Varför måste Göteborgs Lucia vara en tävling?

Lena Kulin

För åtta år sedan skrev jag en krönika i GP där jag kritiserade arrangemanget Göteborgs Lucia för att vara en skönhetstävling. Nu lackar det mot jul igen och på goteborgslucia.se uppmanas besökaren titta på foton av sju olika kvinnor och lyssna på dem sjunga, för att sedan ringa och rösta på sin ”favoritkandidat”. I år är arrangemanget således inte längre en renodlad skönhetstävling – men en tävling är det i allra högsta grad – och en av grenarna heter alltjämt Skönhet.

Röstningen sker fortfarande genom ett telefonsamtal som kostar 9:90 kr. År 2004 gick pengarna till arbete mot mobbing. År 2012 går de till clownverksamheten vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Då störde jag mig på dubbelmoralen i att motverka mobbning med en skönhetstävling. Nu funderar jag mer på varför Göteborgs Lucia överhuvudtaget ska vara en tävling som handlar om att utse och ”kröna” en vinnare? Att samla in pengar till välgörande ändamål går utmärkt att göra utan att be människor granska, jämföra, värdera och välja sin ”favorit” bland ett antal kvinnor. Är det för att vi lever i en tid som är så fäst vid idén om konkurrens, vinnare och förlorare? Som har gjort Tävlingen till en metafor för livet och prestationsförmågan till ett mått på vårt existensberättigande? Kan vi någonsin komma bort från en kultur som älskar att (be)döma kvinnors utseende så länge vi lever i ett patriarkalt och kapitalistiskt system som älskar att rangordna, prissätta, värdera och skapa hierarkier?

Jag återpublicerar min krönika i frustration över att alldeles för lite har förändrats på åtta år. Skribenten har blivit äldre men inte mindre arg.

Krönika om Göteborgs Lucia, publicerad i GP 2004-12-11

”JAG VET! Vi anordnar en skönhetstävling och låter folk rösta fram den snyggaste tjejen! Vi sätter en krona på hennes huvud och kallar henne Lucia, kallar henne vacker, kallar henne vinnare. Ja va bra! Förlorarna, tjejerna som ställde upp men som inte räckte till, får stå bredvid och veta att de inte är tillräckligt fina, inte är tillräckligt bra.

Och så passar vi på att slå ett slag mot mobbingen! Jo-ho-då för 9:90 per röstningssamtal går till antimobbningsarbete. Gud så käckt! För mobbing handlar inte alls om att de snygga och självsäkra trampar på de fula och osäkra. Det handlar inte alls om upprätthållandet av hierarkier och att ranka människor efter ett mått på status som till stor del grundas på utseende. Mobbning handlar inte alls om utfrysning, uteslutning, utröstning. Nej, det är något som barn hittar på själva och det har ingenting med vuxenvärlden att göra. Eller? Det ädla löftet om att bekämpa mobbning klingar så falskt att det känns som ett hån mot de utsatta. Det är ungefär som att kränga vit makt-litteratur till förmån för integrationen, eller att sälja sprit för att samla in pengar till barn vars föräldrar supit ihjäl sig.

Hela tiden, överallt i samhället, bedöms kvinnor efter hur de ser ut och inte efter vad de kan. Även när vi ska utse Göteborgs Lucia. Poängen med ett luciatåg är att tåget ska sjunga. Alltså borde det räcka med den obligatoriska provsjungningen. Lucian kunde lottas fram. Men nej, nej. Ett skönhetsjippo måste vi ha! Nu ska vi rösta, alla ska rösta! Och ingen ska missa att det är kindben och hy och ögon och läppar som är det enda väsentliga att ta ställning till när kvinnor ska bedömas, rankas och väljas. Inte kunskap och inte talang. Hela jippot är som en enda lång hejaklack för patriarkatet. Sedan något år tillbaka kan man även rösta fram en Staffan. Tre snubbars porträtt hänger i Nordstan och jag undrar varför. Är det ett försök att legitimera att kvinnor görs till objekt? Vill ni att feministerna ska dregla över grabbarna och hålla käft? Nice try men så lätt går det inte. Problemet är att kvinnor bedöms och värderas utifrån sitt utseende för att sedan reduceras från att vara människor till att bli endast ett ansikte eller en kropp. Att utsätta killar för samma sak innebär inte att respekten för kvinnor ökar. Tro nu inte att jag ligger vaken om nätterna och slickar mig om munnen vid tanken på att få bita nacken av luciatraditionen. Ren och tight körsång har jag inget emot. Men när man klistrar på en rutten dubbelmoral som vill vara ädel och utlyser en skönhetstävling där den vackraste kvinnan ska krönas till vinnare, är bojkott det enda alternativet som återstår för min del. I dag (11 december) är din sista chans att rösta på Göteborgs Lucia 2004. Strunta i det.”

Lena Kulin

Naturbegåvningsmyter

Text av Lena Kulin. Artikeln publicerades i Bang nr 1, 2012.

I september 2008 var bankkrisen på Island ett faktum. Þorgerður Jennýardóttir Einarsdóttir, professor i genusvetenskap vid Háskóla Íslands, har analyserat den officiella utredningen av finanskrisen utifrån ett genusperspektiv.
Sociologen Lena Kulin fick tillfälle att ställa några frågor.

Vad har bankkrisen med kön och genus att göra?

”1994 gick Island med i den europeiska gemenskapen (EES). Då började man avreglera och den här laissez-faire ideologin, nyliberalismen, tog fart. Vi försöker visa på de maskulina ingredienserna eller implikationerna i den här ideologin. Vi använder oss av Connells teori om hegemonisk maskulinitet för att förklara varför det isländska samhället under så lång tid behöll tron på bankmännen. Hegemonisk maskulinitet är historiskt föränderlig men utgör det mansideal som vid en viss tidspunkt framstår som självklart och rådande. De unga bankdirektörerna personifierade de högsta idealen för manligheten. Det var unga killar som ansågs oerhört begåvade och som inte behövde ha någon erfarenhet, utan de hade det liksom… av naturen. Och sen konstruerades det en diskurs om det speciellt isländska. Den speciellt isländska mentaliteten och storheten. Det fanns en övertro på den isländska skaparkraften. Presidenten var en väldigt duktig opinionsbildare som beredde marken. Med sina tal gav han legitimitet åt, de här myterna. Hans tal är fulla av förhärligande av exploationsvikingarna, han glorifierade det nationalistiska, manliga, maskulina.“

Antar ni att det finns en skillnad mellan kvinnor och män vad gäller korruption?

”Nej, vi antar inte det. Men hade kvinnor haft ett större inflytande i Island över huvudtaget så tror jag knappast att den här kulturen hade kunnat växa sig så stark. Om vi hade haft andra värden från början. Vi har väldigt manliga traditioner. Jag tror att hade vi haft en annorlunda kultur som värderar annorlunda saker som vi betecknar som kvinnliga, såsom riskaversion, så… Hela den ideologiska grunden bäddade för sådana här saker. Och sedan kom nyliberalismen och liksom öppnade för det hela och det skedde så omaskerat eftersom förutsättningarna fanns.”

Du skrev analysen tillsammans med Gyða Margrét Pétursdóttir på uppdrag av en granskningskommission bestående av riksdagsmän. I uppdraget ingick att på grundval av den officiella utredningen av finanskrisen ge förslag om åtgärder för att motverka de könsdiskriminerande mekanismer som uppenbarade sig under, före och efter kollapsen. Vilka förslag ger ni?

”Vår analys visar att könsaspekten var sammanvävd i mer eller mindre hela händelseförloppet och på basis av det utarbetade vi elva förslag. Vi föreslår t.ex. att könsintegrering och gender budgeting tillämpas systematiskt i statsadministrationen, statsbudgeten, skattesystemet, arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Vi föreslår att myndigheterna tydligt markerar vilka regler som gäller vid viktigt beslutfattande, exempelvis rörande privatisering, och storskaliga satsningar i arbetslivet. Vi vill att definitioner av meriter klargörs och att statliga projekt inte favoriserar det ena könet på det andras bekostnad. Vi vill se att jämställdhetslagen och lagen om könskvoter i arbetslivet respekteras, implementeras och förstärks. Vi föreslår att myndigheterna mer aktivt bevakar arbetslivet, bidrar till ökad genomskinlighet i beslutfattande samtmotarbetar könsstereotyper och lönesekretess. Vi vill att regeringen tar FN:s kvinnokonvention på allvar. Slutligen föreslår vi att myndigheterna initierar kritisk diskussion och utbildning om nationalism och stereotypisering om kön och nationalitet. Allt detta sammanfattar bristerna i systemet sett utifrån ett genusperspektiv“.

Analysen ingick i en större rapport som antogs av Islands parlament den 28 september 2010.

Lena Kulin

Var pågår det autentiska Göteborg?

av Axel Demker

Det är vid Herkulesgatan i Kvillebäcken som det riktiga Göteborg händer. Ett Göteborg från 1980-talet med tilläggsisolerade plåtfasader och landshövdingehusarkitektur. Men i samma stund som det uppmärksammas – vilket redan skett – inleds en förändringsprocess. Men kanske är det plåtfasaderna som hindrar området från att betraktas som pittoreskt och i en tid när bostadsrättsomvandlingarna kan avta finns förutsättningar för att behålla en stadsdelskaraktär. Samtidigt hittar stadskännarna  något nytt, som representerar sin generations ursprung.

SG206037

Beroende på vem man frågar och vilken koppling till Göteborg personen har får man förstås olika svar på var ”Göteborg” pågår. Turister eller nyinflyttade svarar säkert Avenyn, Långgatorna, Haga eller kanske Slottsskogen. Det är alla tillgängliga och centrumnära platser som präglar en allmän uppfattning om vad Göteborg är och vid en vistelse i staden är det lätt att ha ärenden dit. Någon som är uppvuxen i stadens mer perifera stadsdelar kan betrakta sin uppväxtmiljö som ett autentiskt Göteborg, fast kanske också betrakta uppväxtområdet som något annat än ”Göteborg” för att det är områden som ofta lyfts ut ur det göteborgska. Det är effekter av språkbruk, social status och segregation. Något som skulle kunna ges en utvecklad förståelse med begreppet imaginära geografier, vilket jag tidigare skrivit om i förhållande till Majorna.

Jag är själv född och uppvuxen i Göteborg och vad som allmänt betraktas som en del av den centrala staden, men sedan snart ett år bor och arbetar jag i Sala, en liten stad på gränsen mellan de Västmanländska slätterna och det kuperade Bergslagen. Att lämna Göteborg har givit möjlighet att betrakta vad som pågår i staden med förändrad blick.

Långgatorna och kvarteren runt Järntorget, liksom Majorna och Haga kommer säkerligen fortsätta att locka folk och vara en stark del av känslan ”Göteborg”, men för egen del upplever jag att dessa miljöer övergått från något genuint till något som är konstruerat och upprätthållet genom berättelser. Inget fel i det, och områdena har sina kvaliteter, men letar man efter ett pågående Göteborg och inte ett berättat Göteborg är det till andra platser man bör styra stegen.

Ett av dessa områden menar jag är Kvillebäcken och kvarteren omkring Herkulesgatan på Hisingen. Här härskar en traditionstyngd landshövdingehusarkitektur i ett oregelbundet kvartersmönster, både som äldre ombyggda byggnader och som senare tillägg i samma anda. Här är det fortfarande enkelt och ofixat – på det sättet likt småstadskänslan jag upplever i Sala – i motsats till tidigare nämnda göteborgsplatser som byggs av närvaro av ”rätt” ställen, ”rätt” människor och ”rätt” smak.

Kvillebäcken är nära förestående en sannolikt stor förändring. I kvarteren bredvid, nära Hjalmar Brantingsplatsen, byggs det för fullt i en anslående arkitektur, men det blir byggnader som knappast har något att utbyta med sina trevåningsgrannar intill. Men kanske finns det inslag som gör Kvillebäcken motståndskraftigt, på samma sätt som Joakim Forsemalm beskrivit porrbutikernas närvaro på Andra Långgatan som en faktor för att gatans karaktär ska leva vidare.

Ur ett bebyggelseperspektiv är ett tydligt inslag i Kvillebäckens stadsbild de i mitt tycke föga tilltalande plåtfasaderna, som tillkom med tilläggsisolering och energikrav i en tid när arkitekturen kom i andra hand. Men just plåtfasaderna hindrar området från att uppfattas som mysigt och pittoreskt. Egenskaper som annars lätt bidrar till popularitet hos den breda medelklassen.

Vidare kan Kvillebäcken gynnas av en gryende förändrad inställning till ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. I veckan som gick läste jag i Svenska Dagbladet om hur segregationen, alltså skillnaderna mellan rikare och fattigare stadsdelar, i Stockholm har ökat och att det bland annat har drivits på av de många omvandlingarna som gjort hyresrätten allt mer sällsynt i centrala lägen. Inga nyheter eller något att förvånas över egentligen, men att det skrivs och framhålls som en sanning är ett gott tecken att ta på allvar. Bibehållandet av hyresrätter i stadsdelar nära centrum gynnar otvivelaktigt både staden och stadsdelen.

Visst finns det (åtminstone) ett metaperspektiv på det här blogginlägget. Jag tillhör de ”stadskännare” ur medelklassen som med just sådana här blogginlägg bidrar till vad som numera ofta sammanfattas som en gentrifieringsprocess. Något som riskerar att förändra stadsdelar som Kvillebäcken, och låt vara ge dem något nytt men desto värre ta ifrån dem något äkta och viktigt. Men förutom att diskutera och reflektera staden är syftet med det här inlägget att bidra med kunskap om hur det sker och vilken typ av faktorer som kan ha betydelse. Förhoppningsvis gör en större medvetenhet omkring värdering av stadsdelar att vi blir bättre på att ta hand om staden som en helhet.

Det är heller inte konstigt att jag som åttiotalist fastnar för inslag i stadsbilden som kommer ur mitt födelsedecennium. För visst är det så, att det jag ser och gillar i Kvillebäcken i stora delar är kvarlevor från ett äldre Sverige och ett gammalt Göteborg. För sådan är tiden, att vi ständigt omvärderar och framhåller något nytt. Och efter mig kommer nya stadskännare som hittar sitt ”Göteborg” i en annan miljö, med andra uttryck, på en annan yta.

Tack till Rikard Bruzelius för inspiration till blogginlägget.

Ekonomisk sociologi, varumärkesteori, gemenskap.

De senaste tjugo åren så har globaliseringen skapat en förskjutning av våra konsumtionsbeteenden. Varumärken har skapats, bildat mening och placerat människor i sociala grupper/kontexter. Ofta har det skett genom reklam som i sin tur har lett till en identifikationsprocess hos oss som individer beroende på social härkomst och konsumtion som statusmarkör etc. Detta kombinerat med det faktum att trender sprider sig snabbare (tex genom sociala medier) har gjort det möjligt för producenter och detaljister att faktiskt standardisera fler produkter under sina varumärken snarare än att individanpassa dem. Ibland verkar det dock som att dessa principer är relativt nya för varumärkesägarna. Jag arbetade med en stor detaljhandelskedja i ett tidigare uppsatsarbete och ett vanligt återkommande argument som man ofta får höra, från både producenter och detaljister, är att deras konsumenter, oavsett marknad, kräver allt mer individuella produkter och lösningar. Det vill säga att fler produkter måste individualiseras för att allt fler i dag har individuella smakpreferenser. Till exempel så beskriver Holger och Holmberg (Identitet om varumärken, tecken och symboler, 2002) att ”konsumenternas köpbeteende påverkas numera mycket av individualism och att skapa sig en egen identitet samt att personlighet är något som eftersträvas av många”. Det handlar alltså inte längre om att massproducera varor som alla är likadana och har samma funktion och utseende. Istället vill företagen skapa en produkt som gör att kunden känner sig speciell och utvald av företaget så att de stannar som kunder och förblir trogna. Jag menar emellertid att detta inte riktigt stämmer överens med de kulturella symboler som vissa varumärken faktiskt utgör. Det jag ämnar emfasera är att alla val vi gör, vad och vart vi handlar, vad vi har på oss, väljer att bo, vilken bil vi kör etc, är aktiva val gjorda utifrån vilken kontext vi lever i eller strävar att tillhöra och kan därför aldrig begränsas till att endast vara individuella preferenser. De föreligger alltid ett sammanhang. För visst skapar vi oss en identitet genom varumärken, för att precis som i samhället i stort, passa in, inta en position eller som en symbolisering/förlängning av vem vi är i en grupp.

Marknadsförare måste därför någorlunda begripa sociologiska kontexter och ge sig i kasst med traditionellt sociologiska begrepp för att förstå, dels varumärkets innebörd rent kulturellt, samt hur detta i sin tur påverkar den moderna sociala statifieringen eller begrepp som position/status. Alltså förstå specifika målgrupper på någon slags makronivå och därefter utveckla ett produktsortiment som sedermera bildar ett intresse för just den specifika populationen, eller konsumentkultur, utan att kanske vara alltför individuellt anpassad. Affärsutveckling som bland annat IKEA inom inredning, Specsavers inom optik, H&M och ZARA inom konfektion kan ses som exempel på massproducerade men icke individanpassade varor, på en dessutom global marknad. Här kan vi se prov på hur man standardiserat sina produkter genom en tydlig strategi med utgångspunkt i konsumenters behov som utvecklats genom trender. Lyckas man med detta så sparar man dessutom både tid och således pengar vilket i sin tur förbättrar verksamhetens marginaler. ”Många företag organiserar om sin verksamhet för att bli konsumentdriven istället för produktdriven. Men fortfarande fokuserar man främst på individen, snarare än gruppen” enligt Katarina Graffman som är doktor i antropologi. ”David Ogilvy, som grundade Ogilvy Group (en av världens främsta reklambyråer, red. anm.) var så fascinerad av sociologi och antropologi att han ville flytta huvudkontoret från Manhattan till Princeton. Men den dimensionen finns inte i marknadsföringen i dag”, säger Rory Sutherland som är vice styrelseordförande för bolaget. Samtidigt sker alltså en förflyttning av vad som traditionellt har ansetts som status eller varumärken privilegierade en specifik grupp individer av ett samhälle. Notera att vårt behov av gemenskap alltså är det som styr varumärkesvalet. Och i ett samhälle i förändring, genom en globalisering, eller på grund av till exempel konjunkturnedgång och recession, så förändras också våra beteenden. Beteenden som sedan styr hur vi ser på våra val av varumärken och vår konsumtion i stort. Om vi utgår från hur författaren Alain de Botton förklarar det hela så kan vi åtminstone skönja själva essensen i begreppet status: ”We care about our status for a simple reason: because most people tend to be nice to us according to the amount of status we have.” Men frågan är alltså hur status anpassar sig och förändras i ett mer svårdefinierbart och diversifierat samhällsklimat där produkter och tjänster, liksom vi själva, blir alltmer fragmenterade? Analysföretaget Trendwatching delar in statusbegreppet i fem olika typer när det gäller vår konsumtion i ett dynamiskt konsumtionssamhälle där de mer traditionella markörerna som pris och lyx inte alltid är det ultimata för att utvinna status numera. I ett samhället som fragmenterats så måste företagen diversifiera sig utifrån de mönster kring vårt sätt att uttrycka oss och finna gemenskap genom konsumtion. Om man till exempel ser på begreppet kunskap som en statussymbol så kan det mycket väl finnas status i att till exempel köpa ketchup och tvättmedel från Euroshopper istället för Felix och Ariel eller ICAs pasta istället för Barillas osv. Traditionella ”drömmar” byts ut av nya statusmarkörer då inte en enda berättelse eller statussymbol kan gå säker från att nedgraderas, eftersom dessa endast är symboler, berättelser och definierbara ”avtal” mellan en grupp av människor. Status är därmed ett nyckelbegrepp och fungerar, om man förstår dess principer, som ett verktyg för marknadsförare oavsett bransch och prisklass eftersom det handlar om att statusvärdet härstammar ur vilken berättelse som är förknippad med varumärket i sig, snarare än ur den fysiska produktens egenskaper. Kan man ge sina kunder något intressant att berätta för andra, så höjer det deras status och därmed engagemanget för varumärket. Det är bland annat därför som vi relativt enkelt kan identifiera subkulturer utifrån dess konsumtion. Det är helt enkelt kulturella grupper utvecklade ur idéer och attityder som härstammar från samhället och dess utveckling i stort. Med dessa attityder skapas också konsumtionsmönster där status anses olika i det olika kulturerna. Trendwatching’s indelning är kanske inte fullständig, men den ger en bra bild av de senaste årens förskjutningar av övergripande konsumtionsmönster och ger en god bild av vad som anses vara status, när, var, hur och varför.

läs mer om statusindelningen vi länken – här

Nedan ser ni tre klassiska subkulturer som kan identifieras helt utifrån sin varumärkesgemenskap, på vilket sätt jag för övrigt tror att man kan identifiera de flesta socioekonomiska och sociodemografiska konsumentgrupper, (dock med viss risk att stereotypitsera) kan ni lista ut vilka?

Richard Seger Johansson

referenser:
-Varför blir vissa varumärken märkvärdigare än andra
http://goo.gl/kMxqP
-Trendwatching
http://www.trendwatching.com/trends/statusphere/
-Vårt behov av gemenskap styr varumärkesvalet.
http://blogg.notabene.se/?p=859
-Den shoppande människan
http://amosmagasin.se/blog/2011/12/09/den-shoppande-manniskan/
-Marknadsförare måste hitta ett nytt språk
http://www.dagensmedia.se/nyheter/byraer/article3298240.ece
-Den sociala konsumtionsinterdependensen som en matris multiplikator
http://www.jstor.org/pss/3438639
-Ekonomisk sociologi
http://www.ne.se/ekonomisk-sociologi

Sociologiskt lyssnande och skrivande

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

Jag stötte först på C Wright Mills i texter av den brittiske sociologen Les Back, som sällan skriver utan att någonstans diskutera ”den sociologiska föreställningsförmågan”, det vill säga konsten att koppla samman biografi och historia. I inledningen av sin bok The Art of Listening citerar Back Mills när denne skriver ”to overcome academic prose you have first to overcome the academic pose”.[i] I mitt förra inlägg diskuterade jag C Wright Mills tankar kring sociologens roll i samhällsdebatten och betydelsen av att inte bara skriva för andra sociologer, utan också för en intresserad allmänhet. Sedan dess har jag funderat på när och hur sociologer då bör ge sig in i samhällsdebatten, och om detta har Les Back en del kloka tankar. Hans begrepp ”sociologiskt lyssnande” är tydligt besläktat med Mills begrepp ”den sociologiska föreställningsförmågan”, men lägger betoning på tidsaspekten. Offentligheten ser annorlunda ut idag än på det 50-tal som Mills skrev om, och Back oroar sig för att vår kultur fokuserar mer på att tala än att lyssna.[ii]

Tidigt i The Art of Listening berättar Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika förhastade spekulationer. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the ways the meaning of such disasters are claimed by politicians and public commentators. The deliberate pace of scholarly work is to be cherished for its time-consuming craft and the opportunity it provides to point to the things that cannot be said otherwise.”, skriver han.[iii] Sociologiskt lyssnande handlar om att låta sin förförståelse utmanas.

Varken Mills eller Back är rädda för att bli avfärdade som journalister för sitt sätt att skriva, men de ser båda sociologens roll som en annan än journalistens. I analysen av terrorattacken 2005 ­­– och av upploppen sommaren 2011 – får sociologer såklart god hjälp av journalister, författare, konstnärer och dramatiker, men de betonar båda att sociologen har en unik position att, utifrån genomarbetade empiriska studier, sätta in det som hänt i ett större sammanhang. Och då handlar det inte om att göra enkla poänger, utan om att hålla det offentliga samtalet igång.[iv] En anledning till att många sociologer tvekar inför att adressera en publik utanför universitetet verkar vara en oro att analysernas komplexitet ska gå förlorad. Jag tror dock att detta har att göra med att svenska sociologer ofta förstår ”den tredje uppgiften” (att förmedla sina analyser till allmänheten) som att låta sig intervjuas av journalister. I sådana sammanhang hamnar sociologen lätt i att hela tiden svara att ”det är svårt att generalisera”, vilket inte ger läsaren/lyssnaren så mycket hjälp att förstå det diskuterade problemet. När vi skriver på eget initiativ kan vi dock själva stå för problemformuleringen och sätta tonen, vilket gör det möjligt att lyfta fram komplexitet och ändå göra sig förstådd.

I ett appendix till The Sociological Imagination ger C Wright Mills sin syn på det intellektuella hantverket. Målgruppen är studenter och yngre forskare, och han börjar då med att konstatera att ”de mest beundransvärda” tänkarna inom vår akademiska gemenskap inte skiljt ut arbetet från det övriga livet.[v] I en tid av diskussioner om utbrändhet, livspussel och kvalitetstid kan detta framstå som otroligt provocerande. När jag disputerade i våras övervägde jag aldrig ens att köpa någon doktorsring. Gift med vetenskapen har jag ingen lust att vara. Det känns snarast som en ständig utmaning att upprätthålla någon slags liv utanför arbetet. När jag läser vidare förstår jag dock att det Mills vill diskutera är varför vi väljer att forska över huvud taget, och själv är han av den bestämda uppfattningen att vi måste studera frågor som engagerar och upprör oss som människor, inte bara som forskare. Motsatsen skulle då vara att fokusera på det myndigheter eller andra finansiärer bett oss att studera, det vi kan få pengar för, det som verkar karriärmässigt strategiskt och så vidare. Nu ser ju universitetsvärlden inte ut så att vi på detta sätt kan välja våra studieobjekt, men jag tror ändå att Mills har något viktigt att säga oss här.

I en tid av ranking, utvärderingar, benchmarking och kvalitetssäkring, hur påverkas då synen på forskarens yrkesroll? Vad får oss att tro att god sociologi åstadkoms med hjälp av en formaliserad forskningsprocess? Det är ingen slump att Mills talar om forskning som ett hantverk. Hela The Sociological Imagination är en uppgörelse med vad han kallar ”den byråkratiska andan” och ett försvar för en akademisk hållning som han anser vara hotad. Sociologen är, betonar han, ingen social ingenjör vars verksamhet kan läras ut med instruktioner i punkform. Även The Art of Listening avslutas med en epilog om det intellektuella hantverket, och i Mills anda ger Back här doktorander och studenter råden att våga följa sina intressen och att anta utmaningen att bli en skribent. Han avslutar dock denna diskussion med att konstatera att ”Whether we can avoid boring our readers is a moot point, but as a first principle we should try to avoid alienating them.”[vi] Vi ska såklart inte överskatta allmänhetens intresse för sociologiska analyser, men min gissning är ändå att de flesta sociologer kan hitta läsare utanför universitetsvärlden. I vilket forum beror på ämnet. Och som jag betonat i mina två inlägg här på Sociologisuget tror jag att sociologer har en viktig roll att spela i det offentliga samtalet. I alla fall om vi tar egna initiativ och väljer ut tillfällen då vi känner att vi – efter att ha lyssnat och funderat – kan komplettera andra röster i debatten.

För er som vill läsa mer om sociologens yrkesroll kan jag rekommendera Les Backs Academic Diary på internet. Under 2010 skrev han här löpande om universitetspolitik, sina akademiska förebilder, handledning, undervisning, skrivande och sociologens roll i offentligheten.

Helena Holgersson


[i] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 2.

[ii] Ibid., s 7.

[iii] Ibid., s 20.

[iv] Om detta skriver jag mer på Ord&Bild-bloggen London Riots: http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/att-halla-det-offentliga-samtalet-igang/

[v] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press.

[vi] Back, Les (2007), The Art of Listening. Oxford: Berg Publisher, s 180.

Sociologens roll i samhällsdebatten

Av: Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet


Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/


[iii] Mills, C Wright (1959), The Sociological Imagination. Oxford: Oxford University Press, s 27.

[iv] Ibid., s 219.

[v] Ibid., s 184.

[vi] Ibid., s 221.

[vii] Ibid., s 9.

[viii] Ibid., 30.

Helena Holgersson om upploppen i England och Public Sociology

Helena Holgersson har via ORD&BILDssatt igång en blogg om senare tids oroligheter i England. I det första inlägget skriver hon bland annat:

Sedan jag under min tid som doktorand gästade Centre for Urban and Community Research (CUCR) på Goldsmiths College i London återfinns ett tjog brittiska sociologkollegor bland mina facebook-vänner, och under veckorna som följde hjälpte deras poster mig att navigera i det digitala nyhetsflödet och skapa en bild av debattens huvuddrag. Någon postade till exempel det här klippet, där Londons borgmästare Boris Johnson (The Conservative Party) slår fast att ”it is time that people that are engaged in looting and a bargains stop hearing economic and sociological justifications”.

Sedan dessa händelser har det förts många diskussioner kring orsakerna till upplopp av detta slag. Men också kring vetenskapens roll i det hela. Helena förklarar syftet med sin blog:

Efter att ha följt denna diskussion med stort intresse i några veckor dök tanken om att sammanställa och kommentera mina brittiska kollegors inlägg på något sätt upp. Och det är bakgrunden till denna blogg. För Ord&Bilds räkning kommer jag att följa hur debatten utvecklas under hösten. Förutom rapporteringen av själva upploppen är tanken att diskutera ”public sociology” och vilken roll forskare kan och bör spela i den offentliga debatten. Min ambition är också att titta på hur analysen av upploppen flätas samman med mer allmänna diskussioner om finanskrisen, de enorma nedskärningar som genomförts i Storbritannien sedan The Conservatives och The Liberal Democrats koalitionsregering kom till makten förra året. Särskilt intresserad är jag av universitetspolitiken. I en tid då mycket pekar på att vi måste stanna upp och fundera över vad vi som samhälle håller på med får universiteten – och särskilt samhällskunskap och humaniora – kraftigt minskade anslag, vilket väcker många frågor.

Sociala medier – i gärningsmannens och allmänhetens tjänst

av Axel Demker

Ett dygn har passerat sedan de fruktansvärda illdåden i Oslo och närliggande Utøya. Den norska polisen poängterar att utredningsarbetet om vad som faktiskt skedde och vilka som medverkade i utförandet av bombattentatet i Oslo respektive massakern på Utøya och varför kommer att ta tid.

En man sitter nu dock anhållen, misstänkt för båda händelserna. Tidigare idag publicerade Emanuel Karlsten en detaljerad genomgång av denne mans aktiviteter på Facebook och Twitter. I facebookprofilen hade mannen lagt ut ett antal bilder på sig själv, varav framförallt en bild nu är förstasidesstoff i världens medier. Precis som Karlsten skriver ser det nu ut som att mannen velat styra sitt eftermäle. Inte minst med tanke på att kontona upprättades för bara en vecka sedan. I den mån mannen hade planerat händelserna kan han mycket väl ha räknat med att medierna direkt skulle finna och använda det bildmaterial som fanns på facebook, och, Karlsten skriver:

”hos den misstänkte finns bara en sorts bilder. Bara en totalbild. Av en man med koll på läget, som vet vad han gör. Som har kontakt med sin familj, sitt samhälle och sin sociala kontext. Och om hans ansikte ska tapetsera världsmedier en tid framöver finns inget annat alternativ än att använda någon av de bilder som han varsamt valt ut som representativa.”

*

Framförallt Twitter – med sin oerhört enkla teknik och kortfattade form – har under katastroftimmarna i Norge återigen visat sin potential. Precis som under revolutionerna i Nordafrika har Twitter visat sig vara en fantastisk kanal för att sprida, dela och diskutera information om vad som händer precis när det händer. Norska NRK och TV2 har också flera gånger hänvisat till information från twittrare under sin rapportering.

Att sociala medier spelar roll vid den här typen av dramatiska händelser är inte nytt, men det skapar en ny sorts dynamik mellan de inblandade parterna, när både offer, anhöriga, journalister, allmänhet och gärningsmän finns i samma forum. Sociala medier skapar mänsklig närhet över stora avstånd, men möjliggör också att i oklara syften skapa bilden av sig själv. Låt oss hoppas att den fortsatta händelseutvecklingen i Norge präglas av det förstnämnda. Låt de anhöriga finna ro och låt framtiden präglas av Jens Stoltenbergs ord; att svaret på våld är mer demokrati och mer humanitet.

Delta gärna i kvällens minnesstund för händelserna på Utøya vid Kungsportsplatsen i Göteborg.

Vi och dom – om idrott, nationalism och koloniala idéer om skillnad i Finland och Sovjetunionen

av Lena Kulin

Internationella sportevenemang och idrottstävlingar utgör idag en global arena där nationellt färgade känslor och uttryck uppmuntras. De fungerar, tillsammans med den mediala bevakningen, som rum där nationalism och nationella och/eller etniska identiteter  gestaltas, reproduceras och omformas. I detta inlägg kommer jag att diskutera två historiska fallstudier som undersöker förhållandet mellan idrott, nationalism, politik och sportjournalistik. Mervi Tervos artikel ’Idrott, ”ras” och den finska nationella identiteten i Hensingin Sanomat i det tidiga nittonhundratalet’ är en fallstudie av finsk sportjournalistik under Olympiska spelen år 1912, 1920, 1928 och 1936. Reet Howells artikel ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’ från 1975 diskuterar relationen mellan idrott och nationalism i dåvarande Sovjetunionen. Dessa två artiklar erbjuder oss en god möjlighet till reflektion över vilken betydelse relationen mellan idrott, sport, nationalism och politik idag.

Finland har enligt Tervo, ”ofta ansetts vara ett idealt exempel på idrottsnationalism”. Efter att Finland blivit självständigt från det ryska imperiet år 1917, ”var den nyligen etablerade finska nationen i desperat behov av kollektiva traditioner, upplevelser och hjältar för att öka det nationella medvetandet och integrationen” (ibid.). ”Idrott framställdes nu som en del av den ’officiella nationalismen’, som både reglerades och användes av staten”. Mycket av den uppmärksamhet som ägnades den olympiska rörelsen i Finland under 1900-talets första decennier var följaktligen ”baserad på dess användbarhet i lanseringen av nationella stämningar och uppfattningen om ett ‘oss’ inom nationalstaten” (ibid.). Vidare skriver Tervo att ”närvaron av andra kulturer nationaliteter och sociala grupper användes [av finska nationella medier] för att stärka idén om ett ’vi’ som delar en unik, homogen nationell kultur och nationalkaraktär” (ibid.).  Kort sagt, idrott användes för att etablera en finsk nationell identitet som särskilde och utmärkte det finska folket som ett ”eget” folk. 

1975 skrev Reet Howell att ”[u]tvecklingen av nationalism i Europa under artonhundratalet och nittonhundratalet stimulerade uppkomsten av nationella ledare och system för fysisk fostran” (Howell 1975). I Sovjetunionen var ”program för idrott och fysisk utbildning understödda av den kommunistiska ideologin, och så även dess syften, som var att omsorgsfullt etablera den kommunistiska socialistiska regimen och bygga upp en stark och överlägsen nation” (ibid.). Howell menade att politiska ledare i Sovjet medvetet använde sig av idrott i politiskt syfte; ”en förutsättning för nationsbyggande har blivit konceptet fysisk fitness, då det anses att ett hälsosamt fysiskt vältränat folk utgör bättre försvarare av det Sovjetiska moderlandet och effektivare arbetare i strävandet efter de socialistiska målen”. Howell menade också att ”[i]drott och fysisk fostran tros hjälpa till att förbättra hälsan hos massorna och även stärka den moraliska, intellektuella och estetiska utvecklingen av individen”.

För att förstå hur etniska grupper och etnisk identitet skapas och varför de fortlever bör vi, enligt Frederick Barth, undersöka ’de etniska gränserna som definierar gruppen, inte de kulturella produkter som gruppen innefattar’ (Barth 1969: 15). I sin fallstudie om artiklar skrivna av finska sportjournalister, skriver Tervo att medborgare av andra länder inte beskrevs ”som en enda ‘icke-finsk’ massa, snarare blev ’de andra’ placerade i en hierarki, i vilken deras position bestämdes av deras ras och antagna likheter/skillnader i utseende och beteende i jämförelse med finska män” (Tervo 2002). Idrottarnas ‘ras’ bestämdes inte enbart med hänsyftning till olika hudfärger utan även gentemot en uppsjö diffusa kategorier med koloniala förtecken, såsom idrottarnas hemlands geografiska läge (väst/icke-väst, södra Europa/norra Europa) och idéer om graden av civilisation (västerländsk form av modernitet kontra andra former av modernitet) eller avsaknad av civilisation hos de nationer som atleterna representerade. Med hjälp av dess ”diskursiva praktiker” försökte sportjournalisterna, i motsats till andra nationer och deras representanter i de Olympisk Spelen, ”konstruera en bild av en vit, västerländsk och finsk nation som lever i norr” (Tervo 2002). Internationella idrottstävlingar såsom OS och världsmästerskap fungerade som perfekta tillfällen för att konstruera skillnader mellan finskar och “andra”, då atleterna var engagerade i tävlingar som syftade till att mäta och jämföra deras prestationer. Om fallet Sovjetunionen, skriver Howell att…         

”vikten av internationell framgång och av att överträffa världens atletiska rekord knuts samman med det generella syftet ‘att i produktion, prestation och största allmänhet överträffa väst’. Seger i idrott anses vara en indikation på överlägsenheten hos sovjets idrottare och därmed av överlägsenheten hos den sovjetiska befolkningen jämfört med folken i andra länder.” (Howell 1975)

Att bräcka Väst, på löpbanan såväl som i politiken, var ett sätt att bekräfta och bygga upp en positiv nationell identitet som särskilde Sovjetunionen och dess medborgare från andra länder och grupper.  ‘Etniska grupper’, skriver Frederick Barth, ‘är inte bara, eller ens nödvändigtvis, baserade på ockupering av exklusiva territorier och de olika sätt varpå de upprätthålls, inte bara genom livslång rekrytering utan genom kontinuerliga uttryck och verifierande, måste analyseras’ (1969: 15, min kursivering). Om etnisk och nationell identitet måste återskapas kontinuerligt för att upprätthållas, är de i allra högsta grad social skapade och inte biologiskt givna. Med konceptet ‘banal nationalism’, introducerade Michael Billing ett sätt att observera hur en sådan process av ständigt återskapande av nationalism iscensätts i olika sfärer i samhället ‘med prosaiska, rutinmässiga ord som tar nationer för givna, och som, genom att göra så, bekräftar och upprätthåller dem’ (Billing 1995: 93). Media och tidningar är en sådan sfär där banal nationalism frodas. Tervo förser oss med ett exempel på detta, publicerat i tidningen Helsingin Sanomat, den 31 augusti 1920: ‘de finländska atleternas triumfer har grundligt bevisat att den speciella karaktär hos denna nordliga nation vilken framhärdar under bistra förhållanden är uthållighet och styrka kombinerat med smidighet och kämparglöd’ (citerad i Tervo 2002, min kursivering). Genom att låta ord såsom ‘denna’, ‘vi’, ‘vår’ och ‘oss’ referera till den egna nationen, förser texten läsaren med ett universum där nationen utgör både den förgivet tagna centrala punkten och hem genom en banal nationalism (Billing 1995: 109). Så skapas ett ‘vi’ som delar samma nationella identitet och territoriella land – det som Benedict Anderson kallar en ‘imaginär gemenskap’ (1991). Liksom banal nationalism kan användas för att konstruera och återskapa nationell identitet, kan även etnisk identitet och rasidentitet konstrueras och återskapas på detta sätt. I ett annat nummer av Helsingin Sanomat, daterat till den 11 augusti 1936 påstås det att …     

‘Italienarna spelar fort, enkel, lätt fotboll, vilken karaktäriseras av en fantasifull stil som kommer sig av deras sydliga temperament. Deras spel är inte baserat på några fasta taktiker, för de handskas med bollen som om detta hade funnits i deras blod sedan barndomen’ (citerad i Tervo 2002)

Enligt Anderson har nationalismen sedan slutet av sjuttonhundratalet ’genomgått en process av förändring och anpassning, enligt olika perioder, politiska regimer, ekonomier och sociala strukturer’ (Anderson 1991: 157). Detta betyder att också nationella identiteter som förefaller ha varit motståndskraftiga, och som numera konstrueras som ‘gamla’, såsom den franska och engelska, är uppbundna i processer av idelig förändring då hela tiden återskapas i sociala och historiska kontexter som själva ständigt förändras. Sådana återskapande (och skapande) processer är också sammanflätade med maktrelationer, och kan manipuleras av politiska krafter. Kommunistpartiet i Sovjetunionen försökte också enligt Howell skapa en särskild nationell identitet som skulle tjäna deras ideologi; ‘Idrott har kommit att spela en viktig roll utvecklingen av den ‘nya sovjetiska mannen’ som skulle vara fysiskt och moraliskt tränad i kommunistiska ideal’ (Howell 1975). Den ‘nya sovjetiska mannen’ var den ideala medborgaren, och kommunistpartiet försökte aktivt att forma individer – både män och kvinnor – att likna detta ideal. Howell skriver vidare att: ‘[o]fficiella uttalanden slår kontinuerligt fast att deltagande i idrott ska vara en del i varje sovjetisk medborgares liv’ och att ‘massdemonstrationer, utställningar, marscher, festivaler och tävlingar hålls med jämna mellanrum, och att nationella utmärkelser för idrottsprestationer utnyttjas som ett medel att förmedla en kultur fokuserad på fysisk aktivitet till massorna. Alla dessa evenemang betonar idén om tillhörighet och att vara del i en massivt framåtskridande och aktivt samhälle’ (ibid.)   

I Finland bidrog sportjournalister till att konstruera en finsk nationell identitet i relation till nationella ‘andra’ som också ordnades i en hierarki som vittnar om ett kolonialt tänkande, och där finnarna, med avseende på ‘ras’ och påstådda ’rasmässiga’ kvaliteter, placerades överst. I Sovjetunionen användes idrottsprestationer som ett sätt att gestalta och konstruera det sovjetiska folkets och unionens överlägsenhet gentemot Väst och den övriga världen. Både i Finland och Sovjetunionen har (beskrivningar av) idrottsprestationer använts för att konstruera och sprida en nationell identitet med syfte att forma en viss typ av medborgare – en som erkänner och stöder nationen såväl som staten. Hur används sport och idrott idag? Vilka berättelser berättas, om vem, för vem, med vilka innehåll och i vilka syften? Vilken betydelse har koloniala fantasier och föreställningar om skillnad i termer av etnicitet, nationalietet, ‘ras’ och rasmässiga kvaliteter för sportjournalistiken och bevakningen av internationella evenemang idag? Något att fundera på.

Lena Kulin

Referenser:

Anderson, B. (2006) Imagined Communities: Reflections on the Origin and  Spread of Nationalism, London: Verso Press.

Barth, F. (1969) ‘Introduction’, in F. Barth [ed.], Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference, (pp 9-38), Oslo:  Universitetsforlaget.

Billing, M. (1995) Banal Nationalism, London: Sage.

Howell, R. (1975) ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’, Comparative Education, Vol. 11, No. 2, pp. 137-145, Taylor Camp; Francis, Ltd.

Tervo, M. (2002) ‘Sports, ‘race’ and the Finnish the National Identity in Hensingin Sanomat in the early twentieth century’, Nations and Nationalism, No. 8, pp. 335-365

Skapa ett varierat stadsliv i hela staden

DSC05559

Följande kommentar publicerades i Göteborgs-Postens webbupplaga den 30/3 2011:

Mark Isitt skriver om relationen mellan arkitektur och kriminalitet och förespråkar rivningar av höghus i förorterna. Vi vill i stället se en stadsutveckling på den befintliga bebyggelsens villkor. Isitt bortser också från de ombyggnader och rivningar som redan genomförts i förortsområdena, skriver Axel Demker och Lena Kulin.

I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.

Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.

Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.

Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.

Axel Demker

masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.

Lena Kulin

masterstudent Sociologi, Göteborgs universitet. Bor i Biskopsgården.

 

Mark Isitts tre artiklar om arkitektur och kriminalitet; ”Från luften ser allt bra ut”, ”Att riva eller inte riva, det är frågan” och ”Hur ska förorten få tryggt stadsliv?” kan läsas på Göteborgs-Postens hemsida.

För den som vill läsa mer om trygghet och otrygghet i staden kan vi rekommendera Gabriella Sandstigs avhandling ”Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.” från 2010 samt Carina Listerborns avhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.” från 2002. Båda tar upp Oscar Newmans teorier och ger dem ett vidare sammanhang.

I sina artiklar hänvisar också Isitt till Sara Westins nyutkomna avhandling ”Planerat, alltför planerat”, vilken man kan läsa lite mer om hos Uppsala universitet.

Vidare vill vi rekommendera några fler kommentarer till Mark Isitts artiklar:

Per Wirtén, som nyligen utkommit med boken ”Där jag kommer från – Kriget mot förorten” var i Göteborg veckan då Isitts artiklar publicerades och reflekterar under rubriken ”Förortshat Göteborg” om hur artiklarna är ”som kalla ekon från en förgången tid”. Kanske kommer Wirtén också att beröra Isitts artiklar när han kommer till Hammarkullens Folkets hus den 6 maj?

Mattias Dristig och Benny Cruz reagerade framförallt på beskrivningen av Hammarkullen i den första artikeln och framhåller dessutom att det som Isitt kallar ”kladd” på Hammarkullens spårvagnsstation i själva verket är en utställning om barnens visioner av Hammarkullen (läs även Dan Greider på samma tema).

Lasse Fryk och Vanja Larberg menar att man genom att ta sig in i stadsdelens sociala liv kan möta ett annat Hammarkullen, istället för det Hammarkullen som Isitt presenterar baserat på ett utifrånbetraktande, i artikeln ”Välkommen till ett annat Hammarkullen”. På samma linje är Maria Wångersjö, när hon beskriver hur Isitt undviker att vilja se ett annat Hammarkullen.

Kerstin Elias m fl skribenter kopplar på ett intressant sätt ihop den nya frågan om Rio Rio vid Rosenlund med Isitts förslag att riva hus i  förortsmiljöerna. Istället för att riva och ta bort bör man: ”Se potentialen i det som redan finns, utnyttja den och lägg till mer. Om ni ser glada människor som gör roliga saker, stöd dem. Förstå att staden växer underifrån.”

Loord Design ger sig i kast med att bena ut debatten om Isitts artiklar och breddar diskussionen utifrån ett arkitekturperspektiv.

Gustav Almestad presenterar en remix på Isitts första artikel och visar att det i själva verket är väldigt lite som är sanning och väldigt mycket som ligger i betraktarens ögon.