Jag stötte först på C Wright Mills i texter av den brittiske sociologen Les Back, som sällan skriver utan att någonstans diskutera ”den sociologiska föreställningsförmågan”, det vill säga konsten att koppla samman biografi och historia. I inledningen av sin bok The Art of Listening citerar Back Mills när denne skriver ”to overcome academic prose you have first to overcome the academic pose”.[i] I mitt förra inlägg diskuterade jag C Wright Mills tankar kring sociologens roll i samhällsdebatten och betydelsen av att inte bara skriva för andra sociologer, utan också för en intresserad allmänhet. Sedan dess har jag funderat på när och hur sociologer då bör ge sig in i samhällsdebatten, och om detta har Les Back en del kloka tankar. Hans begrepp ”sociologiskt lyssnande” är tydligt besläktat med Mills begrepp ”den sociologiska föreställningsförmågan”, men lägger betoning på tidsaspekten. Offentligheten ser annorlunda ut idag än på det 50-tal som Mills skrev om, och Back oroar sig för att vår kultur fokuserar mer på att tala än att lyssna.[ii]

Tidigt i The Art of Listening berättar Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika förhastade spekulationer. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the ways the meaning of such disasters are claimed by politicians and public commentators. The deliberate pace of scholarly work is to be cherished for its time-consuming craft and the opportunity it provides to point to the things that cannot be said otherwise.”, skriver han.[iii] Sociologiskt lyssnande handlar om att låta sin förförståelse utmanas.

Varken Mills eller Back är rädda för att bli avfärdade som journalister för sitt sätt att skriva, men de ser båda sociologens roll som en annan än journalistens. I analysen av terrorattacken 2005 ­­– och av upploppen sommaren 2011 – får sociologer såklart god hjälp av journalister, författare, konstnärer och dramatiker, men de betonar båda att sociologen har en unik position att, utifrån genomarbetade empiriska studier, sätta in det som hänt i ett större sammanhang. Och då handlar det inte om att göra enkla poänger, utan om att hålla det offentliga samtalet igång.[iv] En anledning till att många sociologer tvekar inför att adressera en publik utanför universitetet verkar vara en oro att analysernas komplexitet ska gå förlorad. Jag tror dock att detta har att göra med att svenska sociologer ofta förstår ”den tredje uppgiften” (att förmedla sina analyser till allmänheten) som att låta sig intervjuas av journalister. I sådana sammanhang hamnar sociologen lätt i att hela tiden svara att ”det är svårt att generalisera”, vilket inte ger läsaren/lyssnaren så mycket hjälp att förstå det diskuterade problemet. När vi skriver på eget initiativ kan vi dock själva stå för problemformuleringen och sätta tonen, vilket gör det möjligt att lyfta fram komplexitet och ändå göra sig förstådd.

I ett appendix till The Sociological Imagination ger C Wright Mills sin syn på det intellektuella hantverket. Målgruppen är studenter och yngre forskare, och han börjar då med att konstatera att ”de mest beundransvärda” tänkarna inom vår akademiska gemenskap inte skiljt ut arbetet från det övriga livet.[v] I en tid av diskussioner om utbrändhet, livspussel och kvalitetstid kan detta framstå som otroligt provocerande. När jag disputerade i våras övervägde jag aldrig ens att köpa någon doktorsring. Gift med vetenskapen har jag ingen lust att vara. Det känns snarast som en ständig utmaning att upprätthålla någon slags liv utanför arbetet. När jag läser vidare förstår jag dock att det Mills vill diskutera är varför vi väljer att forska över huvud taget, och själv är han av den bestämda uppfattningen att vi måste studera frågor som engagerar och upprör oss som människor, inte bara som forskare. Motsatsen skulle då vara att fokusera på det myndigheter eller andra finansiärer bett oss att studera, det vi kan få pengar för, det som verkar karriärmässigt strategiskt och så vidare. Nu ser ju universitetsvärlden inte ut så att vi på detta sätt kan välja våra studieobjekt, men jag tror ändå att Mills har något viktigt att säga oss här.

I en tid av ranking, utvärderingar, benchmarking och kvalitetssäkring, hur påverkas då synen på forskarens yrkesroll? Vad får oss att tro att god sociologi åstadkoms med hjälp av en formaliserad forskningsprocess? Det är ingen slump att Mills talar om forskning som ett hantverk. Hela The Sociological Imagination är en uppgörelse med vad han kallar ”den byråkratiska andan” och ett försvar för en akademisk hållning som han anser vara hotad. Sociologen är, betonar han, ingen social ingenjör vars verksamhet kan läras ut med instruktioner i punkform. Även The Art of Listening avslutas med en epilog om det intellektuella hantverket, och i Mills anda ger Back här doktorander och studenter råden att våga följa sina intressen och att anta utmaningen att bli en skribent. Han avslutar dock denna diskussion med att konstatera att ”Whether we can avoid boring our readers is a moot point, but as a first principle we should try to avoid alienating them.”[vi] Vi ska såklart inte överskatta allmänhetens intresse för sociologiska analyser, men min gissning är ändå att de flesta sociologer kan hitta läsare utanför universitetsvärlden. I vilket forum beror på ämnet. Och som jag betonat i mina två inlägg här på Sociologisuget tror jag att sociologer har en viktig roll att spela i det offentliga samtalet. I alla fall om vi tar egna initiativ och väljer ut tillfällen då vi känner att vi – efter att ha lyssnat och funderat – kan komplettera andra röster i debatten.

För er som vill läsa mer om sociologens yrkesroll kan jag rekommendera Les Backs Academic Diary på internet. Under 2010 skrev han här löpande om universitetspolitik, sina akademiska förebilder, handledning, undervisning, skrivande och sociologens roll i offentligheten.

Helena Holgersson

På en trottoar i Clapham Junction, mitt bland upprörda affärsinnehavare och ivriga journalister och fotografer, står Londons konservative borgmästare Boris Johnson och manar till lugn. Det är fredag 9 augusti 2011 och upploppen, som bröt ut och spred sig över staden efter att en svart man i Tottenham skjutits ihjäl av polis i samband med ett tillslag, är inne på sin tredje dag. ”Det är dags att sluta ge människorna som är involverade i plundring och inbrott ekonomiska och sociologiska rättfärdiganden för vad de gjort”, betonar han.[i] I det politiska efterspelet av sommarens upplopp i England har frågor om sociologers – och i vidare bemärkelse samhällsvetares och humanisters – roll i det offentliga samtalet aktualiserats. På det brittiska sociologiförbundets blogg Sociology and the Cuts (som startades hösten 2010, efter att David Camerons nytillträdda koalitionsregering annonserat enorma nedskärningar i universitetsbudgeten) bemöttes Johnsons utspel om faran med ”sociologiska rättfärdiganden” inom några dagar. I inlägget ”The riots: clarity not justifications” reser Michael Keith frågor om upploppens kronologi och koreografi, varför de bröt ut i vissa kvarter och inte i andra, vad som egentligen hände innan och efter att Mark Duggan sköts till döds i Tottenham, samt hur det var möjligt för en demonstration utanför en polisstation att eskalera till upplopp på nationell skala. ”Alla dessa frågor kräver belägg och analys, empirisk ansträngning och abstrakt tänkande, arbete som kan förstås som sociologisk forskning”, skriver han, och betonar att det inte finns någon motsättning i att vilja förstå händelserna och att fördöma dem.[ii]

På ”the map of riots” visas sambandet mellan var i London upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation”.

Jag förstår dock borgmästare Johnsons oro. Sociologer står sällan helt utanför processerna de studerar, och när våra analyser når allmänheten blir de naturligtvis del av de narrativ genom vilka människor förstår sin livssituation. Det måste vi förhålla oss till. Frågan jag burit med mig under hösten är om C Wright Mills 40 år gamla bok The Sociological Imagination kan hjälpa oss att förstå vilken betydelse det har att akademiker gör sig hörda i offentligheten. Vad Mills lyfter fram som sociologens viktigaste uppgift är att diskutera länken mellan människors personliga bekymmer, som hänför sig till den närmaste omgivningen, och allmänna problem, som handlar om samhällsstrukturen.[iii] Eller annorlunda uttryckt, att koppla samman biografi och historia. Det intressanta är att detta inte är någon inomakademisk övning, utan en ambition att ge människor verktyg att sätta in sin egen livssituation i ett större sammanhang. Medan Londons borgmästare Boris Johnson verkar vilja undvika en situation där människor gör dessa kopplingar är Mills ambition just att hjälpa dem med detta. På svenska har ”the sociological imagination” översatts till ”den sociologiska visionen”, vilket enligt min mening är missvisande eftersom det får det att framstå som att Mills talar om en statisk utopi. För att lyfta fram att det handlar om en process väljer jag istället att tala om ”den sociologiska föreställningsförmågan”.

Sverige är inte England, och någon motsvarighet till de besparingar som samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där kommer att tvingas till de närmaste åren finns inte. Och ändå delar jag på många sätt mina nydisputerade brittiska kollegors oro, som inte bara handlar om bristen på postdoc-tjänster, utan mer generellt om hur den egna yrkesrollen håller på att omdefinieras på ett sätt som ger allt mindre utrymme åt vad som i England kallas ”public sociology”, det vill säga att delta i det lokala offentliga samtalet. Det handlar då bland annat om det allt starkare kravet att publicera sig i internationella tidskrifter som främst läses av akademiker. För svenska sociologer blir detta än tydligare än för engelska dito. Att skriva på svenska – i bok- och essäform – ger få poäng i det värderingssystem där såväl enskilda forskare som institutioner och universitet idag ställs emot varandra och rankas.

När jag läser Mills hösten 2011 har jag just påbudet att publicera sig internationellt i åtanke, vilket gör att jag fastnar för hans resonemang om själva skrivandet. Mills ställer upp tre frågor som han menar att varje sociolog måste fråga sig själv: 1) Hur svårt och komplext är mitt ämne? 2) När jag skriver, hur ser jag på min egen status?, och 3) För vem försöker jag skriva? I detta avsnitt kritiserar Mills sociologer för att skriva tråkigt och svårtillgängligt i allmänhet, vilket han ser som ett resultat av samhällsvetenskapens komplex gentemot naturvetenskapen. Han menar att det vuxit fram en kultur inom sociologin där välskrivna, lättlästa texter likställs med ytlig analys – och avfärdas som journalistik – vilket gjort att många sociologer använder onödigt svåra begrepp och krånglig meningsbyggnad för att upprätthålla bilden av sig själv som forskare.[iv] För att koppla detta till påbudet att skriva artiklar på engelska så kan man konstatera att detta inte är den mest tillgängliga formen av sociologisk analys.

I svaret på den andra frågan närmar sig Mills än tydligare diskussionen om forskarens roll i samhällsdebatten. Här betonar han vikten av att fundera över sin röst, det vill säga hur man synliggör sig själv i det man skriver, ”Ingen står ’utanför samhället’; frågan är var var och en står inom det”.[v] När Mills besvarar sin tredje fråga ber han oss att fråga oss själva vem vi skriver för. Att skriva är att kräva uppmärksamhet, men av vem? Då menar Mills att vi bör skriva för en publik bestående av lärare och studenter från  alla institutioner på universitetet, samt en grupp intresserade personer från staden vi verkar i.[vi] Med detta inte sagt att vi aldrig ska försöka nå en internationell läsekrets; naturligtvis ingår vi i många diskussioner där nationsgränserna saknar relevans. Inte heller sagt att vi inte ska skriva i vetenskapliga tidskrifter med endast andra akademiker som målgrupp. Vad som slår mig är dock i hur liten grad forskare idag uppmuntras att söka uppmärksamhet av den typ av publik Mills beskriver, och på så sätt delta i det offentliga samtalet. Det är därför jag läst om The Sociological Imagination i höst.

Som jag läser Mills ser han inga kausala samband för sociologen att blottlägga. Den sociologiska föreställningsförmågan har ett annat syfte. När en person är arbetslös är det hans personliga bekymmer, men när 30 procent av befolkningen är det har vi, menar Mills, med ett allmänt problem att göra.[vii] Sedan i augusti har den brittiska regeringen konsekvent beskrivit upploppens orsaker i termer av omoral, brist på solidaritet och ansvarstagande. Men att ge mer strukturella förklaringar handlar inte om att erbjuda ursäkter så som Boris Johnson beskriver det. Det går, som Michael Keith betonade, utmärkt att försöka förstå upploppen utan att för den skull försvara deltagarnas handlingar. Ingen har talat om att personerna som plundrade affärer borde gå fria. Poängen är att allmänna problem inte går att komma åt med hjälp av individuella lösningar. Mills menade att slutet av 50-talet var en tid präglad av olust och likgiltighet, och att sociologens främsta uppgift därför var att politisera människor i den bemärkelsen att få dem sätta sin livssituation i relation till den sociala strukturen.[viii] Inte på något speciellt vis, men för att skapa förutsättningar för politiska samtal. Detta gäller, tror jag, lika mycket idag. Och borde därför premieras.

Under hösten har jag för Ord&Bilds räkning följt och kommenterat hur brittiska akademiker kommenterat och analyserat upploppen som drabbade London i somras, samt reflekterat över sin egen roll i det politiska efterspelet. Vad gäller den senare diskussionen så slår det mig att dessa frågor verkar engagera två grupper av sociologer. Å ena sidan har vi etablerade forskare som ser tillbaka på sin akademiska karriär och utifrån egna erfarenheter skriver olika typer av manifest. Å andra sidan yngre sociologer som försöker navigera i ett för tillfället ganska snårigt universitetslandskap. Medan C Wright Mills tillhör den första kategorin tillhör hör jag den andra. Vad jag söker är snarast en orienteringskarta för eget bruk. Med tanke på meritering och möjligheten att så småningom kunna söka fasta tjänster på universitetet borde jag förmodligen inte slösa bort min tid på att skriva texter som denna. I forum som detta. Och samtidigt få saker mer motiverat. Vad betyder det?

Helena Holgersson, sociolog, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet

Ord&Bild bloggen London Riots hittar du här:

http://www.tidskriftenordobild.se/blogg/public-sociology-nar-upploppen-lagt-sig/

Sedan jag under min tid som doktorand gästade Centre for Urban and Community Research (CUCR) på Goldsmiths College i London återfinns ett tjog brittiska sociologkollegor bland mina facebook-vänner, och under veckorna som följde hjälpte deras poster mig att navigera i det digitala nyhetsflödet och skapa en bild av debattens huvuddrag. Någon postade till exempel det här klippet, där Londons borgmästare Boris Johnson (The Conservative Party) slår fast att ”it is time that people that are engaged in looting and a bargains stop hearing economic and sociological justifications”.

Sedan dessa händelser har det förts många diskussioner kring orsakerna till upplopp av detta slag. Men också kring vetenskapens roll i det hela. Helena förklarar syftet med sin blog:

Efter att ha följt denna diskussion med stort intresse i några veckor dök tanken om att sammanställa och kommentera mina brittiska kollegors inlägg på något sätt upp. Och det är bakgrunden till denna blogg. För Ord&Bilds räkning kommer jag att följa hur debatten utvecklas under hösten. Förutom rapporteringen av själva upploppen är tanken att diskutera ”public sociology” och vilken roll forskare kan och bör spela i den offentliga debatten. Min ambition är också att titta på hur analysen av upploppen flätas samman med mer allmänna diskussioner om finanskrisen, de enorma nedskärningar som genomförts i Storbritannien sedan The Conservatives och The Liberal Democrats koalitionsregering kom till makten förra året. Särskilt intresserad är jag av universitetspolitiken. I en tid då mycket pekar på att vi måste stanna upp och fundera över vad vi som samhälle håller på med får universiteten – och särskilt samhällskunskap och humaniora – kraftigt minskade anslag, vilket väcker många frågor.

Ett dygn har passerat sedan de fruktansvärda illdåden i Oslo och närliggande Utøya. Den norska polisen poängterar att utredningsarbetet om vad som faktiskt skedde och vilka som medverkade i utförandet av bombattentatet i Oslo respektive massakern på Utøya och varför kommer att ta tid.

En man sitter nu dock anhållen, misstänkt för båda händelserna. Tidigare idag publicerade Emanuel Karlsten en detaljerad genomgång av denne mans aktiviteter på Facebook och Twitter. I facebookprofilen hade mannen lagt ut ett antal bilder på sig själv, varav framförallt en bild nu är förstasidesstoff i världens medier. Precis som Karlsten skriver ser det nu ut som att mannen velat styra sitt eftermäle. Inte minst med tanke på att kontona upprättades för bara en vecka sedan. I den mån mannen hade planerat händelserna kan han mycket väl ha räknat med att medierna direkt skulle finna och använda det bildmaterial som fanns på facebook, och, Karlsten skriver:

”hos den misstänkte finns bara en sorts bilder. Bara en totalbild. Av en man med koll på läget, som vet vad han gör. Som har kontakt med sin familj, sitt samhälle och sin sociala kontext. Och om hans ansikte ska tapetsera världsmedier en tid framöver finns inget annat alternativ än att använda någon av de bilder som han varsamt valt ut som representativa.”

*

Framförallt Twitter – med sin oerhört enkla teknik och kortfattade form - har under katastroftimmarna i Norge återigen visat sin potential. Precis som under revolutionerna i Nordafrika har Twitter visat sig vara en fantastisk kanal för att sprida, dela och diskutera information om vad som händer precis när det händer. Norska NRK och TV2 har också flera gånger hänvisat till information från twittrare under sin rapportering.

Att sociala medier spelar roll vid den här typen av dramatiska händelser är inte nytt, men det skapar en ny sorts dynamik mellan de inblandade parterna, när både offer, anhöriga, journalister, allmänhet och gärningsmän finns i samma forum. Sociala medier skapar mänsklig närhet över stora avstånd, men möjliggör också att i oklara syften skapa bilden av sig själv. Låt oss hoppas att den fortsatta händelseutvecklingen i Norge präglas av det förstnämnda. Låt de anhöriga finna ro och låt framtiden präglas av Jens Stoltenbergs ord; att svaret på våld är mer demokrati och mer humanitet.

Delta gärna i kvällens minnesstund för händelserna på Utøya vid Kungsportsplatsen i Göteborg.

Internationella sportevenemang och idrottstävlingar utgör idag en global arena där nationellt färgade känslor och uttryck uppmuntras. De fungerar, tillsammans med den mediala bevakningen, som rum där nationalism och nationella och/eller etniska identiteter  gestaltas, reproduceras och omformas. I detta inlägg kommer jag att diskutera två historiska fallstudier som undersöker förhållandet mellan idrott, nationalism, politik och sportjournalistik. Mervi Tervos artikel ’Idrott, ”ras” och den finska nationella identiteten i Hensingin Sanomat i det tidiga nittonhundratalet’ är en fallstudie av finsk sportjournalistik under Olympiska spelen år 1912, 1920, 1928 och 1936. Reet Howells artikel ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’ från 1975 diskuterar relationen mellan idrott och nationalism i dåvarande Sovjetunionen. Dessa två artiklar erbjuder oss en god möjlighet till reflektion över vilken betydelse relationen mellan idrott, sport, nationalism och politik idag.

Finland har enligt Tervo, ”ofta ansetts vara ett idealt exempel på idrottsnationalism”. Efter att Finland blivit självständigt från det ryska imperiet år 1917, ”var den nyligen etablerade finska nationen i desperat behov av kollektiva traditioner, upplevelser och hjältar för att öka det nationella medvetandet och integrationen” (ibid.). ”Idrott framställdes nu som en del av den ’officiella nationalismen’, som både reglerades och användes av staten”. Mycket av den uppmärksamhet som ägnades den olympiska rörelsen i Finland under 1900-talets första decennier var följaktligen ”baserad på dess användbarhet i lanseringen av nationella stämningar och uppfattningen om ett ‘oss’ inom nationalstaten” (ibid.). Vidare skriver Tervo att ”närvaron av andra kulturer nationaliteter och sociala grupper användes [av finska nationella medier] för att stärka idén om ett ’vi’ som delar en unik, homogen nationell kultur och nationalkaraktär” (ibid.).  Kort sagt, idrott användes för att etablera en finsk nationell identitet som särskilde och utmärkte det finska folket som ett ”eget” folk. 

1975 skrev Reet Howell att ”[u]tvecklingen av nationalism i Europa under artonhundratalet och nittonhundratalet stimulerade uppkomsten av nationella ledare och system för fysisk fostran” (Howell 1975). I Sovjetunionen var ”program för idrott och fysisk utbildning understödda av den kommunistiska ideologin, och så även dess syften, som var att omsorgsfullt etablera den kommunistiska socialistiska regimen och bygga upp en stark och överlägsen nation” (ibid.). Howell menade att politiska ledare i Sovjet medvetet använde sig av idrott i politiskt syfte; ”en förutsättning för nationsbyggande har blivit konceptet fysisk fitness, då det anses att ett hälsosamt fysiskt vältränat folk utgör bättre försvarare av det Sovjetiska moderlandet och effektivare arbetare i strävandet efter de socialistiska målen”. Howell menade också att ”[i]drott och fysisk fostran tros hjälpa till att förbättra hälsan hos massorna och även stärka den moraliska, intellektuella och estetiska utvecklingen av individen”.

För att förstå hur etniska grupper och etnisk identitet skapas och varför de fortlever bör vi, enligt Frederick Barth, undersöka ’de etniska gränserna som definierar gruppen, inte de kulturella produkter som gruppen innefattar’ (Barth 1969: 15). I sin fallstudie om artiklar skrivna av finska sportjournalister, skriver Tervo att medborgare av andra länder inte beskrevs ”som en enda ‘icke-finsk’ massa, snarare blev ’de andra’ placerade i en hierarki, i vilken deras position bestämdes av deras ras och antagna likheter/skillnader i utseende och beteende i jämförelse med finska män” (Tervo 2002). Idrottarnas ‘ras’ bestämdes inte enbart med hänsyftning till olika hudfärger utan även gentemot en uppsjö diffusa kategorier med koloniala förtecken, såsom idrottarnas hemlands geografiska läge (väst/icke-väst, södra Europa/norra Europa) och idéer om graden av civilisation (västerländsk form av modernitet kontra andra former av modernitet) eller avsaknad av civilisation hos de nationer som atleterna representerade. Med hjälp av dess ”diskursiva praktiker” försökte sportjournalisterna, i motsats till andra nationer och deras representanter i de Olympisk Spelen, ”konstruera en bild av en vit, västerländsk och finsk nation som lever i norr” (Tervo 2002). Internationella idrottstävlingar såsom OS och världsmästerskap fungerade som perfekta tillfällen för att konstruera skillnader mellan finskar och “andra”, då atleterna var engagerade i tävlingar som syftade till att mäta och jämföra deras prestationer. Om fallet Sovjetunionen, skriver Howell att…         

”vikten av internationell framgång och av att överträffa världens atletiska rekord knuts samman med det generella syftet ‘att i produktion, prestation och största allmänhet överträffa väst’. Seger i idrott anses vara en indikation på överlägsenheten hos sovjets idrottare och därmed av överlägsenheten hos den sovjetiska befolkningen jämfört med folken i andra länder.” (Howell 1975)

Att bräcka Väst, på löpbanan såväl som i politiken, var ett sätt att bekräfta och bygga upp en positiv nationell identitet som särskilde Sovjetunionen och dess medborgare från andra länder och grupper.  ‘Etniska grupper’, skriver Frederick Barth, ‘är inte bara, eller ens nödvändigtvis, baserade på ockupering av exklusiva territorier och de olika sätt varpå de upprätthålls, inte bara genom livslång rekrytering utan genom kontinuerliga uttryck och verifierande, måste analyseras’ (1969: 15, min kursivering). Om etnisk och nationell identitet måste återskapas kontinuerligt för att upprätthållas, är de i allra högsta grad social skapade och inte biologiskt givna. Med konceptet ‘banal nationalism’, introducerade Michael Billing ett sätt att observera hur en sådan process av ständigt återskapande av nationalism iscensätts i olika sfärer i samhället ‘med prosaiska, rutinmässiga ord som tar nationer för givna, och som, genom att göra så, bekräftar och upprätthåller dem’ (Billing 1995: 93). Media och tidningar är en sådan sfär där banal nationalism frodas. Tervo förser oss med ett exempel på detta, publicerat i tidningen Helsingin Sanomat, den 31 augusti 1920: ‘de finländska atleternas triumfer har grundligt bevisat att den speciella karaktär hos denna nordliga nation vilken framhärdar under bistra förhållanden är uthållighet och styrka kombinerat med smidighet och kämparglöd’ (citerad i Tervo 2002, min kursivering). Genom att låta ord såsom ‘denna’, ‘vi’, ‘vår’ och ‘oss’ referera till den egna nationen, förser texten läsaren med ett universum där nationen utgör både den förgivet tagna centrala punkten och hem genom en banal nationalism (Billing 1995: 109). Så skapas ett ‘vi’ som delar samma nationella identitet och territoriella land – det som Benedict Anderson kallar en ‘imaginär gemenskap’ (1991). Liksom banal nationalism kan användas för att konstruera och återskapa nationell identitet, kan även etnisk identitet och rasidentitet konstrueras och återskapas på detta sätt. I ett annat nummer av Helsingin Sanomat, daterat till den 11 augusti 1936 påstås det att …     

‘Italienarna spelar fort, enkel, lätt fotboll, vilken karaktäriseras av en fantasifull stil som kommer sig av deras sydliga temperament. Deras spel är inte baserat på några fasta taktiker, för de handskas med bollen som om detta hade funnits i deras blod sedan barndomen’ (citerad i Tervo 2002)

Enligt Anderson har nationalismen sedan slutet av sjuttonhundratalet ’genomgått en process av förändring och anpassning, enligt olika perioder, politiska regimer, ekonomier och sociala strukturer’ (Anderson 1991: 157). Detta betyder att också nationella identiteter som förefaller ha varit motståndskraftiga, och som numera konstrueras som ‘gamla’, såsom den franska och engelska, är uppbundna i processer av idelig förändring då hela tiden återskapas i sociala och historiska kontexter som själva ständigt förändras. Sådana återskapande (och skapande) processer är också sammanflätade med maktrelationer, och kan manipuleras av politiska krafter. Kommunistpartiet i Sovjetunionen försökte också enligt Howell skapa en särskild nationell identitet som skulle tjäna deras ideologi; ‘Idrott har kommit att spela en viktig roll utvecklingen av den ‘nya sovjetiska mannen’ som skulle vara fysiskt och moraliskt tränad i kommunistiska ideal’ (Howell 1975). Den ‘nya sovjetiska mannen’ var den ideala medborgaren, och kommunistpartiet försökte aktivt att forma individer – både män och kvinnor – att likna detta ideal. Howell skriver vidare att: ‘[o]fficiella uttalanden slår kontinuerligt fast att deltagande i idrott ska vara en del i varje sovjetisk medborgares liv’ och att ‘massdemonstrationer, utställningar, marscher, festivaler och tävlingar hålls med jämna mellanrum, och att nationella utmärkelser för idrottsprestationer utnyttjas som ett medel att förmedla en kultur fokuserad på fysisk aktivitet till massorna. Alla dessa evenemang betonar idén om tillhörighet och att vara del i en massivt framåtskridande och aktivt samhälle’ (ibid.)   

I Finland bidrog sportjournalister till att konstruera en finsk nationell identitet i relation till nationella ‘andra’ som också ordnades i en hierarki som vittnar om ett kolonialt tänkande, och där finnarna, med avseende på ‘ras’ och påstådda ’rasmässiga’ kvaliteter, placerades överst. I Sovjetunionen användes idrottsprestationer som ett sätt att gestalta och konstruera det sovjetiska folkets och unionens överlägsenhet gentemot Väst och den övriga världen. Både i Finland och Sovjetunionen har (beskrivningar av) idrottsprestationer använts för att konstruera och sprida en nationell identitet med syfte att forma en viss typ av medborgare – en som erkänner och stöder nationen såväl som staten. Hur används sport och idrott idag? Vilka berättelser berättas, om vem, för vem, med vilka innehåll och i vilka syften? Vilken betydelse har koloniala fantasier och föreställningar om skillnad i termer av etnicitet, nationalietet, ‘ras’ och rasmässiga kvaliteter för sportjournalistiken och bevakningen av internationella evenemang idag? Något att fundera på.

Lena Kulin

Referenser:

Anderson, B. (2006) Imagined Communities: Reflections on the Origin and  Spread of Nationalism, London: Verso Press.

Barth, F. (1969) ‘Introduction’, in F. Barth [ed.], Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Cultural Difference, (pp 9-38), Oslo:  Universitetsforlaget.

Billing, M. (1995) Banal Nationalism, London: Sage.

Howell, R. (1975) ‘The USSR: Sport and Politics Intertwined’, Comparative Education, Vol. 11, No. 2, pp. 137-145, Taylor Camp; Francis, Ltd.

Tervo, M. (2002) ‘Sports, ‘race’ and the Finnish the National Identity in Hensingin Sanomat in the early twentieth century’, Nations and Nationalism, No. 8, pp. 335-365

Följande kommentar publicerades i Göteborgs-Postens webbupplaga den 30/3 2011:

Mark Isitt skriver om relationen mellan arkitektur och kriminalitet och förespråkar rivningar av höghus i förorterna. Vi vill i stället se en stadsutveckling på den befintliga bebyggelsens villkor. Isitt bortser också från de ombyggnader och rivningar som redan genomförts i förortsområdena, skriver Axel Demker och Lena Kulin.

I sin artikelserie driver Mark Isitt en tes som ursprungligen formulerats av Oscar Newman; att höga hus ger hög kriminalitet medan låga hus ger låg kriminalitet. Isitt tycker sig finna stöd för detta under observationer i Hammarkullen och Biskopsgården. Samtidigt undviker han att testa tesen genom att diskutera hur relationen mellan höghus och kriminalitet ser ut i stadsdelar vars invånare har högre medelinkomst.

Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.

Isitt menar att man, i linje med den danska Ghettostrategin, borde riva hus eller bostadsområden som pekats ut som understödjande av brottslighet, otrygghet, oro med mera. Vi förordar istället ett långsiktigt förhållningssätt till förändringar i staden som innebär att bebyggelsen byggs till och om med respekt för befintliga sociala och kulturella värden som bebyggelsen uppbär. Isitt bortser också här helt från alla de ombyggnads- och rivningsåtgärder som redan genomförts i förortsområden sedan 1980-talet, och hur de fallit ut.

Mark Isitts artikelserie är intressant i så måtto att den problematiserar hur den byggda miljön påverkar stadens invånare. Tyvärr blir det en plump, bitvis raljerande och ensidigt negativ beskrivning av två förortsområden i Göteborg, som enbart tycks fungera som understöd för den förenklade uppfattningen att man genom att riva och bygga nytt skapar bättre stadsmiljöer. Istället för att försöka planera fram ett ultimat stadsliv utifrån dagens ideal önskar vi förutsättningar för många olika sätt att leva och bo i staden.

Axel Demker

masterstudent Kulturvård, Göteborgs universitet. Bor i Kortedala.

Lena Kulin

masterstudent Sociologi, Göteborgs universitet. Bor i Biskopsgården.

Mark Isitts tre artiklar om arkitektur och kriminalitet; ”Från luften ser allt bra ut”, ”Att riva eller inte riva, det är frågan” och ”Hur ska förorten få tryggt stadsliv?” kan läsas på Göteborgs-Postens hemsida.

För den som vill läsa mer om trygghet och otrygghet i staden kan vi rekommendera Gabriella Sandstigs avhandling ”Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.” från 2010 samt Carina Listerborns avhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.” från 2002. Båda tar upp Oscar Newmans teorier och ger dem ett vidare sammanhang.

I sina artiklar hänvisar också Isitt till Sara Westins nyutkomna avhandling ”Planerat, alltför planerat”, vilken man kan läsa lite mer om hos Uppsala universitet.

Vidare vill vi rekommendera några fler kommentarer till Mark Isitts artiklar:

Per Wirtén, som nyligen utkommit med boken ”Där jag kommer från – Kriget mot förorten” var i Göteborg veckan då Isitts artiklar publicerades och reflekterar under rubriken ”Förortshat Göteborg” om hur artiklarna är ”som kalla ekon från en förgången tid”. Kanske kommer Wirtén också att beröra Isitts artiklar när han kommer till Hammarkullens Folkets hus den 6 maj?

Mattias Dristig och Benny Cruz reagerade framförallt på beskrivningen av Hammarkullen i den första artikeln och framhåller dessutom att det som Isitt kallar ”kladd” på Hammarkullens spårvagnsstation i själva verket är en utställning om barnens visioner av Hammarkullen (läs även Dan Greider på samma tema).

Lasse Fryk och Vanja Larberg menar att man genom att ta sig in i stadsdelens sociala liv kan möta ett annat Hammarkullen, istället för det Hammarkullen som Isitt presenterar baserat på ett utifrånbetraktande, i artikeln ”Välkommen till ett annat Hammarkullen”. På samma linje är Maria Wångersjö, när hon beskriver hur Isitt undviker att vilja se ett annat Hammarkullen.

Kerstin Elias m fl skribenter kopplar på ett intressant sätt ihop den nya frågan om Rio Rio vid Rosenlund med Isitts förslag att riva hus i  förortsmiljöerna. Istället för att riva och ta bort bör man: ”Se potentialen i det som redan finns, utnyttja den och lägg till mer. Om ni ser glada människor som gör roliga saker, stöd dem. Förstå att staden växer underifrån.”

Loord Design ger sig i kast med att bena ut debatten om Isitts artiklar och breddar diskussionen utifrån ett arkitekturperspektiv.

Gustav Almestad presenterar en remix på Isitts första artikel och visar att det i själva verket är väldigt lite som är sanning och väldigt mycket som ligger i betraktarens ögon.

Den 10 januari 2011 rapporterade SVTs nyhetsprogram Västnytt att anställda på Tullverket har tittat på pornografi på Internet under arbetstid – de har ”porrsurfat”. Västnytt uppger att de fick tag på informationen genom att använda sig av internettjänsten Creeper. Västnytt skriver:

”Med hjälp av creeper kan vem som helst på Internet se några av de internetsidor som svenska myndigheter besöker. Myndigheterna registreras när de går in på en sida som lagt in creepers programkod. Flera porrsidor har gjort just det, för att registrera vem som är inne på deras hemsida. Enligt Patrik Wallström [programmeraren som skapat Creeper] är ett av syftena att dra trafik till sidan. En annan att man faktiskt vill se vem som varit inne på sidan. MC-klubbar vill till exempel se om polisen varit inne på deras sida”.

Till skillnad från övervakningskameror, med vilka man kan övervaka dem som rör sig inom kamerornas synfält, är Creeper ett verktyg som tillåter en aktör som driver en hemsida (i praktiken vem som helst) att övervaka och spara uppgifter om vem som besöker sidan. Detta är information som sedan kan säljas eller ges bort. Genom att systematiskt samla in sådana logguppgifter kan  journalister skapa nyheter om vem som tittat på vad. I detta fall var det personal på en myndighet som lyftes fram i ljuset. Min gissning är att journalister framöver kommer att hitta många fler sätt att använda denna metod. Fler typer av internetanvändares besök (varför begränsa sig till myndigheter?) på fler typer av sajter (varför begräsna sig till pornografi?) kommer i framtiden att användas för att skapa nyheter. 

En av många saker som behövs för att en demokrati ska vara och förbli en demokrati är fria medier som har möjlighet att rapportera om förhållanden då statsanställda bryter mot landets lagar eller myndigheters regler. Nyheten om fallet med porrsurfandet på Tullverket beskriver inte ett lagbrott, utan ett brott mot myndighetens egna policys. Vad som ger nyheten dess ”sprängkraft” (och vad journalisterna hoppas att tittarna och läsarna kommer att reagera på) är inte främst de anställdas ”brott” mot Tullverkets interna policys, utan deras brott mot kulturella normer om sexualitet och sexuellt agerande. 

I George Orwells bok 1984 finns ett ord som ofta används för att beskriva handlingar, uttalanden, information, texter, bilder och objekt som inte faller Storebror – det totalitära Partiet/Staten – i smaken. Ordet är komprometterande. I Orweells bok betraktas samtliga medborgare som potentiella hot mot Storebror, ideologin Engsoss, partiet och staten. Därför måste de  indoktrineras, övervakas, och bestraffas för minsta ”brott” mot den ordning som föreskrivs av den totalitära regimen. Låt oss för en stund lämna frågan om huruvida porr bör tillåtas eller förbjudas därhän, och istället se ”porr” som ett exempel på ett ”komprometterande material” i vår samtid som föranleder utredningar och förhör; som gör konsumenten eller ägaren av materialet till en brottsling i normativ och ideologisk – men inte nödvändigtvis laglig – bemärkelse.

I Orwells 1984 är det livsfarligt att framför ”teleskärmen” (en apparat som ser och hör allt inom en viss radie, ungefär som vår tids servrar och loggar) befatta sig med material som inte instämmer fullt ut med den förhärskande ideologin Engsoss eller det totalitära Partiet/Staten. Farligast av allt är att tänka och skriva själv – varför både skrivböcker och pennor är föremål som väcker starka misstankar om ”Tankepolisen” får nys om dem. Att föra en dagbok betraktas som potentiellt samhällsfientlig verksamhet och kan utan vidare föranleda brutala nattliga polisingripanden då den misstänkte arresteras i sin bostad och förs till förhör.

I vår tid berättas det om polisingripanden och arresteringar som skett efter det att medborgare i skämtat om bombattentat i sin facebookstatus (Göteborg, november 2009), eller talat i telefon om en ”sprängande huvudverk” (Göteborg den 25 oktober 2010). I det senare fallet agerade polisen utifrån information som snappats upp genom signalspaning i telefonnätet. Enligt GT skickades en polispatrull till den misstänktes bostad och ”stormade in mitt i natten med skjutklara automatvapen”.

Material och handlingar som i 1984 beskrivs som ”komprometterande” finner i viss mån sin motsvarighet i vår tids formulering ”pornografiskt och främlingsfientligt innehåll” och – givetvis – allt som kan beskrivas som en ”säkerhetsrisk” av något slag. Kalla mig paranoid, men jag kan utan svårigheter föreställa mig att dagens gränser för vad som anses ”komprometterande” i framtiden kommer att utvidgas så att allt större vidder av information som nu är fritt tillgänglig på internet kommer att anses riskabel och ”farlig”; allt fler ord kommer att bli ”buzzwords” som tillsammans larmar om terrorhot, säkerhetsrisker och farliga ”celler”. Jag förutspår att vi kommer att se allt fler och alltmer omfattande policys och lagar som förbjuder både anställda och privatpersoner att söka, konsumera och äga sådan information – på arbetstid och till vardags. Och vad mer: vem som tittat på vad kommer att bli nationella nyheter och innehavaren kommer att dömas skyldig i Medias Högsta Domstol.

Lena Kulin

PS. Tidigare var jag övertygad om att det fanns en väsentlig skillnad mellan Orwells 1984 och vårt 2011, nämligen att glömskan regerar i 1984 medan minnet regerar år 2011. I Orwells bok är privata böcker och texter är förbjudna, och dokument som hanters av myndigheter måste brännas så snart dess ärende är avklarat. På så vis ska medborgare och anställda förhindras att spara ”bevis” mot staten som fortlöpande skriver om det förflutna till sin fördel . År 2011 har vi servrar och digitala loggar som ”minns” minsta knapptryckning. Men så läser jag om Amazon som drog tillbaka två böcker från sina läsplattor efter det att kunder hade köpt och laddat ner dem! Ett företag som år 2011 tar sig friheten att bränna böcker som människor äger! Och vilka böcker tror ni att det var? Just det: 1984 och The Animal Farm av George Orwell.

Referenser:
1984 av George Orwell, utgiven 1983 på Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Skriven 1948.

De tre delarna om Majorna som vi publicerat här på Sociologisuget i vinter har väckt en del uppmärksamhet på nätet. I synnerhet gentrifieringsbegreppet, som har fått bloggare att undra om gentrifieringskritiken har kört fast. Gentrifieringsbegreppet är komplext men intressant och fångar sannolikt bara delar av den förändring som vi menar har skett i Majorna. Om Majorna och andra stadsdelar som kallas gentrifierade i själva verket är det låter vi därför vara osagt.

Via Copyriot gick diskussionen vidare till Popvänster som klokt nog har slagit sig ned med nyutkomna ”The Gentrification Reader”; kanske en publikation som kan öka kunskapen och förståelsen för processen. Popvänster avser återkomma i ämnet – så håll utkik på deras blogg!

Blidvädersgatan noterar också vår triologi och anknyter till idéer om stadens olika karaktärer. Vem bor var och varför? Kanske har stadsdelarna fått en tydligare skiftande karaktär när segregationen i staden ökar? En närliggande diskussion är den omtalade bostadsbristen, där senast rektorerna Pam Fredman och Karin Markides efterlyser fler studentbostäder i centrala lägen – för där är söktrycket som högst. I hur hög grad hänger den omtalade bostadsbristen samman med stadsdelarnas ojämna popularitet och de föreställningar som omgärdar dem?

Vi ser också fram emot Agnes Arpis annonserade bidrag till diskussionen – håll utkik på hennes blogg Pour le moment! Johannka på Blidvärdersgatan har också efterfrågat blogginlägg om de föreställningar som omgärdar stadsdelen Biskopsgården – kanske Majornas motsats avseende popularitet och rykte? Sociologisugets redaktion jobbar med ämnet och hoppas kunna återkomma under årets första del. Texter, tips och synpunkter mottages förstås tacksamt!

Till sist vill vi rikta ett stort Tack till alla som läst, tipsat och fört diskussionen vidare utifrån vår bloggtriologi om Majorna!

UPPDATERING 2011-07-18: Agnes Arpi skrev istället en artikel om Majorna för ETC Göteborg. Läs den här.

I brist på tid till författande publicerar jag istället en liten film som erbjuder ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen med en tänkvärd uppmaning på slutet!

Tidigare inlägg om Majorna har handlat både om stadsdelens framväxt och materiella beståndsdelar likaväl som språkliga framställningar av den. Detta inlägg kommer fokusera än mer på den tidigare nämnda ”Majornadiskursen”. Winther Jørgensen och Phillips menar att:

”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den. Det betyder inte att verkligheten inte finns; betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15).

Med den utgångspunkten innebär det att hur vi pratar om något ger konsekvenser i för det omtalade objektet. Begreppet diskurs som nämnts i tidigare inlägg används just för att beskriva hur något representeras i språket, och kan definieras som ”en entydig fixering av betydelse inom ett bestämt område” (Winther Jørgensen & Phillips 2000: 134). Men denna entydiga fixering är inte beständig utan konstant utmanad av alternativa betydelser. Det kan betecknas som en diskursernas kamp, där konkurrerande diskurser strävar efter att uppnå hegemoni, alltså att just deras åsikter, betydelser och intressen skall styra och råda (ibid.) Hegemoni kan också förstås som ”organisering av samtycke” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:39).

I tidigare inlägg har Axel berört hur en grupp, oavsett sin representativitet, kontrollerar en plats meningsskapande. Hyresgästföreningen med kontor på Mariaplan i Majorna bedriver ett mycket aktivt opinionsarbete. Jag gick förbi i förra veckan och såg tre skyltar i fönstret med följande texter:

”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag… De är en del av Majornas identitet. Tillsammans skapar de en levande stadsdel. Vi arbetar för att de ska bevaras”

”Det byggs allt färre lägenheter med låga hyror. Nu totalrenoverar Familjebostäder hyresrätter utan hyresgäster och höjer sedan hyrorna kraftigt. Det tycker vi inte om”

”Ett mycket stort antal lägenheter i Majorna ska renoveras de närmaste åren. Vi vill stoppa höga hyreshöjningar. Vi vill att Majorna förblir en stadsdel för alla.”

Enligt Hyresgästföreningen verkar det alltså finnas indikationer på en ekonomisk gentrifiering i Majorna. Tillsammans med andra föreningar driver hyresgästföreningen projektet ”Ekologisk Stadsdel Majorna” som syftar till att ”i riktning mot ett hållbart samhälle ta vara på den omvittnade anda som finns i stadsdelen och visa på att det går att genomföra genom att agera som ett gott exempel” (Weinehammar 2007:19). Det är ett exempel på ”organisering av samtycke” där (socialt och ekonomiskt) resursstarka individer och föreningar förstärker och lyfter fram en sida av Majorna som värderas positivt. Idéer om att platser skall ha en identitet är starka enligt Moa Tunström (2009), som menar att identiteten ofta sägs bestå av en kombination av fysisk miljö och något slags ”väsen”. Enligt Hyresgästföreningen är ”Små butiker, kaféer, hantverkslokaler och andra småföretag” en del av Majornas identitet (se ovan) vilket står för den fysiska miljön (tillsammans med de kända landshövdingehusen). Majornaandan kan sägas bestå av ”ett progressivt miljö- och omvärldstänkande men en viss konservatism vad gäller den egna stadsdelen och den yttre miljön” (Weinehammar 2007:14) vilket kan sägas representera identitetens väsen. Tillsammans bildar de en hegemonisk diskurs kring Majornas identitet där en eftersträvansvärd fysisk miljö kombineras med ”progressivt miljö- och omvärldstänkande”.

Statistik från i år (som dock berör data från ca 2002-2006) visar att Majorna inte är någon bra stadsdel att bo i om du vill dö av ålderdom. Både män och kvinnor har högre dödlighet i Majorna än riksgenomsnittet när det gäller olyckor och förgiftningar, KOL, lungcancer, självmord, alkoholrelaterad dödlighet och hjärtinfarkt. I vissa kategorier är det mycket stora skillnader jämfört med riksgenomsnittet (siffrorna för Göteborg är från Statens Folkhälsoinstitutets Faktablad Göteborg 2010 och de för Majorna samt riket från Faktablad Majorna, Göteborg 2010):

Alkoholrelaterad dödlighet per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 2,6, Män 12,6
Göteborg: Kvinnor: 1,6, Män 7,1
Riket: Kvinnor 1,1, Män 4,6

Dödlighet i hjärtinfarkt per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 30,1, Män 52,2
Göteborg: Kvinnor: 22,4 Män 32,9
Riket: Kvinnor 20,3, Män 30,8

Antalet döda i skador och förgiftningar per 10 000 invånare:
Majorna: Kvinnor 5,4, Män 12,4
Göteborg: Kvinnor 4,2, Män 7,3
Riket: Kvinnor 3,6, Män 6,7

Antalet självmord per 10 000 döda:
Majorna: Kvinnor 1,2, Män 4,5
Göteborg: Kvinnor 1,1, Män 2,5
Riket: Kvinnor 0,9, Män 2,3

Enligt samma källa ligger antalet anmälda brott högre i Majorna än genomsnittet i riket och Göteborg, dock med en lägre andel våldsbrott:

Anmälda brott 2009 per 100 000 invånare:
Majorna: 20 586 (våldsbrott 940)
Göteborg: 18 762 (våldsbrott 1472)
Riket: 15 101 (våldsbrott 1200)

När det kommer till medellivslängd, som på senare tid blivit en populär variabel för att mäta ojämlikhet mellan Göteborgs stadsdelar, har jag inte kunnat hitta någon uppdaterad statistik med de uppgifterna. Men enligt ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna – kartläggning 2001-2002” utgiven av Göteborgs Stad Majorna har stadsdelen högst antal ”för tidig dödlighet” för kvinnor i Göteborg. Där står också att för män är det endast Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd i Göteborg än de i Majorna (år 1996-2000). Samma källa menar också att ”ungdomar i Majorna dricker alkohol oftare och i större kvantiteter jämfört med resten av Göteborg”. Enligt en drogvaneundersökning har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg (16 % av skolungdomarna i Majorna har använt narkotika minst två gånger enligt Lindström et al. 2005:49).

Tillsammans visar dessa siffror en stadsdel med hög brottslighet, hög livsstilrelaterad dödlighet och ungdomar med högre alkohol- och drogmissbruk än andra stadsdelar i Göteborg. Den hegemoniska diskursen om Majorna som eftersträvansvärd blandstad kombinerat med en progressiv och miljömedveten identitet verkar ha fått mycket stort genomslag. Så stort att det kan tänkas ha legat till grund för en symbolisk gentrifiering (se inlägg 1). Det är (som vanligt) de inte så resursstarka individer och grupper som är de stora förlorarna i diskursernas kamp, människorna bakom den dystra statistiken för Majorna. De som inte får utrymme i diskursen och inte har föreningarna med sig i beskrivningen av sin stadsdel. De som inte skall synas eller höras. Kanske minskar möjligheterna att göra levnadsvillkoren bättre för dessa människor på grund av den missvisande, ensidiga diskursen kring Majorna. Det är därför, och inte på grund av medelinkomst eller likriktning, som jag håller med Axel om att Majorna är en dålig förebild för Gamlestan.

Referenser:

Faktablad 1480 Göteborg, (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Faktablad 148009 Majorna, Göteborg (2010) Statens Folkhälsoinstitut

Lindström, Peter et al. (2005) ”Drogvaneundersökning”, Göteborgs Stad: Inregia AB

Stigelius, Gun (2002) ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, Göteborgs Stad, Majorna

Tunström, Moa (2009) ”På spaning efter den goda staden – om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion”, Örebro Universitet

Weinehammar, Kim (2007) ”Ekologisk Stadsdel Majorna – rapport av förstudie”, reviderad version 2, Hyresgästföreningen.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) ”Diskursanalys som teori och metod”, Studentlitteratur