar ett djur (och senare delar av det) innan det slutligen konsumeras av människor i form av mat. Metoden gör det bland annat möjligt för oss att studera dess materiella kultur av verktyg och maskiner, dess genus- och klassbestämda sociala organisation, dess praktikers etik och politik, dess teknologi och ekonomi, och inte minst de skilda praktikernas olika gestaltningar (performances) av en och samma ko.

I en kokbok hittar jag ett recept på Filets Mignons Black and White. Ingredienser: 300 g oxfilé, 300 g kalvfilé. Oxfilé och kalvfilé är företeelser som ‘görs verkliga’ i ett charkuteri genom dess specifika praktiker. Filets Mignons däremot, görs verkliga i ett kök genom utförandet av kokkost. Mols modell erbjuder oss ett sätt att analysera relationer mellan kunskapsfält och dess objekt. I fallet köttproduktion betyder detta att vi kan studera hur ett och samma stycke materia ‛utförs’ på olika sätt genom olika praktiker som samexisterar genom ett nät av relationer.

Mol menar att experter inom olika medicinska kunskapsfält är överens om att de arbetar med att gestalta och begreppsliggöra samma företeelser på olika sätt. Trots att de symptom som gestaltas i olika praktiker inte alltid ”sammanfaller”, samarbetar experterna för att skapa ett kontinuum mellan dem som gör det möjligt att förstå sjukdomar som enhetliga företeelser trots att de, enligt Mol, är multipla företeelser. Mol frågar hur vi ska förstå en sådan samordning. När det gäller köttproduktion tycks det råda ett närmast motsatt förhållande; här finns en strävan att upprätta gap mellan objekten som görs i kedjans olika länkar, framförallt mellan dess yttersta ändar; mellan levande kalvar och Filets Mignons. Det syns exempelvis i den begränsade insynen köttkonsumenter tillåts få slakterier och djuruppfödares verksamhet; köttet blir verkligt för köttätaren förstå då hon möter det i en ”ren” och oblodig och odramatisk inramning; i butikens kyldisk eller som måltid på en restaurang. Praktiker gestaltar inte bara djuret på olika sätt utan vinnlägger sig också om att skapa ett begreppsligt diskontinuum som lägger ut ett betryggande avstånd mellan köttätarens njutning och djurets lidande, mellan köttätarens medvetna val och köttproduktionens etiska och politiska aspekter, mellan kalvar som ‛bodies of flesh’ och kalvfilé som ‛pieces of meat’.

Vi kan alltså, med Mols modell, studera de politiska, etiska, kulturella och ekonomiska aspekterna hos flesh/meat. Samtidigt gör hennes strävan att förklara hur medicinska praktiker försöker skapa en kontinuitet mellan deras olika gestaltningar av ”samma” företeelse, och hennes, i mitt tycke något undermåliga, analys av hur detta arbete går till, att metoden behöver utvecklas för att kunna redogöra för fall där praktiker som sysslar med ”samma” företeelse istället strävar efter att upprätta diskontinuiteter.

Med Mols metod av etnografisk observation av praktiker (tillägg: som är både konstruerande och konstruerade) parat med filosofiska termer som förmår beskriva relationen mellan kunskapsfält och dess objekt kan vi även studera relationerna mellan köttproduktionens ‛inre’ och ‛yttre’ aktörer (såsom EU, riksdagen, media, politiska organisationer) och hur dessa relationer i sin tur står i förbindelse till de olika praktikernas respektive gestaltning av ‛kött’. Mols metod lämpar sig bra för en sådan typ av problemformuleringar eftersom den förmår göra för- och nackdelarna med att gestalta verkligheten på olika sätt tillgängliga för politisk debatt.


Referenser
Mol, A. (2000) ‘Pathology and the Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis’ in A. Cambrosio, M. Lock, A. Young (eds.) Living and Working with The New Medical Technologies, Cambridge: University Press.

Annonser

15 responses to “Kropp blir kött: om konstruerade och konstruerande sociala praktiker

  1. Säg att det faktiskt skulle vara så att medicinska praktiker i vissa fall skapade vissa fysiska sjukdomstillstånd; tex orsakade en hjärtattack genom att felaktig behandling; skulle man då säga att hjärtattacken var konstruerad av de medicinska praktikerna och om inte, vilket begrepp skulle man använda för att beskriva detta?

  2. Jag läste just i Alvesson och Sköldberg om den kritik som finns om ledet ”konstruktion” i begreppet social konstruktion. De menar att Berger & Luckmann aldrig riktigt definierar eller talar om exakt vad detta – konstruktion – ÄR, och att det på sätt och vis är en skev metafor för de skeenden man vill beskriva eftersom det antyder att människor framför sådana konstruktioner med avsikt och att de är planerade och genomtänkta – när de tvärtom ofta är oreflekterade, fastän själva resultatet av konstruktionen är en mening som subjekten är medvetna om, och som ofta framstår som ”naturlig” och självklar.
    Så din fråga är onekligen komplex. Visst skulle kan kunna säga att en hjärtattack som biologiskt fenomen kan ”konstrueras” med en medicinsk praktik just i betydelsen att den orsakades av praktiken. Däremot är det ju inte givet att ”hjärtattack” uppkommer (konstrueras) som kulturellt och socialt begrepp därför att en medicinsk praktik orsakar det vi nu kallar för hjärtattack. Hjärtattacker sker över hela jorden, och kan förmodligen frambringas i alla människors kroppar om man använder en viss praktik, men hur olika samhällen/kulturer/sociala gemenskaper sedan konstruerar en betydelse och förståelse kring detta är ju något annat. Det är bara det sistnämnda som jag själv intresserar mig för. Jag håller inte med dem som menar att samhället ”bara” kan och bör studeras med socialkonstruktivism. Jag menar att detta är ETT intressant sätt att studera socialt samspel.

  3. Men jag medger att jag inte heller är helt klar över detta. Jag misstänker nämligen att Mol’s själva poäng är att vi inte kan göra en så enkel åtskillnad mellan kultur & natur som jag gjort ovan; att vi helt enkelt konstruerar naturen. Hon tar SK till sin yttersta gräns, dvs. till den ontologiska nivån, medan jag för min del stannar (än så länge!) på en epistemologisk nivå. Därav finns det möjligen en viss förvirring i texten ovan.

  4. >Det är bara det sistnämnda som jag själv >intresserar mig för.

    Precis, och då är frågan om man bör låta konstruktionsbegreppet enbart vara förbehållet konstruktionen av det ”kulturella”, eller använder det även för konstruktion av fysiska ting. Om man väljer det senare så bör man vara noggrann med att påpeka exakt vad det är som man då menar konstrueras.

    >Jag misstänker nämligen att Mol’s själva >poäng är att vi inte kan göra en så enkel >åtskillnad mellan kultur & natur som jag gjort >ovan

    I vilken mening tänker du då? Jag kan tänka mig att det vid vissa tillfällen kan vara svårt att göra en åstkillnad. T.ex., genom att läkarprofessionen under många många många år har varit delaktiga i att konstruera hjärtinfakt i kulturell mening genom att skapa en diagnos som idag kallas för hjärinfakt, och detta kan i långa loppet ha haft del i att konstruera hjärtinfarkt i fysisk mening; detta genom att individer går runt och oroar sig för att få hjärtinfarkt vilket ökar deras risk för att faktiskt få hjärtinfarkt i fysisk mening…

  5. Men jag kan inte se hur den individuelle läkaren när han/hon sätter en diagnos för den enskilde individen och därmed konstruerar den kulturella diagnosen atheroskleros också konstruerar det fysiska fenomenet atheroskleros för just den enskilde individen…

  6. Ang din sista kommentar: jag tror inte att den individuella läkaren kan konstruera/frambringa åderförkalkning i en enskild patients ådror. Men jag tror att en hel läkarprofession i ett samhälle som tillskriver deras kunskaper en särskild betydelse osv. kan enas om att det finns ett kroppsligt tillstånd som ska kallas atheroskleros, och sedan kan den enskilda läkaren – med teknologi och praktiker – förverkliga ”fall” av sjukdomen i enskilda patienter genom att klämma och säga: du har sjukdomen. Då blir personen en person-med-sjukdom inför sig själv och andra. Sjukdomen har blivit verklig i hennes medvetande och får vidare sociala konsekvenser i samspelet med samhället, individer och andra teknologiska system.

    Här handlar det alltså mest om en epistemologisk konstruktion (något får ett ”namn). Jag tror att det uppstår viss förvirring här därför att det också talas om rent ontologiska konstruktioner där saker både får namn OCH frambringas i sin rent fysiska form. T.ex. när det gäller att skapa ett ”hem”. Det konstrueras både genom sociala praktiker som får fysiskt påtagliga konsekvenser (målar, renoverar, flyttar in möbler osv), som utförs med redan befintliga (konstruerade) praktiker & teknologier (snickarkonst). Samtidigt skapas hemmet med sociala överenskommelser om att det nu är ett ”hem” och vad detta innebär.

    Ett hem blir till genom social praktiker & konstruktioner som både begränsas och görs möjliga genom fysiska och sociala förutsättningar (natur & kultur). Detta samspel med den fysiska miljön på ett sådant sätt som det inte går att riktigt säga var det ”fysiska” hemmet och ”kulturella” hemmet börjar och slutar.

    I nyaste numret av Sociologisk Forskning skriver Mark Elam och Göran Sundqvist en artikel som tar upp det jag tänker på när jag skriver ”Jag misstänker nämligen att Mol’s själva poäng är att vi inte kan göra en så enkel åtskillnad mellan kultur & natur som jag gjort ovan”. Så här: ”I denna artikel hävdar vi att tenologins tilltagande omvandling av naturen innebär att sociologins traditionellt skarpa gräns mellan natur och samhälle bir tveksam att upprätthålla. Idag sker många viktiga verksamheter just i gränslandet mellan natur och samhälle. Vår utgångspunkt är att sociologin behöver vitaliseras för att bättre förstå detta samspel.” De använder sig bl.a. av Latour. De menar – vad jag förstår – att det sociala griper in i, och förändrar, ”naturen”, (med olika teknologier mm. tänk på genmodifierad mat och så, och operationer), och att naturen – förändrad eller inte – griper in i ”det sociala” på sätt som gör att vi inte kan dra en skarp gräns dem emellan. Det påminner om det holistiska synen på människokroppen som finns inom bitar av vården, (tänk på ”psykosomatiska sjukdomar” – kroppsliga symptom på sociala, socialpsykologiska och psykologiska förhållanden). Jag tror också att de menar att vi inte kan säga att det kulturella/sociala enbart frambringar det teknologiska och orsakar förändringar i ”naturen”, utan att sådana förändringar också får sociala och kulturella effekter. De menar att det blir alltmer poänglöst att tänka i dikotomier (i Haraways anda, bort från natur/kultur, maskin/människa, socialt/tekniskt), och att vi måste akta oss för att tala om teknologi i deterministiska termer. Vi fick kritik för detta i vårt arbete om äggdonation; för att vi sa att denna teknologi kan ”påverka” kvinnor på olika sätt. Elam menar att en sådan ”påverkan” inte är bestämd utan skapas socialt när vi konstruerar (gemensamt kommer överens om och därmed ”förverkligar”) vad den här tekniken ÄR osv.

    Blev detta mer eller mindre tillkrånglat? 🙂

  7. Detta innebär att Mols exempel med åderförkalkning är något olyckligt ur pedagogisksynvinkel. Hon menar väl att vi måste studera hur saker konstrueras genom att se vad människor gör ”med sina händer” (praktiker) och inte enbart vad de gör med sina munnar och ögon (vad de ignorerar eller uppmärksammar). Diskussionen om det tveksamma i gränsen mellan natur/kultur tar hon egentligen inte upp med avsikt att visa hur fettcellerna HAMNAR i ådrorna, utan att vi konstruerer sjukdomen både med teknologi (mikroskop) och praktik (kännande händer).

    Dessutom finns det ju saker som ”konstrueras” genom att förändras i sin fysiska form. T.ex. oxfilé & filet mignon som blir till genom ett samspel socialt och den konkreta omvandlingen av det fysiska objektet, dvs. tillagningen av köttbiten i flera steg.

  8. Rättelse: ”vi konstruerar sjukdomen både med teknologi (mikroskop) och praktik (kännande händer)” – OCH med rent sociala överenskommelser såsom namn och kännetecken mm.

  9. >“vi konstruerar sjukdomen både med teknologi >(mikroskop) och praktik (kännande händer)” – >OCH med rent sociala överenskommelser såsom >namn och kännetecken mm.

    Precis, detta är ju något Latour har gjort en poäng av genom att avvisa uttrycket social konstruktion och bytt ut det mot enbart uttrycket konstruktion.

    >De använder sig bl.a. av Latour. De menar – >vad jag förstår – att det sociala griper in i, och >förändrar, “naturen”, (med olika teknologier >mm. tänk på genmodifierad mat och så, och >operationer), och att naturen – förändrad eller >inte – griper in i “det sociala” på sätt som gör >att vi inte kan dra en skarp gräns dem emellan.

    Ja, detta är ju en av hörnstenarna i Actor-Network-perspektivet och det känns helt klart rätt att fysiska ting påverkas av olika former av praktiker och att dessa påverkas av fysiska ting; att vi kan se en sammanblandning och att dikotimierna är förenklingar. Men med risk för att låta tjatig finns det samtidigt ofta en otydlighet i exakt vad man menar när man talar i termer av att dikotomier löses upp. Detta var t.ex. en sak jag störde mig på när vi läste Barrys bok, att han ständigt refererade till hur dikotomier löses upp men inte detaljerade exakt vad han menade med detta, utan höll sig på en ganska abstrakt nivå. Det var därför jag var intresserad av att få reda på vad du menade när du sa att du ”misstänker nämligen att Mol’s själva poäng är att vi inte kan göra en så enkel åtskillnad mellan kultur & natur som jag gjort ovan; att vi helt enkelt konstruerar naturen”. Jag tror faktiskt att läkaryrket är med och konstruerar ”naturen” hjärtinfarkt på många sätt och att det inte på ett enkelt sätt går att tala om en uppdelning mellan natur och kultur inom denna värld, men som jag var ute efter i min tidigare kommentar så bör alltid specificera hur, annars känner jag att det finns risk att det här ”dikotomier upphäves”-snacket blir lite väl floskelartat, som så ofta sker inom forskarvärlden (och utanför också för den delen)

  10. T.ex. ovan har vi skiljt på att läkarexemplet och köttexemplet och sagt att i läkarexemplet skapas ingenting fysiskt (i alla fall inte vid det enstaka tillfällen då en enstaka läkare möter en enstaka patient), medan i köttexemplet skapas någonting fysiskt (den enstaka köttbiten omformas till en biff).

    Om detta stämmer, finns det då inte en relevans att i läkarexemplet faktiskt tala om att det finn en uppdelning mellan kultur och fysik, medan det i köttexemplet däremot bör talas om att det finns en sammanblandning mellan kultur och fysik?

    Förresten, jag kanske låter lite hård här? I så fall, bara så att det inte blir några missförstånd; det är inte alls tanken att mina kommentarer är riktade specifikt till dig. Jag menar inte alls att du säger att dikotomier är upphävda eller något sådant, utan du refererar ju bara till vad du har läst. Mina kommentarer är snarare intressanta för alla som som sysslar med någon form av konstruktiviskt tänkande (inklusive mig själv)

  11. Min tolkning vad vi har kommit fram till:

    1. när någonting konstrueras, så är inte detta enbart ett resultat av en språklig praktik utan av en mängd olika praktiker, inkluderat fysiska sådana.

    2. Det varierar vad det är som konstrueras. Ibland fysiska ting, ibland kulturella. Vissa saker konstrueras på direkten då en mängd praktiker äger rum, men vissa saker konstrueras också långsiktigt, alltså som ett resultat av att praktiker äger rum under återupprepande tillfällen under längre tidsperioder.

    Vad tror du?

  12. ”Om detta stämmer, finns det då inte en relevans att i läkarexemplet faktiskt tala om att det finns en uppdelning mellan kultur och fysik, medan det i köttexemplet däremot bör talas om att det finns en sammanblandning mellan kultur och fysik?”

    Mol menar ju också att läkarna försöker konstruera ETT fenomen (en sjukdom) med olika spridda praktiker som egentligen konstruerar olika fenomen (svullna ben med kännande händer, fett i ådror med mikroskop), medan jag menar att man i ”konstrueranet” av kött snarare försöker hålla isär olika ”sidor” av samma köttbit. Så det verkar som om det också ingår I själva konstruktionerna att dra samman eller dra isär olika sidor av företeelser för att skapa ”ett” eller ”olika” fenomen? Alltså skilja på fysiskt och kulturellt i fallet med kött. Den ”fysiska” muskeln-i-djuret har liksom upphört att existera när den behandlats tillräckligt mycket av kulturella praktiker…

    Jag håller helt med dig om att det är viktigt att konkretisera VAD man menar med konstruktion, på vilken nivå man menar att detta äger rum (epistemologisk, ontologisk…), och HUR man menar att detta faktiskt går till.

    För min del har jag ganska klart för mig vad jag menar med att något konstrueras (att det frambesvärjs såsom varande verkligt på ett specifikt sätt av och för vissa människor), medan t.ex. Latour har funderat på att istället tala om ”kompositioner” dvs. arrangemang där gränserna mellan människa-maskin-natur-kultur löses upp och så att de smälter samman till ”en melodi”.

    Håller också med dig om att det finns en risk med att snacket om dikotomiernas upplösning riskerar att bli floskler. Jag undrar OM man alls verkligen KAN komma bort från det; även när man talar om att dikotomierna löses upp/borde lösas upp, så använder man ju hela tiden begreppen människa och maskin som begripliga begrepp var för sig. Jag skulle kunna tänka mig att sådana dikotomier blir fruktlösa i studiet av sociala fenomen och människor mm i framtiden (att det blir obegripligt att skilja på kropp och pacemaker – eftersom denna maskin är en integrerad del i kroppens system t.ex.), men kanske sker det inte på så sätt att UPPDELNINGEN dem emellan plötsligt är puts borta, utan genom att mer och mer av naturen succesivt integreras i det vi uppfattar som natur och tvärtom. Att sakta, sakta, börjar vi betrakta implantat som delar av våra kroppar och vår blogg, statusrad eller e-mails som alltmer integrerade delar av med vårt JAG och vilka vi ÄR som sociala personer? En gradvis överlappning, snarare än total upplösning av begreppen i varandra? Ungefär som att vi nu har svensk-finskar och finlands-svenskar, inte som att vi kommer få något nytt som heter fsivnelnasnkdasr? …. fast det är väl exakt DET som cyborg-teorin säger??

    Hmmmmm…

  13. ”Den “fysiska” muskeln-i-djuret har liksom upphört att existera när den behandlats tillräckligt mycket av kulturella praktiker…”
    Här rörde jag onekligen till det!
    Den ”kulturella” köttbiten är såklart lika ”fysisk” som muskeln, och den ”fysiska” muskeln är lika ”kulturell” som oxfilén.
    Så nevermind that.

  14. Det ska givetvis stå: mer av kultur succesivt integreras i det vi uppfattar som natur och tvärtom.

  15. Ursäkta förvirringen och slarvet. Jag tappar bort vad jag skriver när det liksom försvinner ur sikte här i den lilla rutan… Och sen är jag kanske lite väl ivrig, haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s